24 april 2009 - Skärpning Metro
Kategori: Film och media
Gratistidningarna skryter ständigt med hur de växer och blir större. Metro skryter dagligen med att de är Sveriges största tidningen och tredje största i världen. Nåväl - hur är det med kvalitén?
Här följer tre missar från dagens Metro som jag å det bestämdaste är kritisk mot:
Jag skulle vilja höra vad Liseberg anser om placeringen av deras annons. Själv får jag lite konstiga associationer.
Om man tycker att mina Nyhetsteckennyheter är förvirrade. Jag känner att Metro inte ligger långt efter i sin nyhetsrapportering.
ATT DOM BARA VÅGAR!!! "Dude, Where's My Car" ligger på vår 20 i topp lista!
”G.I Jane” från 1997 fick på sin tid (och även efter) mycket skit för att bara vara en orealistisk feministrulle och till och med lesbisk våldspornografi. Den har dock också hyllats för att vara en girlpowerfilm och G.I Jane har på många håll blivit en symbol för att en kvinna kan klara allt en man kan. 
Jag tolkar inte filmens budskap som att det borde antas lika många män som kvinnor till SEAL-utbildningen, utan att de kvinnor som är kompetenta ska få chansen att visa det. De mest uppenbara mansgrisarna i filmen har någon odefinierad föreställning om varför kvinnor inte ens borde få chansen – men eftersom dessa föreställningar baseras på korkade fördomar lyfts de aldrig upp till ytan att verkligen möta kritik. 
Jag och Elinleticia håller just nu på att plöja igenom de 7 boxarna med ett gediget antal filmatiseringar av Agatha Christies historier om den pedante och geniale privatdetektiven Hercule Poirot. Flera av historierna har filmatiserats förr, men jag vågar säga att de aldrig filmatiserats så här bra. Hercule Poirot är gestaltad precis så som man tänker sig när man läser böckerna och både passion, stämning och humor gestaltas med full tillfredställelse. 
Av de av M. Night Shyamalans filmer jag sett har han allitd lyckats balansera sig fram på orginalitetens gräns. Mitt första möte med "Sjätte sinnet" gjorde mig exalterad, "The Village" tyckte jag hade en kuslig stämning och kul vänding. Resten av hans filmer har jag inte orkat se och den här önskar jag att jag låtit bli att se. Den var förvirrad, långsam, ofokuserad, töntig, icke trovärdig, värdelösa repliker, stelt skådespel... 
Vi skulle aldrig våga klä Mila i raggsockor, men Ebba-Stina är rätt lättflörtad. Det räcker att man gosar henne lite under hakan så faller hon pladask. Idag har vi sett två filmer. "Född fjärde juli" som Freddi recenserat - där jag egentligen bara kan tillägga att skiten tråkade ut mig gruvligt. Oliver Stone är ju ingen glad lax direkt, men den där filmen var inte bara deprimerande utan oengagerad. Enda gången jag höll tummarna var när han skulle få upp den *glada laxen* med en hora. Jag blev glad när han lyckades, men resten kändes ganska mähä. Efter fiaskofloppen såg vi "Sirens" med Hugh Grant. Det är en mysig rulle. Jag skulle förhåla mig neutral om det inte vore för att det finns fullt av söta brudar och alla är näck. Men trots det når filmen inte över krönet på en medelmåtta. 
Oliver Stone har mycket att säga om Vietnamkriget. Och temat är än mer hett nu än när filmen kom 1990. Nu som då pågick ett krig som delade Amerikanska staten - där ena halvan pratade om patriotism och den andra om profitkrig. Nu som då satt en ultrakonservativ, korumperad president vid makten. Irak - Vietnam . Bush - Nixon.
Det finns somliga filmer som orsakar hysteri om man berättar att man inte sett dem. "Fanny och Alexander" är en av dessa filmer. Somliga illtjuter "men åååååååh...den måste du bara se" och andra tycks anse att den är en ytterst viktig del av Sveriges kulturarv. Själv har jag undvikit filmen i många år. Folk som talar i tungor om filmer brukar ha den effekten på mig. Men när filmen gick idag på SVT bestämde jag mig sent omsider att ge den en chans. 
I Polen fanns sex dödsläger, Sobibor var ett av dem. Hit deporterades judar enkom för att mördas. Lägret hade ingen annan funktion (till skillnad från Auschwitz som var både arbetsläger och dödsläger). Efter revolten i Treblinka trodde nazisterna att de eliminerat alla möjliga flyktförsök från läger. Trots detta blev flykten från Sobibor den största. Trehundra judar lyckades rymma från lägret och detta mycket tack vare att ALLA fångar ämnades fly - inte bara ett fåtal. 
