Gratistidningarna skryter ständigt med hur de växer och blir större. Metro skryter dagligen med att de är Sveriges största tidningen och tredje största i världen. Nåväl - hur är det med kvalitén?
Här följer tre missar från dagens Metro som jag å det bestämdaste är kritisk mot:
Jag skulle vilja höra vad Liseberg anser om placeringen av deras annons. Själv får jag lite konstiga associationer.
Om man tycker att mina Nyhetsteckennyheter är förvirrade. Jag känner att Metro inte ligger långt efter i sin nyhetsrapportering.
ATT DOM BARA VÅGAR!!! "Dude, Where's My Car" ligger på vår 20 i topp lista!
”G.I Jane” från 1997 fick på sin tid (och även efter) mycket skit för att bara vara en orealistisk feministrulle och till och med lesbisk våldspornografi. Den har dock också hyllats för att vara en girlpowerfilm och G.I Jane har på många håll blivit en symbol för att en kvinna kan klara allt en man kan.
Bloggaren ”antifeministen.blogspot.com” vill i ett inlägg från 2006 kalla filmen för antifeministisk då den talar emot kvotering – kvinnor ska slåss på lika villkor eller inte alls. Den mesta kritik innehåller nog korn av sanning, men utan nyanser blir det mesta bara korkat.
I mitt tycke är ”G.I Jane” en bra film som berättar något viktigt.
Orealistisk feministrulle? Tja. Den är inte vardagsmat. Även om dörrarna skulle vara vidöppna så är det få kvinnor som skulle klara den fysiska utmaning som SEAL-utbildningen kräver. Demi Mores karaktär är en sjusärdeles kvinna som nästan kan mäta sig med killarna fysiskt men sopar mattan med dem i alla andra sammanhang. Så även utan kategoriskt motstånd skulle det inte vimla av kvinnor där, MEN – kvinnorna skulle finnas. Det FINNS sådana kvinnor som Demi Mores karaktär.
Jag tolkar inte filmens budskap som att det borde antas lika många män som kvinnor till SEAL-utbildningen, utan att de kvinnor som är kompetenta ska få chansen att visa det. De mest uppenbara mansgrisarna i filmen har någon odefinierad föreställning om varför kvinnor inte ens borde få chansen – men eftersom dessa föreställningar baseras på korkade fördomar lyfts de aldrig upp till ytan att verkligen möta kritik.
Viggo Mortensens karaktär i filmen lägger däremot fram det enda argument som egentligen är det minsta relevant. Han säger: ”Det handlar inte om dom (kvinnorna), det handlar om oss.” Det är inte det att kvinnorna inte klarar de krav som ställs, problemet ligger hos männen. Han tar upp ett exempel från Israels arme som har haft kvinnor under samma förutsättningar som män och de erfor hur männen började agera annorlunda i krig med kvinnor närvarande. Männen kunde orsaka större strategiska förluster när de räddade livet på eller skydda en kvinna i ett utsatt läge. Männen blev därmed oberäkneliga och farliga i krigssituationer.
Som det ser ut i världen idag har Mortensens ”Master Chief” givetvis rätt. Utifrån hans perspektiv förstör kvinnans närvaro den militära disciplinen. Men i ett större perspektiv - och med Simone de Beauvoirs ande svävande över mig – ser man att detta är ett problem att jobba emot. De kvinnor som de Israeliska männen särbehandlade blev diskriminerade.
Och här landar jag i diskussionen om huruvida kvinnan i första hand är till för att föda och uppfostra barn eller om hon kan agera i världen och samhället under samma premisser som mannen.
Om man både tror på det senare och även att man kan förändra attityden hos de som tror på det första – så tror jag nog att ”Master Chief” inte skulle ha några problem med kvinnor i det militära. I filmens sensmoral tolkar jag det till och med som att han når en insikt om detta. Demi Mores karaktär har kämpat sig fram till en position där det är självklart att hon ska åka på lika mycket stryk som nån annan. Hon har främst inte bara visat att hennes värde är lika högt som mannens, utan även att det är lika lågt. I ett krisläge är hennes liv som kvinna inte viktigare att rädda än någon annans. Hennes kön räknas inte som en parameter i sammanhanget.
Och det tycker jag är det viktigaste budskapet med filmen. Lika värde gäller både upp och ner.
//Freddi
Jag och Elinleticia håller just nu på att plöja igenom de 7 boxarna med ett gediget antal filmatiseringar av Agatha Christies historier om den pedante och geniale privatdetektiven Hercule Poirot. Flera av historierna har filmatiserats förr, men jag vågar säga att de aldrig filmatiserats så här bra. Hercule Poirot är gestaltad precis så som man tänker sig när man läser böckerna och både passion, stämning och humor gestaltas med full tillfredställelse.
"Blå tåget" är en typisk Poirotberättelse med alla de ingredienser man vill ha när man konsumerar Agatha Christie.
Elinleticia recenserade boken - som filmen är baserad på - i mars 2004. Då fick den en slät trea. Men som filmatisering skulle jag vilja ge den en stark trea eller svag fyra. Kanske är detta ett av de fall där filmatiseringen lyckats höja en boks kvalitéer.
Storyn från Elinleticias recension: "Det luxuösa blå tåget är på väg mot Rivieran där Mrs Ketteringska träffa sin mindre trevliga älskare. Pågrund av sin äkta mans otrohet ska hon nu skiljas. Hennes far är en oerhört rik och mäktig man och har skänkt henne en av historiens vackraste och dyrbaraste juveler, det så kallade "eldshjärtat". Under resan blir Kettering strypt av en okänd mördare som också stjäl hennes halsband. På samma tåg finns hennes man och både han och hennes älskare blir misstänkta för mord. Poirot allierar sig med den nyrika Ms Grey som faktiskt kommer från St Mary Mead (samma stad som Ms Marple bor och löser mordgåtor i...)."
Det finns somliga filmer som orsakar hysteri om man berättar att man inte sett dem. "Fanny och Alexander" är en av dessa filmer. Somliga illtjuter "men åååååååh...den måste du bara se" och andra tycks anse att den är en ytterst viktig del av Sveriges kulturarv. Själv har jag undvikit filmen i många år. Folk som talar i tungor om filmer brukar ha den effekten på mig. Men när filmen gick idag på SVT bestämde jag mig sent omsider att ge den en chans.
Så, motsvarade filmen mina förväntningar? Var den så bra som alla säger? Både och skulle jag vilja säga. Fanny och Alexander är en släktsaga med groteska proportioner. Ur barnens perspektiv följer vi en familj där det sups, älskas, hatas och levs fullerulle loppan - på rikemansnivå. Estetiskt är filmen en riktig pärla, som utmärker sig med vackra omgivningar och tidstypiska kläder. Filmen är estetiskt storslagen - det är inget tal om den saken. Och gestaltningen är ypperlig, "Fanny och Alexander" samlar Sveriges skickligaste skådespelare. Det finns scener som är mästerliga - men form och förlopp tråkade ut mig. Jag upplevde filmen högtravande och överdramatiskt på ett sätt som inte tilltalade. Det var alldeles för mycket teater för min smak. Långa tråkiga monologer som inte är det minsta realistiska, långa tråkiga monologer som möjligen kan vara realistiska. Men tråkiga - för monologer är allt som oftast det. Men så gillar jag heller inte teater. Så fort jag anar formen, det stilistiska bakom - blir jag magsjuk.
Vidare blev jag inte direkt skrämd av biskopen och hans uppfostringsmetoder. Är det inte så där föräldrar gör om man inte lyder? Jag hade aldrig vågat, som Alexander, fortsätta trotsa sin styvfar. Å andra sidan säger det väl mer om mig än om filmen - så vi går vidare. Min tyngsta kritik av filmen är att den är splittrad. I epilogen spretar den åt alla håll och kanter. Jag förstod inte riktigt vad regissören ville säga med filmen - och därmed har den mist sin tjusning. Jag ger filmen en svag trea i betyg och fortsätter vara skeptisk till Bergmans storhet.