Smuleliten

När jag och min gode vän tillika arbetskamrat Nicke startade upp hemsidan http://www.omforintelsen.se/ så satt vi och kikade runt efter liknande och relaterade sidor. Resultatet var faktiskt ganska magert men en sida fastnade vi för med en gång, Elinliticias blogg. Det var natt och vi hade inte särskilt mycket att göra på jobbet, jag vet inte hur länge jag blev sittande och bara läste sida upp och sida ner. Ju mer jag läste desto mer fastnade jag för denna kvinna och hennes tillkommande make. Men varför just denna blogg? Jo det visade sig att Elinleticia liksom jag hade ett brinnande intresse för Förintelsen och det fasansfulla mordmaskineri som kom att kosta miljontals människor livet. De recensioner hon hade skrivit om böcker i ämnet var oerhört bra så efter några dagar kontaktade jag henne via mail och undrade om hon hade lust att recensera böcker för vår då nystartade sida. Till min stora glädje tackade hon ja och är idag en del av teamet bakom sidan.

Vår mailkontakt blev alltmer frekvent och jag försöker att besöka hennes blogg minst en gång om dagen, faktiskt en av de ytterst få jag läser. Det har sedan visat sig att vi har bra mycket mer gemensamt än bara vårt intresse för Förintelsen, det känns som både Elinleticia och Freddi är något av själsfränder. Därför var det ett väldigt lätt beslut att tacka ja till denna inbjudan. Att vi inte träffat dem eller några andra gäster bekom oss inte ett dugg, tvärtom kan det blir oerhört mycket roligare....... Och det blev det!!

Innan resan införskaffade jag en GPS, har man lokalsinne som en näbbmus så får man ta tekniken till hjälp. Förvisso har vi varit i Ängelholm flera gånger tidigare men att hitta till en specifik adress kändes inte lika självklart. I Ängelholm lyckades jag med det veritabla konststycket att åka in i en poliskontroll två gånger inom loppet av en minut! Det var dock flera år sedan när vi skulle besöka en god vän som bor där. Att bli stoppad i en poliskontroll är något av det läskigaste jag vet, även om man är fullt medveten om att man inte har kört för fort, druckit eller att bilen felar. Men att bli stoppad en andra gång inom loppet av en minut så brast jag bara ut i skratt. Polismannen såg dock inte lika munter ut..... Han undrade vad det var som var så kul, tja sa jag, dina kollegor mitt över gatan stannade oss precis men jag kan blåsa igen så du bättrar på din statistik. Fel ordval men jag fick blåsa (igen) och sedan åkte vi lugnt iväg. Så en GPS införskaffades som sagt!

Vi hade lämnat barnen hemma för en gång skull, det kändes nästan som "förr" när jag och Linda spenderade våra semestrar i Båstad med omnejd. Hon är bördig från Halmstad/Steninge och jag tillbringade många somrar i Båstad som liten. Nu var vi på väg och i ett strålande sommarväder. Till och med P1 fick jag ratta in på radion, denna dag var speciell på ett annat sätt också. En vän tillika f.d. överste i KGB, Boris Grigorjev var sommarpratare och det ville jag absolut inte missa. Lite vemodigt var det då hans forne fiende, den gamle chefen för "Ryssroteln" på SÄPO, Tore Forsberg och skulle ha deltagit men var för sjuk för att vara med. Det slog mig plötsligt att Tore fyllde år denna dag, något jag hade glömt bort men blev påmind om när Boris talade.

Tack vare tekniken (GPS:en) hittade vi fram till hotellet utan problem, parkerade bilen och checkade in. Bröllopet skulle hållas på baksidan där Elinleticias och Freddis vän Ebba-Kristina har sin ateljé. Av den första anblicken att döma så såg det helt underbart ut. Så fort vi lastat upp våra saker på rummet så tog vi en snabb tur ut på stan. Dels för att köpa något till barnen men även för att skriva ett gratulationskort till Tore som ju fyllde år. Att detta skulle bli det sista kort jag skrev till honom visste jag inte då, lite vemodigt såhär i efterhand.

Det ljuvliga vädret passade även för en liten öl innan vi gick tillbaks. Nu var det full fart på festplatsen, det bars och grejades och vi kände oss en smula malplacerade. En fråga som kretsade i huvudet var, var ställer vi vår bröllopsgåva? De två första som vi stötte på hette Albin och Axel, två sköna lirare som vi omedelbart fattade tycke för, dock kunde de inte upplysa oss om min fråga men såg till att vi fick prata med toasten, Anders. Han blev helt ställd av vår fråga, shit det har vi inte tänkt på. Ett snabbt samtal till Freddi och saken var fixad, vi ställde den i ateljén där några bord röjdes av i all hast. Klockan hade börjat dra sig mot feststart och Anders ville först visa in oss till festplatsen men vi sa att vi måste upp och ta en snabbdusch och byta om..... VA?? Nu blir jag lite orolig, kommer ni hinna? Det är lugnt, ge mig 10 minuter och jag är klar svarade jag. Med ens slog det mig att Linda inte är lika snabb men men, undan fick det gå och det gjorde det. Eftersom jag är snabbast i duschen så fick Linda duscha först, så fort hon var klar, in med mig. Av vattenångorna så immade spegeln igen och hon hade betydande besvär med sminket, något jag fann ganska roande. Fel läge att roa sig över en sådan sak kanske men sån är jag, Linda var dock inte lika road men det fixade sig till sist.

Sisådär, fix färdiga och gott om tid kvar. Att stå uppklädd på rummet var dock inte så kul så vi gick ut till festplatsen. Eftersom vi inte kände någon sedan tidigare var det helt klart läge att börja prata med folk och lära känna dem lite. Stämningen var förväntansfull helt klart. Det blev många handskakningar och mingel. Lite alkoholhaltiga drycker bars ut men festen hade ju ännu inte börjat så ingen vågade ta första steget att ta en flaska. Det är lika kul att se var gång, de flesta vill ta en men ingen vågar ta första steget, som en katt runt het gröt. Detta är ett fenomen som är lika kul att se var gång, till och med på min arbetsplats kan det ta upp till 10 minuter innan någon tar den första biten bulle. Och då känner vi varandra väl..... Vi diskuterade detta vid något tillfälle och numer är vi några som tar för oss om det ligger framme. Det är ju liksom meningen att den skall käkas, inte studeras, eller hur? Likadant är det med den sista biten, den skärs i mindre och mindre och mindre delar för ingen kan med att ta just den sista biten. Lika kul varje gång jag ser det!

Nåväl, klockan klämtade mot feststart, festen skulle börja innan själva vigseln 20:00. När Anders välförkunnade att vi var välkomna att ta den första drinken blev det snudd på rusning till bordet, snart stod alla med varsin flaska och pratade. Här träffade vi nu Olle och Margareta som känt Elinleticia sedan hon var liten. Ett oerhört trevligt par som vi talade mycket med den kvällen. Det var inte helt självklart att förklara hur vi kände brudparet, men det lyckades.

Festplatsen i sig var helt underbar, den låg alldeles vid kanalen och borden stod som en hästsko, i mitten fanns en liten fontän och en del stolar stod farligt nära kanten. Jag undrade i mitt stilla sinne hur lång tid det skulle ta innan någon ramlade i...... Plötsligt avstannade merparten av sorlet, brudparet kom äntligen. Och vilket brudpar! Så oerhört vackra, det blev ett hjärtligt första möte med Freddi och  Elinleticia, efter en jättekram och lite prat gick de vidare och hälsade på de andra gästerna. Nu träffade vi även brudparets vänner Jenny och Eddie. Jenny är döv och med hjälp av Eddie fick vi presenterat oss för varandra, ett mycket trevligt par som vi fortfarande har lite kontakt med. Vi träffade även på Daniel från Stockholm som liksom vi träffade brudparet för första gången.

Tiden rusade och det var dags att sätta sig och äta, vilken måltid!! Oerhört smakfullt, dessutom fick vi Daniel till bordet vilket var trevligt. Tyvärr minns jag inte namnen på de som satt mitt emot men vi hade oerhört kul på vår del av bordet. Det fanns bara två aber, skulle man iväg och röka fick i stort sett hela raden lyfta på sig för vårt nikotinbehov och två, alla getingar! Ytterst irriterande men jag tror faktiskt att ingen blev stucken.

När maten var uppäten och alla bara satt och njöt fanns det tid att gå runt och bekanta sig med flera, vilket vi naturligtvis gjorde. Tiden bara rusade iväg och vips så började klockan närma sig 20:00. Prästen Ellinor Mehrén höll vigselakten som var bedårande vacker, se bland annat Jennys foton som finns på denna sida. Det hade börjat mulna på lite men under vigselakten letade sig en strimma solljus ner över brudparet, oslagbart! Så äntligen var Freddi och Elinleticia man och hustru. Musiken som spelades framfördes av den mycket begåvade Albin som hanterade på fiol och gitarr på ett oslagbart sätt. Jenny tecknade en dikt som tolkades till tal av en annan kvinna, mycket mycket vackert. Helt klart det vackraste bröllop jag varit på, vårt eget inkluderat! Hur många som kramade de nygifta vet jag inte men jag tror alla gjorde det.

Nu brakade festen loss, Albin var i sitt esse och drog låtar jag inte ens kände till men som var så klockrena att jag vek mig av skratt. Våra tidigare bestämda plaster var det inte längre någon som brydde sig om, man satte sig vart man ville och vi hamnade återigen hos Olle och Margareta där vi blev kvar en bra stund. Axel fick vi också tillfälle att lära känna lite bättre, en mycket underhållande herre visade det sig vara. Partyt fortsatte och nu höll det jag fruktade på att hända. En lätt berusad man skulle hoppa över den lilla fontänen men slant, jag lovar er, det fria programmet han körde för att undvika vattnet var obetalbart även om det knappast renderat i en högre poäng än 3, nja, 2,5 kanske för ena foten doppades. Förutom att han blev lerig och med lite gräsfläckar så var ingen större skada skedd.

Det hade hunnit bli bra mörkt ute när Freddi skulle bjuda de som ville ha på en svindyr och gammal whiskey. Albin som stod bredvid mig blev helt till sig och studsade som en gummiboll upp och ner och bara skrek....Jaaaaaaaa!. En helt obetalbar syn! Denna ädla dryck skulle inmundigas en bit från partytältet, närmare bestämt nere vid kanalen på vänster sida. Där fanns ett litet bord och ett gäng stolar uppställda fick vi höra. Jag och Albin gick ner och rekade en smula i beckmörkret. Fann det en smula märkligt, marken på min högra sida var betydligt fastare än på den vänstra, nåja, vi hittade bordet men insåg att vi borde tända marschaller så att man såg vart man gick. Sagt och gjort, efter att ha hämtat ett smärre batteri med marschaller så började vägen lysas upp ner till bordet. Nu kom chocken! Precis där vi gått och marken kändes hårdare visade sig vara kanten till en betongtrappa som ledde ner till kanalen! Hade jag satt foten några centimeter längre till höger hade jag gjort en kullerbytta och kraschlandat rakt ner i betongtrappan...... Då infann sig frågan, är det värt att dö för en whiskey?

Alla whiskeysugna infann sig och Freddi tog upp flaskan, en 30-årig Chivas Brothers! Det blev snudd på en öronbedövande tystnad när den öppnades och hälldes upp i glasen. För att inte tala om när vi alla smakade på den, inte ett ljud, bara några njutningsfulla stönanden hördes. Och ja, den var faktiskt så god! Här satt vi nu i godan ro och bara njöt och småpratade. Stämningen kunde inte bli bättre men blev tyvärr till det sämre när en veritabel störtskur gjorde att vi fick fly i till partytältet istället. Nåja, ingen skada skedd på något sätt. Det gick att dricka whiskey i partytältet också....;-) Här fick jag även äran att få bruden i mitt knä vilket min fru förevigade, givetvis hållande i våra whiskeyglas.....

Det inträffade en sak som egentligen bara inte får hända men jävlar vad jag skrattade. Två herrar satt och pratade och samtalet lät ungefär såhär:

X: Faan, har du sett den tjejen där borta?

Y: Mmmm

X: Vilken kropp hon har!

X: Vilka tuttar!

X: Och vilken rumpa, jävlar vad snygg hon är.

X: Henne hade man inte tackat nej till.

Y: Jag vet, det är min fru........

Helt vansinnigt kul i mina öron men så pinsamt det måste ha känts. Det märktes helt klart att alkoholen verkade, min fru skulle gå nedför en liten stentrappa men lyckades missa den och åkte kana på rumpan stället och skrapade upp foten. Foten var det ingen fara med men jäklar vad byxorna såg ut!! Det såg ut som om hon åka kana i en leråker, dagen därpå när vi fick se hur skitna de verkligen blivit vek jag mig av skratt, det gjorde inte min fru, inte heller svärmor, det var hennes byxor.....

Någon stötte till lampan inne i partytältet så den for ner i fontänen, sprak sa det och där rök såväl lampa som fontän. Duktig kortslutning. Det hade hunnit bli sent och de flesta började längta till sängen, vad klockan hunnit bli har jag inte en aning om. En helt fantastik kväll var slut. Ett lyckligt nygift par drog sig tillbaks liksom de flesta andra, några satt dock kvar fick jag höra senare.

Idag är det sex månader sedan Freddi och Elinleticia vigdes, vardagen är tillbaks men minnena lever fortfarande vidare. All lycka till er våra älskade vänner!

// Martin Månsson (omforintelsen.se)

Alla bilder är Mikael Janssons, utom den högra som är Jenny Karlssons (samt  några som är engångskamerabilder)  STORT TACK

Be dig dra åt helvete
kan du göra det iallafall?

Du som slår
och går
och hoppas att jag
står kvar när du
kommer tillbaka

för att slå mig igen
Jag hatar er som
inte ser mig
som tycker att jag
behöver
för mycket

Teckenspråk är för svårt
att lära
att använda
att behöva
att avläsa en skyldighet
När blev du viktigare än mig?
Jag säger inte att det är lätt
men varför ska det
bara vara svårt
för mig

Bråk bråk bråk. Ingen i familjen har tagit ställning för mig. Orsaken är dövheten och den följande behovet av teckenspråk som de valde att inte använda och inte lära sig engagerat. Jag har kritiserat detta från start för jag anser mig vara precis lika mycket värd som någon annan. Det är inte rätt att jag ska hamna utanför. Deras avståndstagande har drivit mig till tjat som till sist handlat om existensberättigande.

Ibland undrar jag hur min familj kunde bli så jävla knäpp. Jag tyckte de var jobbiga när jag var liten, men jag tror att jag föreställde mig att det skulle vara så där - jag hade ju inte sett hur det kunde vara. Pappa var borta jämt, mamma skällde konstant på pappa för att han är borta jämt. Men när de väl sågs bråkade de oupphörligt. De var elaka mot varandra och gick till personangrepp. På ett sätt var det skönt att bli döv och slippa allt skrik. Men jag ser fortfarande hur dom skäller och ilskan som präglar varje kroppsrörelse.  Men med tanke på att jag inte hör och ingen är särskilt intresserad av att förklara för mig vad som egentligen händer - så har jag kanske missuppfattat hela situationen. Vad vet jag. Jag bara vet bråken. Och jag vet skillnaden mellan mig och min bror.

Jag vet att min lillebror var pappas pojke och jag var mammas flicka. Jag vet att min lillebror fick göra väldigt mycket saker som jag inte fIck för att han var kille. Han fick som fyraåring (eller var han sex?) lära sig att hugga ved. Det fick inte jag - eftersom jag enligt pappa, inte skulle klara av det. Och som liten bestämd tjej upplevde jag det rätt kränkande. Varför fick han om inte jag? Jag var inte avundsjuk när han högg sig i handen och vi åkte i illfart till lasarettet. Men jag var också arg. Varför får alltid han prova och inte jag? Äsch jag vet inte. Men all den plats som dom säger att jag fick när han fick stå i skymundan. Var inte uppmärksamheten hörselskadan fick - INTE JAG. Det är skillnad. Men han fick också höra hur duktig han var som stod ut med att hans jobbiga syster tog upp all uppmärksamhet. Det är en form av uppmärksamhet det också! Men det var definitivt jag som var boven i dramat.  Och hela mitt liv har jag fått höra om hur mycket jag kräver och hur stor tacksamhet jag ska visa för allt mina föräldrar, pojkvänner och vänner gjort för mig. Jag vet inte tacksamhet är rätt ord. Kanske symbiosen tacksamhet, skuld och återbetalning förklarar bättre nog? Eftersom de flesta får greja med alla de konsekvenser som ett handikapp har (jag tror...eventuellt....att jag....drabbas mest...men det kanske bara är en galen tanke). Men sen är det stopp. Den kvot varje människa har för eventuell hjälp fylls upp jävligt snabbt när man inte hör. Och vad man kräver därtill - även om det är sånt som är fullständigt normalt för andra människor, att få respekteras och höras och leva ett normalt liv - är alltid något som är högre krav än andra. Man går för långt om man som döv både kräver att DU ska lära dig teckenspråk och hjälpa mig så att jag kommer upp till samma nivå som du befinner dig i, och sen ställer ännu mer krav. Men det är för att ingen fattar att handikappet inte är JAG. Solidaritet är att ge alla så att alla får lika. Sen har man ansvar och skyldigheter som vilka människor som helst.

Men i mitt fall har det funnits så otroligt mycket att vara tacksam för. Och jag har inte varit tacksam för det. Jag är inte för att jag är född (för övrigt inte ens av henne). Jag är inte tacksam för att jag adopterades (för så länge det inte var välgörenhet var dealen rätt klar - de fick en dotter och jag en mamma och pappa). Så vi borde väl vara kvitt på den fronten. Men sen kommer alla de uppoffringar som hon gjorde för mitt handikapp. Och låt mig också åter betona - handikapp. Det är inte samma sak som att göra det för mig. Och det ingår också i adoptionsdealet. Man får det barn man får och då får man ta hand om det så gott det går. Ett barn som har ett funktionshinder behöver mer hjälp för att nå upp till den nivå där resten av familjen befinner sig. Men när detta skett har den personen exakt samma skyldigheter och ansvar som alla andra. Däremot kan jag säga att jag är tacksam för att hon ägnade mycket uppmärksamhet till att jag skulle få det bra i skolan. Kanske mer än hon hade behövt. Men jag ställer mig fortfarande frågan, om det inte är det som är mammans uppgift? Att ta upp det man kunde gjort istället, eller offrade för att ha barn är väldigt oväsentligt i frågan. Det är bara en skuldpåläggning och det är ett fult och elakt sätt att handskas med ett barn. Ett barn ska inte behöva känna skuld över det mamma gjorde. Ett barn ska inte känna skuld över huruvida mamma skulle varit lyckligare eller ej, om barnet inte fanns.

Skall tacksamheten finnas så ska den vara ömsesidig. Men jag har aldrig någonsin upplevt att mamma är tacksam för att jag finns. Att hon ser vad jag fått offra när de vägrat lära sig teckenspråk och när de stängt mig ute. De har aldrig sett min kamp och försökt lindra den. Men det är ju nästan aldrig så. För föräldrarna har någon naturlig föreställning om att barnen är de som är skyldiga de vuxna allt och inte tvärtom. .

Varför exakt ska jag, enligt min moster som då och då hoppar in i diskussionen och försvarar sin syster utan några nyanser, vara tacksam för att mamma adopterade mig? Anser min moster på fullt allvar att hennes egna barn ska vara tacksamma för att hon födde dom? Det känns skevt. Och då börjar vi röra oss mot det som har  varit tabu för mig hela min uppväxt - nämligen att prata om adoptionen. Som liten hade jag en föreställning om jag var så inihelvite svensk. Det var minsann ingen skillnad på mig och andra barn. Att lära mig spanska var inget som ens diskuterades? Och när jag frågade om mitt ursprung fick jag känslan av att stämningen frös så luften gick i bitar. Jag vågade inte. Som liten tyckte jag det var tryggt att veta att jag var bara svensk. Jag visste vart jag hörde hemma. Jag var så svensk som man bara kan vara. Jag lärde mig Viktor Rydbergs "Tomten" utantill, och kan den fortfarande. Men på något sätt har jag alltid känt mig stympad.

Att bli döv var en stympning. För då hade jag inget nätverk. Inga människor som var som jag - mina vänner var hörselskadade och avgränsade sig från mig. Och familjen accepterade inte min dövhet (det har de aldrig gjort). Jag fick be dem att sätta på texttv när de satt och tittade på tv. Det var ingen som gjorde sig  någon som helst extra omsorg för att jag blivit döv. Tvärtom krävde de ännu mer genom att jag nu skulle avläsa allt. De verkade inte se det som något konstigt att mina pojkvänner fick tolka mig - trots att de oftast lärt sig språket genom mig, och under kort tid. Varför var det inte viktigt med teckenspråket? Var det deras förmåga att vägra acceptera dövheten i sig? Eller var det att mina krav blev för höga. Ungefär som om det finns en viss dos av empati för varje människa. Men att empatin bara passar på dem som passar in i den rätta mallen på hur man får vara som handikappad. Bära sitt handikapp med tappert, inte tvinga folk minnas att de har en udda i gruppen, vara tyst och uthärda. Och jag var långt ifrån den perfekta handikappade tjejen. Tvärtom tog jag upp plats, vilket inte uppskattades. Ingen intresserade sig för varför jag tog upp plats och pratade så mycket. De definierade mig som jobbig och krävande istället för att förstå att jag valde enda möjliga sättet att få delta i diskussioner. Den enda jag hörde var mig själv - och eftersom ingen hjälpte mig att tolka, satt jag fast i en olöslig situation. Antingen hålla tyst och se hur folk efter ett tag glömde bort att jag ens fanns, eller ta plats utav bara helvete.  Middagarna var värst, jag hade lite resthörsel kvar och de största hörapparater du bara kan tänka dig - maffiga saker som gick rundgång så fort jag log. Herregud. De middagarna var helvetet men de öppnade också mina ögon. Om jag var tyst och bara "lyssnade" så upphörde jag att existera. För det är verkligen en annan sak om du sitter vid ett matbord och hör dina frändes prata, men inte orkar bry dig vad de säger. Utanförskapet var inte mitt val och ingen gjorde något alls för att underlätta min situation. Jag fick ta hand om mig själv. Och enda sättet att vara delaktig var att kasta mig in i samtalet. Överrösta folk och prata - eftersom det var enda sättet kunde veta vad vi pratade om.

Jag vet inte hur många gånger jag försökte förklara det här för mamma och pappa. För mig var deras inställning till min hörselskada "jamen du hör ju fortfarande om du har hörapprat på och avläser" till stor del kränkande. För mamma hade hållit många dialoger på skolmöten om hur trött jag blev av avläsning - så hon VISSTE hur mycket det krävde av mig.  Men att hon själv inte verkade förstå det hon predikade för andra om, men vägrade tillämpa det själv, det gjorde ont.  En gång i tiden hade hon och jag en bra relation. Ibland vill jag skrika till  henne att jag aldrig ville bli döv - men att jag aldrig hade kunnat föreställa mig hur de skulle svika mig när jag faktiskt blev det. Hade de kunnat teckenspråk, och om de hade hållit i liv sina kunskaper så hade traumat att bli döv, inte gjort precis lika ont som det faktiskt gjorde. För då hade jag vetat att jag kunnat söka tröst hos mamma också i fortsättningen.

Men istället blev det en maktkamp.

Bloggen sårade henne fruktansvärt mycket. Men jag tror inte att hon ens registrerade all den smärta som jag blödde.. Hon blev sårad över att jag angrep henne offentligt. På samma gång som hon sagt till mig att hon inte ville prata om det förflutna det så fick jag heller inte prata med andra om det. Bloggstridigheterna handlar också om dövheten, eftersom jag efter jag blev döv skaffade mig de flesta kontakter på internet och många av dessa relationer har ersatt typisk vänskap in real life. Bloggen har alltså ersatt den sociala värld jag förlorade när jag blev döv. Bloggen blev ett sätt för mig att försöka läka och förstå varför jag mådde så dåligt av att umgås med min familj. Om min familj hade velat diskutera det så hade jag inte behövt bloggen, men nu var situationen inte så. Naturligtvis störde detta mina föräldrars väluppbygda fasad. Två högutbildade föräldrar som tar sig an två adoptivbarn, lyckliga barn och snuttfuttiga bildbevis framför granen. En idyll som är bräckligare än sockerkristyr. För tittar man närmare på korten inser man att idyllen är konstruerad av bara fan, precis som den bild de ville visa upp.

Jag passar inte in i fasaden och därför har jag hånats, ifrågasatts och kallats för lögnare. Förtal anser mina föräldrar att det är när jag berättar min historia om mitt perspektiv av min uppväxt. Jag spräcker fasaden och det finns inget värre för dom. De berättar sin bild av min uppväxt och blundar bort alla tillfällen då jag mådde allt annat än bra, och också berättade det.  T ex som våren innan Backebo. Mobbningen i skolan var fruktansvärd. Jag såg ingen ljusning och jag ville bara försvinna. Jag hade bestämt hur jag skulle gå till väga. Och jag lovade mig själv att om lägret blev som i skolan - då skulle jag inte vänta längre. Turligt nog blev Backebo en början till ett nytt liv. Ett liv som också skulle komma att göra ont - men det visste jag ju inte då. I en uppsats i skolan beskrev jag mina känslor innan och hur det nästan ledde till att jag försökte. Jag fick av henne höra hur jag förvrängde sanningen, enligt henne hade jag fabulerat ihop historien och inget var sant. Jag hade mått bra under den tiden fick jag veta. Det är oftast så med mina föräldrar, de tenderar berätta hur man ska känna inför olika ting och ignorera alla protester. Ibland skrämmer det mig, att de kanske har rätt. Jag har fabulerat ihop alltling. Jag är knäpp! Men de behandlar mig inte som om jag är knäpp, utan som om jag är knäpp men ändå måste ta ansvar för allting jag säger och gör. Det är en paradoxal situation som säger väldigt mycket om dem själva. Eftersom jag är en ganska begåvad människa kalkylerar jag gärna upp motiv och orsaker. Så, om jag nu fabulerar ihop allting - vad har jag då att vinna på det? Vilket är mitt motiv?
Och här blir det trassligt, för oavsett vad ni utomstående tror om psykiskt sargade människor, så får vi ALDRIG särskilt mycket positiv uppmärksamhet. Och ytterst få "tycker synd om oss". Tvärtom möter vi vanligtvis oförstånd och hån. Det är för uppmärksamheten som vi skulle skära djupa jack i våra armar. Det är för att få tillbaka pojkvänner, det är för att göra illa sina anhöriga - yadayada. Det finns alltså mycket få positiva saker att vinna på att skära sig, försöka ta livet av sig eller vara deprimerad.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Nedan - bilden på broderiet jag jobbade på hela våren för att ge mormor och morfar

Jag känner mig förföljd. På Tradera där jag får  bud från människor som känner mig. Känner mig mycket väl och budar hem saker utan att ens skicka ett mail och säga att det är de som köper. Ungefär som om de gör det i smyg. De fåtal gånger som Freddi och Jag hittat bekanta som köpt av oss, har de eller vi hört av oss. Egentligen är det ju inte tillåtet att buda på auktioner när man känner personen. Det går 100 000 auktioner på Tradera. Det är knappast en slump att två personer bjuder, bror och kusin. Och bror utan att ens sända ett sms och önska god jul. Han är i Nya Zeeland nu. Är jag verkligen så skogstokig att jag tycker att han kunde berättat det för mig? Han och jag har ju inte sagt upp någon kontakt. Så varför budar han på mina auktioner, som han förövrigt vann en av - när han inte ens befinner sig i landet? Det känns förbannat underligt och jag känner mig KRÄNKT. Han som hade så lite tid att han inte ens kunde tänka sig att prata med mormor och morfar när det var som värst. Det tycks vara selektivt det där med att ha tid eller inte. Tid nog att buda på mina auktioner - icke tid att skicka ett sms och säga att han gjort det och önska god jul? Förbannat drygt.

Jag tyckte att jag var storsint när jag skickade julpresenten till mormor och morfar. Jag var så storsint att jag erbjöd mamma eller moster att få broderiet om mormor och morfar inte ville ha det. Ändå gör hon raka motsatsen mot vad jag bad henne göra. Jag ville visa morfar respekt och inte tränga mig på när han sagt att de avsagt sig all kontakt. När hon bestämmer sig för att använda moster som kurir istället för att använda posten, har hon redan struntat i delar av mitt önskemål. Och när hon bestämmer att presenten ska vara en överraskningspresent har hon struntat i den andra delen i mitt önskemål. Det är som om hon inte har några gränser - inte kan se eller en ana att det är något storsint jag gör. Förstår hon inte när hon ser vad jag gjort - hur mycket jag älskar mina morföräldrar? Kan hon inte ens försöka förstå mitt dilemma? Jag tror inte hon är förmögen till det.
Är man adopterad så ska man vara tacksam för att man sluppit ifrån jävligheterna i sitt barndomsland. Man har väldigt mycket tacksamhet att ta igen - och det finns begränsningar för de krav ett secondhandbarn får ställa.
Bild: 'Impasse', 1953
(black electron)

Hjärtat

Ge detta hjärta till alla som du inte vill förlora år 2009 , även mig om du bryr dig.
Försök att samla 12 stycken, Det är inte så lätt!



Ta aldrig någon för givet.
Ha alla dina vänner nära ditt hjärta,
för du kanske vaknar en dag och upptäcker
att du förlorat en diamant när du var för upptagen
att samla på stenar.


// Fick detta av prällan idag. Har skickat till några som betyder allt för mig. Fler ska det bli. Glöm inte att ge din omgivning kärlek. Alla kan behöva en kram!

Alla ni som följer bloggen vet vilken sabla familjeröra vi har haft på sistone.  Det slog mig idag att frågan som diskuterats - huruvida min uppfattning av mina föräldrar stämmer eller inte - är totalt ovidkommande. Den enda som har rätt till en uppfattning, med samma villkor som jag, är faktiskt min bror. Vi är dom enda som har en autentisk upplevelse av att vara barn till våra föräldrar. Min mamma och pappa kan alltså i praktiken hävda att jag var en "dålig" dotter. Vi har alla våra roller och även om det känns frestande att döma utifrån sin egen uppfattning, måste man ha förmågan att inse sina gränser. I en serie som Topmodel kan deltagarna framhålla sina insatser, men egentligen är deras uppfattning inte av vikt. Det är juryn som avgör, och även om vi kan applådera deltagarnas goda självkänsla har deras uppfattning om sig själva egentligen inte särskilt mycket med saken att göra.

Attackerna mot mig och den bild av min uppväxt jag lägger fram, för att kunna bearbeta den, verkar grunda sig i en enorm frusteration över att ha förlorat kontrollen över en egen självbild. Det känns som om jag i deras ögon varit en del av deras ego. Om jag inte längre hävdar deras perfektion tycks deras världsbild rubbas. Jag måste tuktas tills jag tycker annorlunda och anammar deras bild av min uppväxt. Jag har annars svårt att förklara varför mina föräldrar vägrar släppa det förflutna och låta mig ha de uppfattningar jag har. Genom att acceptera mina känslor, även om de inte stämmer med den bild som dom har av min uppväxt - skulle de kunna möjliggöra att jag ändrar min åsikt om dem. Men så är alltså inte fallet. Och jag känner vanmakt inför att ständigt tryckas ner och negileras för mina känslor - vilket gör en försoning otänkbar. När drevet går och fler och fler anhöriga lägger sig i och vill hävda sin uppfattning om hur JAG ska uppfatta min uppväxt blir jag kränkt. Man kan inte tvinga någon att ändra uppfattning om en sådan sak som utanförskap. Och även om jag vill att mina föräldrar ska må bra, så kan jag inte ljuga om mina känslor. Om jag gjorde det, skulle JAG inte längre vara jag och isåfall skulle det jag sa, ändå inte ha någon relevans, eftersom jag inte skulle vara sann mot mig själv.

Vad jag hävdar är dock att mina upplevelser av att känna mig utanför som liten, aldrig upphörde. Om så hade varit, hade denna kamp som jag utkämpat gällt enkom mina barndomsminnen. Men så enkelt är det alltså inte. Det som förändrades när jag växte upp var att jag förstod att situationen i familjen var ohållbar. Det är inte okej att mamma, pappa och lillebror inte kan teckenspråk. Jag har varit helt döv, och är idag fortfarande i behov av teckenspråk. Därför tvingades min man lära sig språket. Det var en förutsättning för att vi skulle ha en jämlik relation. Detsamma gäller självklart också i min familj. Och valet att inte lära sig teckenspråk flytande, eller ens använda det när jag var närvarande - var ett val som påverkade mig mycket negativt. Jag hamnade utanför och även om detta val inte gjordes medvetet, eller med syfte att skada mig - så blev jag skadad. Det är egentligen inte något att resonera om.

Tyvärr är det just dessa känslor som jag tvingats försvara. Vad jag fått under min uppväxt, var möjligtvis nog för ett hörande barn, men för ett hörselskadat barn och senare dövt - kom situationen att bli psykiskt ohållbar. Jag tvingades acceptera att teckenspråket var en lyx och att jag skulle vara tacksam för allt annat jag fick. Men eftersom teckenspråket var det enda jag egentligen verkligen behövde - kom min otacksamhet att bli det allt mer bärande ämnet. Jag var en sån som inte lät nöja, en sån som skulle stå i centrum och lät andra, som min bror stå i skuggan av mig. Jag hade inte ens vett att förstå vilka uppoffringar som gjordes för min skull. Men det gjordes de. Mamma var ett stöd så länge min hörselskada var måttlig och jag kunde fungera utan teckenspråk. Problemen började när avläsning inte längre räckte till och jag började förstå att  teckenspråket inte skulle bli av självklar användning i familjen. Det var då jag började känna mig  kränkt, svikt och ledsen. Problemet blev självklart att när ingen ville lyssna på mig började jag känna mig utanför. Och under många år försökte jag på olika sätt förklara detta för mina föräldrar och få dem att förstå de psykiska konsekvenserna för mig att inte känna mig hel i familjen. Jag kan inte må bra i en familj där jag behöver någon som tolkar vad mamma och pappa säger till mig. Jag kan inte känna mig lycklig om de inte erkänner mig för vem jag faktiskt är - en döv person och därigenom i behov av teckenspråk.

Egentligen förstår jag inte hur allt detta kunnat leda till den hopplösa situation vi har idag. Mina föräldrar var faktiskt bjudna till bröllopet. Jag hade stora förhoppningar på att bröllopet skulle leda till att relationerna blev bättre. Men förbudet att bjuda vissa av gästerna, helt utan vidare förklaringar - fick mig att känna mig otroligt arg och kränkt. Det var inte själva förbudet i sig som gjorde mig ledsen, utan vägran att förklara för mig varför jag skulle gå med på det hela. För det första var det mitt bröllop och jag tyckte mig ha rätt att bjuda de jag ville ha där. För det andra var konflikten mellan dem och de berörda gästerna inte en konflikt jag var inblandad i, varför en handling som att inte bjuda in dem till bröllopet - kändes obegriplig. Men de ställde ett ultimatum - "kommer dom så kommer inte vi". Och för mig var det droppen. Jag hatar ultimatum, för det är något man tar till när man inte längre kan resonera med varandra. Och de hade kunnat resonera med mig om de hade velat - vilket de inte ville. Så, "Let it be". 

Så jag bjöd de berörda gästerna men lät bli att bjuda mamma och pappa. Men jag valde att bryta med mamma och pappa. Detta eftersom all kontakt, oavsett om den var "trevlig" eller ej, gjorde illa mig. Jag är en sådan person som alltid måste rensa luften för att må bra - jag kan inte låtsas att allt är bra bara för att hålla skenet uppe. Mina föräldrar har dock denna förmåga - och de hade mycket svårt att förstå varför jag kände mig tvungen att avbryta kontakten - istället för att ha en, vid första intryck, trevlig och välfungerande sådan. Men som sagt - jag fungerar inte så. Dock såg jag inte omöjligheten i att någon gång återuppta kontakten. Men först behövde jag läka. Faktum var att jag skrivit in i min almenacka, bara någon vecka före brevet från mina morföräldrar kom - att vi skulle gå över och ge en födelsedagspresent till min mamma. Detta står inskrivet i bläck! Men brevet raserade alla mina förhoppningar om något sådant försök till att återuppta kontakten.

Mormor och morfar krävde resolut att jag skulle erkänna deras och mina föräldrars bild av min uppväxt. Detta innebar att jag skulle erkänna att jag varit ett mycket lyckligt barn, att mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig och älskade mig villkorslöst. Vidare skulle jag också erkänna att min bror fick stå i skuggan av mig och att jag därför borde vara honom tacksam. Som ni förstår av det jag skrivit var detta krav orimligt. Jag hade inte ens kunnat göra detta om jag hade velat, eftersom det var en kränkning mot mig som person, och mot mina känslor. Att underkasta mig detta krav hade också inneburit att jag accepterat att mitt krav på teckenspråk var omöjligt.

I brevet frågade mormor och morfar inte om mitt perspektiv på det hela. De krävde utan vidare resonemang att jag underkastade mig och bad mamma om ursäkt. Om detta skedde - och om mamma accepterade min ursäkt - skulle relationen med mormor och morfar eventuellt återupptas. Men det fanns dock - som sagt - villkor. Dessvärre ville mormor och morfar inte diskutera detta med mig. De hänvisade till mamma som i sin tur hänvisade tillbaka till dem. Detta under att jag led helvetes jävla kval. För att jag älskar mormor och morfar är det väl ingen som betvivlat eller missat?!

Hela aktionen stämde illa med bilden av hur villkorslöst älskad jag var (och enligt mina föräldrar fortfarande är - men saknar förmåga att förstå). Alla mina känslor av att vara någon som inte blir  lyssnad på, eller trodd - och respekterad av, bekräftades nu med tydlighet av min familjs agerande. När brevet kom med posten hade domen redan fallit. Jag hade överhuvudtaget inte blivit tillfrågad om hur jag uppfattade det hela, eller vad jag kände. För min uppfattning var inte av intresse.

För mig är det ofattbart hur man kan läsa min blogg och blunda bort all ångest jag skriver om - och välja att fokusera på formuleringar och ord. Mormor och morfars inblandning omintetgjorde varje möjlighet att mamma och jag skulle kunna försonas. Jag kan visserligen gå med på att det är svårt att hålla en sån här stor konflikt hemlig inför sina föräldrar - vad jag däremot inte accepterar är att hon, när hon fick veta att mina morföräldrar var beredda att bryta med mig, av denna orsak - inte gick in som medlare. Hon läste bloggen och visste hur situationen fick mig att må, men hon lät det ändå vara. Jag fick skylla mig själv.

Så agerar man inte om man verkligen älskar någon och vill den personen väl. Sen kan vi självklart diskutera mina morföräldrars agerande. Det är en historia i sig. För mig är det ofattbart hur man kan fördöma en handling och sen i nästa stund göra om samma sak själv. Beslutet att bryta med mina föräldrar var inget lätt beslut, det tog mig elva år att komma fram till det. Mina morföräldrar tog tre dagar på sig för att göra samma sak mot mig. Detta utan att ens ha resonerat med mig. Och det är klart jag är oerhört sårad över det. Jag frågar mig vad jag betytt för dem, när det är så enkelt för dem att fatta ett sådant ödesdigert beslut. Men detta inlägg handlar inte om deras beslut utan om det faktum att ingen tycks se det paradoxala i att kräva av mig att jag ändrar uppfattning om att jag var älskad och lycklig som liten - samtidigt som de är beredda att offra mitt psykiska välbefinnande här och nu.

Egentligen är krav jag ställt, att mina föräldrar och min lillebror lär sig teckenspråk - och använder det så att jag kan finnas till på lika villkor i familjen - inget stort krav. Det är ett omöjligt krav bara om man inte har accepterat sitt barns dövhet. Och däri ligger antagligen problemet. Mina föräldrar kunde acceptera att jag var hörselskadad. De kunde stödja mig i den kamp som detta handikapp innebar. Men de kunde aldrig acceptera att jag blev döv. För det borde jag inte blivit. Det var inte mina föräldrars fel, varför de inte borde behöva ta ansvar eller konsekvenserna av detta. Detta drabbade MIG.  

Borde är ett lustigt ord. Det innehåller så mycket förnekelse och så mycket vilja att allting borde vara annorlunda. Och det finns få tillfällen i mitt liv då jag inte tänkt samma sak. Det är inte rättvist. Men det är heller sällan livet och man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Ett dövt barn (och barn är man ju så länge man har föräldrar) behöver teckenspråk för att vara delaktig. PUNKT. Du kan inte resonera bort känslor. Och inget kan egentligen ersätta teckenspråket som ett medel för den döve att känna att hon existerar.

(jag har skrivit på den här texten i flera timmar, både igår och idag. Jag har försökt rannsaka mig själv och se hur situationen kan ha uppfattats, både av utomstående och mina föräldrar. Folk gör lätt detta till en allmän fråga - "det är självklart att man lär sig teckenspråk om en närstående blir döv". Och visst är det lätt - om man accepterar att personen verkligen MÅSTE ha teckenspråk, istället för att helt enkelt avläsa. Det är inte självklart, och jag är inte den första som hamnat i denna situation.

Skillnaden mellan mig och många andra döva, är kanske att jag vägrar acceptera att jag ska hamna utanför. Jag kan inte tillåta mig själv sitta vid ett matbord och försöka avläsa, misslyckas och känna mig utanför. Och även om jag kommer hamna i den situation oräkneliga gånger under mitt liv - kan jag inte, för min sjävlaktnings skull tillåta att det sker I MIN FAMILJ! Aldrig! Jag vet att mina föräldrar läser detta, deras bundsförvanter och andra som är inblandade i konflikten. Alla har sina åsikter om det hela och de letar gärna efter saker att haka upp sig på och förarga sig över. Och det må så vara. Men denna blogg, och de tidigare jag haft, har varit mitt enda sätt att bearbeta mina känslor och få gensvar. Om min familj hade fungerat som den skulle hade jag inte behövt en blogg för att ta hand om alla dessa känslor. Det är alla människors rätt att få må bra, och jag tar ansvar för vad jag måste göra för att må bra - även om det innebär att jag måste bryta med människor som jag egentligen älskar - men som bara gör mig illa. )