Ingmar Bergman har gått hädan och tidningarna fylls av hyllningar och tyvärr hamnar en av Sveriges bästa diktares nyliga bortgång i skuggan av Bergman. Jag sörjer dem båda. Även om jag inte var någon Bergman-fantast har jag inga problem att förstå varför folk föll för hans karismatiska personlighet och skarpa filmer. Forssell var inte sämre han - på 50-talet blev han känd för sina erotiska dikter och trots att han av allmänheten mest är känd för sin slagdänga "Dina bröst är som svalor som häckar" så skapade han magnefika verk. Forssell är författare till "Aria", som i mitt tycka är den vackraste kärleksdikt som skrivits, men han översatte också franska visor till svenska, flera som sjöngs in av Cornelis. Här kommer "Aria":
Den kärlek som är vill förkasta en annan och ändå likna den så som den var Vintern som rår har ett blont ärr i pannan och i sommarn som rår går en snövind kvar
Vindar som vet, det grå, det sista om dag i natt kvävs, ger skymningen svar? Ge mig den styrka som krävs för att mista och den svaghet som krävs för att hålla kvar.
Sorg är en flöjt. Det strömmar, strömmar bläck ur dess sång och vind som var Ger den mig drömmar skall de brista Tiden är lång och stannar kvar
Fågel som sjunker ner i din klyfta ormvråk, fjäril - mitt svindelpar ge mig den tyngd som krävs för att lyfta och den kärlek som krävs för att stanna kvar.
Harry Potter är ett litet barn när hans föräldrar blir förrådda och uppspårade av Lord Voldemort. Mörkrets furste har som syfte att förgöra Harrys båda föräldrar som är motståndskämpar i Fenixordern. Meningen var att även Harry skulle stryka med den där ödesdigra kvällen, men något händer - och Harry Potter överlever. Omedveten om sitt förflutna växer Harry upp hos sin moster och hennes familj. Harry är inget älskat barn och hans egenheter och udda talanger kontrasteras mot den väldigt vanliga familjen, vars högsta önskan är att INTE sticka ut. På sin elfte födelsedag ställs Harrys liv i nytt ljus när han mottar ett intagningsbrev från Howgwarts trollkarlsskola och där tar sig berättelsen om Harry Potter sin början. Vi följer honom på hans upptäcksfärd i magins underbara Värld och delar hans vardagliga vedemödor, med förälskelser, ensamhet, ifrågasättande av sitt öde. Från och med första boken är Lord Voldemort en viktig pusselbit för Harrys identitet. Efter det misslyckade försöket att låta Harry gå samma fruktansvärda öde till mötes, som sina föräldrar, försvinner Voldemort och trollkarlsvärlden gör sitt bästa för att återhämta sig efter diktaturens år av tortyr, försvinnanden och förrädare. Dock kommer Harry Potter under sina skolår tvingas möta sin värsta fiende vid flera tillfällen. Han kommer också tala för döva öron när han uppmärksammar sin omgivning på att ondskan ärpå väg tillbaka. Harrys kamp för att hitta sig själv, är en kamp som samtidigt innebär en psykologisk resa in i ondskan. För Lord Voldemort och Harry Potter, är, trots att de upplever sig vara motpoler, oupplösligt bundna till varandras öden. "Harry Potter och halvblodsprinsen" slutade med Severus Snapes förräderi mot Harrys älskade rektor Dumbledore. Denna bok tar vid när ondskan redan omslutit trollkarlsvärlden och Voldemorts motståndskämpar tvingas fly för sina liv. Harry vet om, att hans liv är sammanflätat med Voldemort och att en av dem måste dö - för att den andra ska leva. För att beskydda dem han älskar försöker han avgränsa sig och samtidigt fullfölja det uppdrag som Dumbledore gav honom, innan han blev mördad. Med fara för sina liv börjar en upptrappning inför den sista striden, som bara en kan vinna.....
Jag tycker det är vanvettigt svårt att skriva en recension på den senaste boken om Harry Potter, sista boken i serien. Man vill inte avslöja för mycket, men utan belysa historiens grund förlorar recension i värde. Det som är mest uppenbart med böckerna är deras förmåga att fånga läsare på alla olika nivåer. Vi har alla olika mönster som vi letar efter när vi läser. Vi vill känna igen oss och när mönstret faller på plats - då kommer den där underbara känslan av att KÄNNA bokens karaktärer. Därför vill man läsa, för att möta sig själv i en bok. Man kan således läsa böckerna som lust litteratur, magiska omgivningar, fantastiska beskrivningar av en facinerande Värld som uppväcker barnet inom oss alla. Drakar, överfyllda bord med delikatesser, spöken, gåtor, enhörningar och magiska böcker, det är ingen hejd på fantasin. Man kan också läsa böckerna som en berättelse om hur en pojke växer upp och lär sig saker om sig själv och om andra. Böckerna handlar om att bli vuxen och förstå sin uppgift i livet. Så kan man också läsa böckerna som spänningsberättelser med äventyr som alla för läsaren en liten bit längre mot slutmålet - den sista striden. Eller så ser man böckerna som politiska manifest som berättar om hur en diktatur växer fram och målar upp en värld av maktlöshet, men också mod och kärlek. Böckerna passar med andra ord, väldigt många läsare. Och däri ligger böckernas främsta värde. De lockar till läslust och mig veterligen är den allmäna reaktionen på utgivningen av varje ny Potterbok - även när de är på originalspråk, ojämförlig! Även människor som drar sig för att läsa engelska och för länge sedan glömt alla traggliga glosor, kastar sig över böckerna. Det är unikt och det är kännetecknande för alla böckerna om Potter.
När jag läser böckerna ser jag de politiska mönstren tydligt. Rowling berättar om facism, om ondska som tränger emellan familjer och vänner. Den ondska som splittrar medmänniskor och får oss att känna "dom" och "vi". Det är många författare som berättat samma historia, men mig veterligen är det ingen som gör det så bra som Rowling. Dock är budskapet tillräckligt subtilt att man kan leva sig in i det utan att känna sig tvingad att se mönstren i sin omvärld - och så tycker jag det ska vara skönlitterära böcker som dessa. Budskapet når fram - men författaren skriver inte läsaren på näsan och den attityden uppskattar jag. Så? Vad är det för likheter mellan Harry Potters trollkarlsvärld, kampen mot ondskan i form av Lord Voldemort och nazismen personifierad i Hitler - som jag kan se?
1. Lord Voldemort har en bakgrund som liknar Hitlers. Han växte upp utan att känna sig värdefull, först i sitt aktiva val att trycka ner människor runt omkring sig, upplever han sig "bli till". Han personifierar sig med avgränsningen mot de som inte tycker och tänker som honom. Vidare är han besatt av att eliminera spåren av sitt förflutna. Även de som inte är kopplade till hans förflutna men är mugglare (människor som inte kan bruka magi) blir en nagel i ögat för Voldemort. Dessa anses vara smutsiga och förorena renrasiga trollkarlars blod.
2. Rashygienen är en viktig komponent i berättelserna om Harry Potter. Harry kommer tidigt identifiera sig med den utsatta och vända sig mot dem som upphöjer sig själva med grund bara i sitt raspåbrå. För Voldemort handlar rashygienen inte om förmågan att bruka magi, Voldemort dömer ut människor för att de fötts av mugglare.
3. Lord Voldemort attrakterar framför allt osäkra individer som bygger upp sin självkänsla genom att trampa på andras. "Jag kan inget, jag vet inget, men den ras jag tillhör är den bästa i hela Världen". Få av Voldemorts anhängare förstår konsekvenserna av sina val. De ser fördelarna i att få höga poster, trycka ner de personer som de föraktar i smutsen och känna sig förmer.
4. Metoderna för att uppnå makt liknar nazismens. Voldemort utnyttjar rädslan att tvingas handla - (med konsekvensen av likgiltighet, blundandet inför ondska som inte försvinner för att man stänger den ute) och in i det längsta vägrar folk förstå vad som är på gång. Varningstecknen ignoreras, "hear no evil, see no evil, talk no evil". Väl vid makten använder Voldemort sig av media, han förhindrar oppositionen att protestera. Motståndare och deras familjer tas till fånga. De torteras och omvänds genom utpressning. Voldemorts mål är inte att begränsa rörelsefriheten för halvblod. Han vill förinta dem helt.
5. Voldemort omger sig av ja-sägare. Hans dödsätare är hans undersåtar, inte hans konkurrenter eller medarbetare. Allt ligger i händerna på en person och hans godtyckliga hat.
Jag facineras över hur makalöst briljant Rowling byggt upp personkaraktärer, miljö och intrig. Rädslan för att den sista boken skulle göra ett magplask fanns där från första början. Jag har aldrig varit mycket för uppföljare, eftersom jag vet att de ofta bygger vidare på grundidéen och bara återanvänder samma komponenter men på andra sätt. Dock skulle man kunna säga att serien om Potter är EN bok. En fantastisk bok med ett genomtänkt och smart slut. Boken om Harry Potter (om jag får uttrycka det så) är läsglädje. Det liknar inget jag varit med om tidigare - och jag har läst mycket! Denna sista bok om Harry Potter vidgar perspektiven ytterligare. Rowling lyckas lyfta upp tidigare endimensionella karaktärer och driva dem rakt in i läsarens hjärta! Under läsningen pendlade jag mellan viljan att ge boken en jordgubbe och insikter att det egentligen är hela serien som jag åsyftar ett sådant betyg - inte bara denna sista bok. I min lilla betygsvärld får jag enbart dela ut 10 jordgubbar i livet. Nya favoritböcker trycker undan tidigare, så att bara de allra starkaste stjärnorna får lysa i mitt bibliotek. Om "Harry Potter and the deadly hallows" förtjänar en jordgubbe vet jag inte. Serien i helhet får en femma i betyg. Den sista boken fulländar serien. Jag ligger snuddande nära en jordgubbe - men ändå inte. Så Harry Potter får ett smultron istället.
Och Rowling bugar jag för, för hon är vår tids bästa äventyrsförfattare.
Det gör mig helt galen att jag inte plöjer Potterboken snabbare än i snigelfart. Dock går det mycket bättre än förra gången. Min engelska har kanske inte förbättratas, men min läshastighet har, jag förstår vad jag läser utan att behöva översätta varenda ord. Igår var en jobbig dag, men den blev bättre. Jag följde med Freddi till Royal och kikade in på Noa, läste i min Hilberg och tittade på Harry Potter och fenixordern tillsammans med Dennis på sista föreställningen. Sen var han så snäll att han bjöd oss skjuts hela vägen till Lund. Så trots allt kom vi i säng innan två! Att jag sitter uppe nu beror på att jag är disciplinerad som ett fä. Jag fick en liten sömntablett igår, och nu måste jag hålla mig vaken till kvällen så att allting blir stabiliserat. Målet är att bara behöva ta en sån liten tablett varje kväll. Jag skiter verkligen totalt i de nya, eftersom de fått mig att gå upp så mycket i vikt - och för att jag ändå behöver de gamla, eftersom de hjälper mot nattmaror.
Hur som helst. Jag blev positivt överraskad av filmen. Den var mycket bättre än jag hade trott. Självklart hjälpte det till att två favoritskådespelare var med: Imelda Staunton och Helena Bonham-Carter. Men jag tycker även Ralph Fiennes skötte sig exemplariskt och den nya skådespelerskan Evanna Lynch var söt och hade riktigt härlig klädstil att inspireras av. Nu är det meningen att jag ska läsa vidare i min Hilberg bok, så jag får sluta bloggandet. Vidare ska jag också packa ihop pappas present och skicka. På söndag fyller jag år, å min skapare. Och det har kommit massor av paket från mamma och pappa. Jag har klämt en massa och gissat och klämt lite till. Det är kul.
Rubba min verklighet - skicka mail från min favoritförfattare! Jag trodde inte att det var sant. I mailboxen låg ett brev från Hans-Eric Hellberg, vår tids bästa ungdomsförfattare. Mina ögon måste bedra mig! Men icke sa nicke. Så jag blev så där yberlyber jättelycklig! Det är kul när en av ens största idoler tycker att man är smart - självkänslan svämmar över så där omåttligt mycket!
Faktiskt svämmade den över så mycket att jag kom iväg till praktiken idag, trots all allergi och downis. Och det gick riktigt bra! Istället för press (som jag alltid förväntar mig när jag inte kan uppfylla de förväntningar jag SJÄLV ställer på mig) fick jag stort utrymme att utvecklas i min egen takt. Dessutom har jag fått underbart roliga uppgifter som jag kommer sitta och pyssla med i helgen. Oavsett hur nere jag kan bli är detta rätt yrkesval! Det råder det ingen som helst tvekan om!
En rolig nyhet är att jag äntligen ska byta efternamn. Mina morföräldrar (mest älskade i hela världen) heter Högabo. Min pappas familj heter Sundvall. Jag har aldrig varit bekväm med namnet Sundvall och jag började prata om att byta för många år sedan. Men det har helt enkelt inte blivit av - förrän nu. Idag fick jag hem blanketterna och när processen väl är klar heter jag ElinLeticia Högabo. Oralt skönt namn!
Imorgon fyller Freddi 35 år! Vi firar hemma i all stillhet med några vänner och massor av paket. Dessutom har jag köpt jordgubbar så jag kan bjuda honom ikväll när han kommer hem från jobbet. Men nu kallar tvätten!
En av vår tids främsta författare har avlidit. Kurt Vonnegut var mest känd för sin surrealistiska bok Slakthus 5 som handlade om bombningarna i Dresden. Därtill var han också känd för att ha fått nobelpriset - utan att ha fått det!
Han var en sån där skön författare som skrev orimligt underbara böcker och vågade kritisera allt med självdistans. Ikväll kommer jag krypa till sängs med någon av Kurts böcker och begrunda hur korta och förgängliga våra liv är.
En av Sveriges mest älskade barnboksförfattare har avlidit. Maria Gripe gjorde sig ett namn med sina böcker om Hugo och Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Skuggan över stenbänken. Gripe skrev 36 böcker varav flera blev filmade, t ex "Glasblåsarens barn". Författaren avled efter en längre tids sjukdom 83 år gammal men kommer alltid vara ihågkommen, älskad och saknad!
Innan schlagerfestivalen diskuteras deltagarna, sångerna, eventuella plagiat, klädsel, idiotiska "chocker", tidigare deltagare, listor med bästa schlagerlåtarna någonsin bjöbjöbjöbjö mööööööööööööööök
Nobelpriset är det mest anrika pris som finns. De flesta känner inte ens till de nominerade namnen. Jag har varit inne på bokbloggar med folk som nästan uttrycker sig stolt, över att inte känna till "författare med svåra namn". Liksom goddag yxskaft! Är folk verkligen så ytliga? Skulle nobelpriset få mer folklig anknytning om vi sätter hela svenska akademin i ett BigBrother-hus och tvingar dem dricka sprit och knulla? Även om det svenska folket inte läser på samma djuplodande sätt som akademin förvånar det mig hur litet intresset egentligen verkar vara. Idag är DAGEN. Idag klockan 13:00 utnämns årets nobelpristagare. Och i Aftonbladet diskuteras det om en tjock jycke som blivit smal igen.
Efter mitt förra inlägg insåg jag att jag faktiskt skulle vilja se vissa författare vika ut sig. Här är några exempel på riktigt vackra författare:
Alexandra Coehlo Ahndoril Alessandro Barricco (vet inte om han är lika vacker nu som han var när han var ung, men då jävlar) Brett Easton Ellis Anna Karin Elde Stephen Fry (OKEJ OKEJ OKEJ jag vet att jag är den ENDA som vill se honom avklädd...men..ändock) Marie Hermansson Donna Tarrt (på bilden)
Kan det tänkas att Ranelid känner sig en smula hotad? Är man inte författare om man inte skriver svåra och tunga böcker? Om titlarna på böckerna inte är svulstiga som "Min son fäktas mot världen" eller "Mitt namn skall vara Stig Dagerman".
Den senare boken har jag faktiskt läst och den var en ren drift. Det var uppenbart att Ranelid försökte skriva på "samma sätt" som Dagerman. Men han missade själva poängen i Dagermans lysande texter - nämligen enkelheten. Dagerman försökte aldrig vara svår. Med enkla och varierande texter (fokus på psykologin) gjorde han rent hus i stugorna, men ALLA kunde läsa honom. Skillnaden mellan Graaf och Ranelid är att Graaf inte gör anspråk på att vara en fantastisk författare, medan Ranelid faktiskt gör det. Personligen tycker jag att det vittnar om mycket dålig självkänsla att racka ner på andra författare. Men låt gå då, Ranelid. Du behöver inte bli kallad en författare. Du kan skriva en bok som heter "Mitt namn ska vara Björn Ranelid och jag är grön av avundsjuka".
Tillägg: jag har inte ens läst böckerna av Gylling och Graaf (varav den senare verkar mycket bra), men jag tycker det är löjligt att ifrågasätta värdet i andras författarskap bara för att de vikt ut sig.
Rubba min verklighet - skicka mail från min favoritförfattare! Jag trodde inte att det var sant. I mailboxen låg ett brev från Hans-Eric Hellberg, vår tids bästa ungdomsförfattare. Mina ögon måste bedra mig! Men icke sa nicke. Så jag blev så där yberlyber jättelycklig! Det är kul när en av ens största idoler tycker att man är smart - självkänslan svämmar över så där omåttligt mycket!
En av Sveriges mest älskade barnboksförfattare har avlidit. Maria Gripe gjorde sig ett namn med sina böcker om Hugo och Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Skuggan över stenbänken. Gripe skrev 36 böcker varav flera blev filmade, t ex "Glasblåsarens barn". Författaren avled efter en längre tids sjukdom 83 år gammal men kommer alltid vara ihågkommen, älskad och saknad!