Smuleliten

7 december 2010 - Om jag så måste resa till Los Alamos

Kategori: Likvidation

Andra världskriget börjar lida mot sitt oundvikliga slut. Hitler har tagit livet av sig i sin bunker i Berlin och Japan är i stort sett sönderbombat. Freden är nära men i Mexico utvecklar amerikanska forskare atombomben. Det börjar bli ont om tid om man ska hinna använda vapnet i strid och målen i Japan börjar ta slut. Redan är de flesta militära mål förintade och man har helt nyligen börjat använda napalm. När bomben började utvecklas fanns ett reelt hot mot de allierade, men så ser inte situationen ut nu. Detta får dock inte USA att tveka för bomberna ska användas. Man motiverar detta med tesen om terrorbalans. Efter att ha sett verkningarna av atombomben kommer ingen någonsin våga använda bomben igen - vilket kommer leda till världsfred. Samtidigt finns det andra, mindre idealistiska motiv. Man är i startvattnen kring kalla kriget och en markering mot Ryssland är "nödvändig". Mellan raderna kan man också skymta ett annat motiv, nämligen "men när vi har kommit så här långt..."Denna filosofi har blivit genialisk satir i Eddie Izzards standup, när han ironiserar över korstågen, vilket kort sammanfattat innebär att ett destruktivt företag ska genomföras oavsett om det är rätt eller inte, eftersom det har påbörjats. 

De fina, idealistiska motiven, att kväsa stridslustan i Världen och mana världsfred blir ganska grådaskiga när man betänker att det släpptes två atombomber över Japan av olika sorter. Detta gör det uppenbart att USA ville testa verkningarna av olika bomber och att Japan fick utgöra försöksområde.  Dokumentationen av Hiroshima och Nagasaki i efterhand tyder på exakt sådana tveksamma motiv, exempelvis kan man på bilder från städerna se närbilder av förstörd hud som sällan visar vem huden tillhör, barn, kvinna det kan vara saksamma. Vidare forskning, med hundar, grisar och även apor som försöksobjekt är groteska att ta del av, men belyser orsakerna till atombomberna och den vetenskapliga kyla man i efterhand undersökt offren med.

Anita Goldman koncentrerar sig framför allt på Oppenheimer, den karismatiska chefen som bossade över bomben och outtröttligt jobbade för att bomben skulle bli klar i "tid" innan kriget var över. Oppenheimer organiserade arbetet i Mexico och byggde upp en bas i Los Alamos som motsvarade en större stad. Här motiverade han sina vetenskapliga kollegor att entusiastiskt ta sig an projektet. Han motarbetade sina opponenter och lyckades nästan helt smärtfritt se till att bombprojektet fortled framgångsrikt. I skuggan av bomben går dock Oppenheimers privatliv i kras, men bomben blir klar. "Den fungerar" som chefen entusiastiskt uttrycker det, efter provsprängning i öknen. Och efteråt är allt för sent. Verkningarna blir massivare än någon kunnat föreställa sig. Plötsligt är bomben inte längre en triumf, utan moraliskt förkastlig och man letar en syndabock. Syndabocken blir Oppenheimer (som dock kommer att återupprättas inom ett par år - men i princip alltid leva märkt av skulden). Denna bok är en dokumentärroman som handlar om bombens tillblivande och de konsekvenser som den haft för vår civilisation.

Anita Goldman har aldrig väjt för svåra frågor och gör det inte den här gången heller. "Om jag så måste resa till Los Alamos" är en mörk bok om ödesdigra val och innebörden av dem. Framför allt behandlar boken Oppenheimer och hans öde paralellt med bombens tillblivande. Jag skulle vilja säga att denna bok är ett ypperligt komplement till Sven Lindqvists "Nu dog du - bombernas århundrade" som också handlar om bomberna och om segrarnas moraliska övermod. I USA injicerade man efter kriget hundra "dödsdömda" människor på skilda  sjukhus med plutonium för att ta reda på  verkningsgrad. Detta och många andra fruktansvärda fakta har aldrig lyckats smyga sig in i våra historieböcker. Därför är de av värde för att få en tydligare bild av hur världen såg ut under och efter andra världskriget, de gör verkligheten mer nyanserad och bidrar till att vi bättre kan förstå och hejda mörkret när det kommer igen.

De allierade reagerade inför Tysklands bestalitet med vantrogenhet. I efterhand har förintelsen tecknats i allt mer onyanserade färger. I ljuset av Auschwitz blir Amerika glorifierat. Då glömmer man lätt att Hitler, fram till de deportationerna faktiskt inte behandlade judarna så mycket sämre än Amerika behandlade sina svarta. Det gör inte nazisternas agerande mindre dåligt, men det belyser hur förintelsen kunde ske och hur lätt nazismen blev förknippade med det rent onda, och Amerika i sin tur - med det absolut goda, trots atombomben. Min man sa häromdagen att man blir rädd när man tänker att Pakistan troligen har kärnvapen. Jag ställde mig frågande till detta. Är det något land som har atomvapen som man ska vara rädd för - så är det USA. Hitills är USA det enda landet i världen som någonsin använt atomvapen. Men USA är också världspolisen och the good guys. Terroristerna kommer som vi alla vet från länder med knepig religion och människor med annan hudfärg.

Anita Goldmans bok är mäktig och omskakande. Men den visar också att ondska inte behöver ha andra motiv än prestige, vetenskap och föreställningen om att ha rätt att använda sin kunskap i destruktiva sammanhang. Vetenskapsmännen bakom bomben var inga onda människor. De var genialiska och många mottog nobelpriset under åren som följde. Åter många ägnade sina fortsatta liv åt att predika pacifismen. Men medan vi ifrågasatt tyskarna som ställde sig bakom den despotiska Hitler som lovade guld och gröna skogar, har vi inte på samma sätt ifrågasatt USA och de människor som stod bakom det mest fruktansvärda vapen Världen någonsin sett. Trots att dessa människor, troligen hade samma motiv som tyskarna. Nämligen - i längden en bättre och fredligare värld (vi kan diskutera både tyskarnas och amerikanarnas föreställningar om en "bättre värld" - som i båda fallen gäller en värld som är bättre för somliga - och mycket sämre för andra). Prestige, tro på vetenskapen (jämför tyskarnas rasideologi och Amerikas föreställning om världsfred via atombomben....) och övermod är andra delar i ett moralisk förkastlig inställning till Världen i stort. Så fort man talar om att ändamålen helgar medlen har man valt bort den lilla människan.

Jag gav denna bok en fyra i betyg. Den är mycket läsvärd och faktiskt lättläst trots sitt dystra innehåll. Jag kan varmt rekommendera den till dig som söker förstå vår historia och vår samtid.

P.S imorgon lägger jag upp Lars Forsells "Djävulens sång" som jag tycker illustrerar denna bok lysande. Forsell har gjort en tolkning av La Gorille som är Georges Brassens visa från början

2 december 2010 - Recension av Anteckningar om Hitler

Kategori: Likvidation

När man sysselsätter sig med historia är det lätt att man tar saker för givna för att de står i en bok. Historia neutraliseras och bearbetas av historiker och experter. Sällan får man sig till livs en nyanserad verklighet. I dramaturgins värld bör det finnas motsatser. Gott och ont, ljus och mörker, hat och kärlek och inga människor kan helt skaka sig fri från dessa arketypiska föreställningar. När det gäller tredje riket är fakta så fasansfulla att det är svårt att undvika att göra värderingar. Och genom värderingarna uppstår "blinda fläckar". Tyska folket ses som villiga bödlar (Goldhagens teori) och monster, medan offren för förintelsen, både döda som överlevande får ikonstatus. Det är tacksamt att göra film och böcker kring temat. Ondskan upphör aldrig att facinera. Enligt somliga har begreppet förintelsen  urvattnats (läs förintelsen inför rätta), någonstans måste man upphöra att gräva i det förflutna och rikta ögonen mot nuet, ett nu som sedan andra världskriget, redan inneburit ett utrotningskrig (i Rwanda 1994).

Om man ska försöka förstå mekaniken bakom förintelsen finns det genialiska författare att tillgå, Rubensteins teologiska perspektiv och Hilbergs historiska är ovärderliga. Men viktigast är kanske ändå att läsa dokument som skrevs under tredje rikets tid. Tidsdokument som ger dig möjlighet att själv skapa en bild av historian. Dylika skildringar är populära, och ges ut, än idag, trots att det inte finns så många överlevande kvar. Mest känd och autentisk är Anne Franks dagbok. Genom unga Annes ögon blir övergreppen mot den judiska befolkningen hjärtskärande och genuin. Det är faktiska upplevelser i bokform och självklart berör de. Andra memoarer rörande nazitiden kan uppfattas som tillrättalagda, då de tillkommit ett sekel efter själva händelserna utspelade sig. Personligen tycker jag att det starkaste dokument som finns att tillgå är Chaims A. Kaplans "Scroll of agony" som behandlar Warsawagettot innan det utplånades.


En av de mest balanserade och genomtänkta böckerna som behandlar det tyska folket är skriven av en tysk. Sebastian Haffner skrev sin "En tysk mans historia" och utvandrade till England. Han har även skrivit en av de mest tänkvärda böcker jag läst om Hitler och folket som följde honom. Det är denna som jag läst och försöker recensera, vilket uppenbarligen inte går så bra, då jag fortfarande inte kommit till sak (men sånt händer ju ibland när man blir riktigt berörd av en bok).

Haffner ger en mycket klar bild av kontexten till tredje riket. Men framför allt är hans beskrivning av Hitler ytterst träffande. Haffner betraktar Hitler som en spelare. En spelare som egentligen inte helt identifierade sig med det tyska folket (Hitler föddes en liten österrikisk stad på gränsen till Tyskland). Istället identifierade han det tyska folket med sig själv. Det kan låta som en paradox, men så är inte fallet. Hitler ansåg att det tyska folkets öde var detsamma som hans eget. När kriget började var Hitler 50 år. Han beklagade att han inte hade startat kriget tidigare, för han skulle hinna med ALLT innan han dog. Och allt var ganska svävande. Österrike skulle införlivas med Tyskland, så även andra områden där det bodde tyskt folk. Detta hade Hitler omväxlande med hot som löften infriat helt utan krig år 1938. Men detta stoppade inte därvid. Berusad av framgång drev Hitler igenom krav efter krav i syfte att starta ett krig som skulle vidga riket. Blixtsnabbt intog han Frankrike som Tyskland kämpat förgäves mot under första världskriget, inom ett par veckor. Därefter följde ockupation av länderna i väst. Hitler verkade ostoppbar. Samtidigt drev han igenom sin vilja att stöta bort det judiska folket, först i juridisk mening, därefter genom deportation - och till sist genom förintelse.

Allt detta skedde med tyska folkets samtycke. Eller brist på motstånd kanske man skulle säga. Och Hitler älskade verkligen sitt folk - så länge de var just det segrande härskarfolket han var förutbestämd att leda. När motgångarna radade upp sig distanserade sig Hitler från folket. När sjätte armén togs till fånga i Stalingrad kom hans order, att hålla ställningarna - visa sig ödesdiger. Men Hitler påverkades inte emotionellt av böner från militären att omdirigera. Man kan säga att Hitler redan från början utgick från en färdig skiss. Hans historia - och när historien inte formade sig som han ville - så ignorerade han den och fortsatte att utgå från sin färdiga karta, blind för verkligheten. Sebastian Haffner tar upp en i synnerlighet viktig aspekt av Hitlers uppgång och fall. Det sista folket som Hitler försökte utrota, var faktiskt hans eget. När inte längre tyskarna agerade efter den idealistiska bild som Hitler målat upp - övergav han dem. Han skulle inte fälla en tår om tyska folket  gick under, eftersom undergången i såfall skulle vara ett bevis på att tyskarna INTE var det överlägsna herrefolk som skulle regera världen - och därmed var det skitsamma. På många sätt agerade Hitler som om han lekte med tennsoldater, helt utan verklighetsförankring. Och ju längre kriget pågick - destå längre sjönk han ner i likgiltighet och paranoida föreställningar om att bli motarbetad av militären. Till sist ville han inte ens tala om det tyska folket. Hans sista order var att förinta allting i landet, som kunde användas till fiendens fördel. Detta inkluderade vattenförsörjning, el, postverk...i princip allting som gör att ett land skulle kunna fungera. Rustningsminister Albert Speer försökte i stor mån dämpa det destruktiva i ordern och när han inte fick gensvar från Hitler - trotsa honom helt.

Sebastian Haffner ger en ärlig redogörelse som klargör mycket. Även om man fortfarande frågar sig HUR...hur kunde ett civiliserat folk gå med på såna grymheter och stå bakom Hitler, så får man en del svar. Hitler lurade omvärlden att tro att han kom med fred. Med vår kunskap och vårt perspektiv känns det absurt att folket lät lura sig. Men det tyska folket var långt ifrån de enda. England och Frankrike försökte in i det sista "gå Hitler till mötes" för att undvika krig. Fasorna i koncentrationslägren - och rykten om dödsläger var inte möjliga att få grepp om. Man ansåg att det var just - rykten, för att motsatsen skulle vara för svår att hantera. Detta handlingssätt stämmer med det tyska folkets, men också med omgivande länders oförmåga att ta till sig var som verkligen hände (tex genom Auschwitzprotokollet), även offren försökte i det längsta blunda bort verkligheten. Krigets sista år invaderades Ungern och de ungerska judarna mördades. Till och med då - kom nazisternas grymhet som en överraskning. Det man inte vill, eller orkar se det ser man inte.

Anteckningar om Hitler är en i högsta grad facinerande bok. Den gavs ut 1974 men är till stor del fortfarande aktuell. Trots att det har kommit många andra böcker som penetrerar ämnet känns Sebastian Haffners böcker mer insiktsfulla. Jag vill varmt rekommendera denna bok som får en fyra i betyg.

30 november 2010 - recension av Albert Speers memoarer

Kategori: Likvidation

Albert Speer var Hitlers egen arkitekt. Han utformade efter Hitlers önskemål modellerna till Germania, som det var tänkt skulle vara huvudstad i  StorTyskland. Staden i kolossalformat fick dock aldrig se ljuset även om det finns somliga ruiner kvar av staden (29 november gick det ett program om Germania på SVT - för den intresserade).

 Förhållandet mellan Hitler och Speer var unikt. Tjugo års ålderskillnad men uppenbarligen kunde Hitler i Speer se sig själv. För hur fjärran det än kunde tyckas såg Hitler alltid på sig själv som konstnär i första hand. Som ung drömde han om att bli arkitekt och sökte utbildning men blev inte antagen. Genom Speer kunde han dock förverkliga de drömmar han haft sen ungdomen. Speer sa under Nurnbergrättegången, att om "Hitler hade haft vänner - hade jag varit en av dem" så relationen dem emellan var betydelsefull. Detta gällde så länge Speer inte hade något politiskt inflytande. Som rustningsminister tvingades han ta beslut som inte alltid sågs med blida ögon av Hitler och delta i maktkampen mellan de andra ledande nazisterna. Med tiden blev förhållandet frostigare (även om Speer aldrig kunde göra sig helt fri från Hitlers inflytande och till och med reste in i det krigshärjade Berlin, under krigets sista dagar, bara för att träffa sin ledare).

Vid rättegången anklagades Speer tillsammans med andra ledande nazister för brott mot mänskligheten och mot världsfreden. Speciellt det sista var Speer huvudsakligen skyldig till, eftersom han, som rustningsminister förlängde kriget med flera månader. Ser man på det i perspektiv innebar denna tid också ett ofantligt offer av soldater, likväl som civila. För trots att det för alla var uppenbart att kriget var förlorat redan år 1944, fortsatte deporteringen av judar och detta sista år inleddes deportationen av de ungerska judarna. Albert Speer var inte direkt delaktig i förintelsen - men hans utnyttjande av tvångsarbetare som rustningsminister gjorde honom indirekt skyldig. Och mer skyldig än många andra nazister, då han hade en ledande post.

Vid rättegången intog de anklagade i stort sett samma inställning. Rättegången var en skenrättegång som de allierade iscensatt för att kasta förlorarna i kriget i rännstenen och förnedra dem. De flesta anklagade förklarade sig icke skyldiga. Albert Speer blir i denna makabra samling ett undantag. För Albert Speer tog på sig den kollektiva skulden för förintelsen så som varande rustningsminister och en i ledningen för Tyskland. Tack vare Albert Speers eftergivna attityd kom han undan med 20 års fängelse - istället för att bli avrättad.

Så fort Speer hamnat i fångenskap började han skriva sina memoarer. Senare under sin fängelsetid skulle han ge ut två till böcker, "Tredje riket inifrån" samt "Dagbok från Spandau", varav den sista är en mycket speciell bok som behandlar fångenskap på ett uppriktigt genuint sätt. Speers memoarer behandlar dock hans uppfattning av tredje riket och den destruktiva process som Hitler började när han startade kriget 1939, och som Speer därigenom var del av.
Det är inte möjligt att prata om Speers memoarer på något sätt som kan vara objektivt, och det har boken gemensamt med så gott som alla självbiografier. Dock är memoarerna som ett tidsdokument ovärderliga. För Speer beskriver en intim samvaro med Hitler och vittnar om Hitlers (i hög grad) destruktiva personlighet.
Eftersom Speer var den enda ledande nazisten som tog avstånd till sina handlingar under tredje riket blev han en bild av omvände nazisten. Och för detta fick han stor uppskattning. Den uppskattningen, liksom den Speers egna uppfattning av sig själv som uppriktig och självuppoffrande lyser mellan raderna i memoarerna. Visst beklagar Speer tredje riket och dess utgång och han beklagar vidare förintelsen. Men allt detta gör han symboliskt, utan att egentligen blanda in sin egen person. Detta ger intryck av ett messiaskomplex.  Speer tar på sig det tyska rikets synder - som statsman och politiker. Men man tvivlar på om han såg sig personligt ansvarig, vilket jag anser måste gå hand i hand med ansvarig för de praktiska konsekvenser ens ämbete ger. Om man bara tar ansvar på ett metafysiskt plan ålägger man sig själv inte praktisk skuld. Men det är i den praktiska skulden skillnaden kunde gjorts. Inför sig själv är varje människa personligt ansvarig och enligt den devisen blir man inte fri från skuld för att man gjort det man gjort, under order eller i ett ämbete.

Därför känns memoarerna falska och självgoda och besvarar egentligen inte alls hur en väl utbildad man, som inte hade några antisemitiska värderingar - kunde bli Hitlers vänstra hand. Skälen till det får man komma fram till själv. Och svaret är med stor trolighet Albert Speers girighet och prestigesökande. Framgången var viktigare än principerna. Det var inte den nazistiska ideologin som fångade Speer, utan en kombination av framgången som riksarkitekt, det smickrande i att vara en av Hitlers närmaste medarbetare och förmågan att blunda för obehagliga aspekter hos sin ledare.

I boken tar Speer på sig mycket skuld. Samtidigt uppehåller han sig framför allt vid sina gärningar som arkitekt - men ytterst lite kring vad han praktiskt gjorde som rustningsminister, det vill säga, systematiskt utnyttjade tvångsarbete som var nära förbundet med koncentrationslägren och därigenom också förintelsen. Speer uttrycker sig distanserat och många gånger blir jag konfunderad över vad han menar när han säger att han blev "rörd" av Hitlers ord. Jag börjar fundera över på vilket sätt Speer blir rörd och varför. Jag vill sätta in svaret i ett större system, för att förstå honom, men han uppehåller sig aldrig särskilt länge vid känslomässiga partier, utan skenar gärna iväg med beskrivningar om vad han åstadkommit och positiva saker som sagts om honom.
Gitta Sereny intervjuade Albert Speer och skrev därmed en av de främsta verken kring tredje riket. "Albert Speer och sanningen" som belyser den Speer som memoarernas Speer, helst tiger kring. Den fega, giriga och självmedvetna Albert Speer som på allvar inte tog på sig någon personlig skuld alls.
Så varför ska man läsa Albert Speers memoarer? Är det inte bättre att läsa Gitta Serenys bok som belyser Speers delaktighet från olika vinklar? Jag skulle vilja säga att man bör läsa båda två. Alla de saker som Speer inte tar upp i sina memoarer är indirekt relevanta för att förstå hans roll. Vad han inte berättar, berättar ganska mycket. Rent litterärt är sällan memoarer särskilt intressanta, men jag tycker att Speer skriver bra. Och omdömet blev en stark trea.

23 augusti 2009 - Vanvettigt hopplöst

Kategori: Likvidation

Redan i våras bestämde vi med rektorn på Hvilan, att vi skulle lägga upp en plan för höstens studier. Upplägget kändes rätt svårt eftersom undervisningen i stort bygger på grupparbeten och socialt engagemang. Tolk var alltså av nödvändighet. Det är skolans plikt att se till att boka tolk och efter mötet i försomras verkade allt vara helt okej. Frågan var snarare hur jag skulle klara de långa skoldagarna. Det behöver jag dock inte oroa mig över NU! För idag fick Freddi ett mejl från rektorn att tolk är ordnad från nästa veckas måndag!!! NÄSTA VECKA. Och denna vecka är ett dygnslångt seminarie på gruppboende över helgen - som jag alltså skulle gå utan tolk och utan tekniska hjälpmedel då dessa fortfarande inte fungerar och ci-teknikerna i Skåne är obefintliga. Det är inte klokt.

Dessutom har jag blivit sjuk. Jag har känt mig krasslig några dagar men imorse bröt det ut på allvar. Jag är så hängig och halsen är ett öppet sår. Jag hade tänkt att försöka fixa den här första veckan, trots rullstol och allting, men utan tolk är det helt omöjligt. Självklart kan jag åka dit och låtsas att jag hör och låtsas vara social. Det har jag gjort förut. Med ödesdigra resultat. Jag vägrar gå in i väggen innan skolan ens börjat! Känner mig kränkt och så ledsen.

Min vän M har fortfarande inte kontaktat mig. Jag vet inte om hon är arg på mig av någon orsak och mitt sedvanliga destruktionsbeteende  har gått igång så in i helvete starkt. Jag kommer på mig själv att sitta och fabulera ihop varför hon skulle kunna vara arg på mig och skapa möjliga orsaker till tystnaden. Det tär. För jag förstår ingenting. Och jag kan inte släppa det heller för hon betyder för mycket. Jag är trettio år och reagerar som en barnunge! Vet inte alls vad jag ska ta mig till. I övrigt har jag nog aldrig känt mig så ensam som denna vecka. Att inte kunna ta mig någonstans, och inte ens orka gå ut på internet  längre stunder driver mig uppåt väggarna. Jag kliar av obehag. Jag vill bort.

Nu någonstans

24 maj 2009 - Hitler är död fatta det din judejävel!

Kategori: Likvidation

Rubriken kändes passande. Hitills har en kritiker till sessionen mottagit ett brev där hon kallas för judejävel. Och diskussionen ångar av irritation över att vi ignoranta jävlar inte fattar att Hitler faktiskt är död! På modellbilder fortsatte bråket och det finns ingen ände på idiotierna. Jag trakasserades dels för att jag hade kritiserat sessionerna och dels för att jag inte kritiserade andra liknande sessioner (jag visste inte ens att de fanns, för i min naiva lilla värld trodde jag inte att fotosessioner av mördare var särskilt poppis). Denna ganska paradoxala kritik fick mig att känna mig som om jag satt på en gärsgård med ett gäng hungriga vargar på vardera sida. Jag framhärdade dock och hänvisade till likvidation.blogg.se och försökte visa att jag, även om jag inte kommenterat dylika sessioner, agerar mot folkmord på andra plan och är hyfsat insatt.  Jag fick några stödjande mail .

Nu har fotografen bett mig (inte förbjudit - ändring ef. efter kritik) att inte yttra mig på sidan (eftersom jag inte har något mer att tillföra). Han anser att diskussionen inte passar sig i hans fotosession. Huruvida han kommer plocka bort både positiva och negativa kommentarer återstår att se, men med tanke på att argumenten från konstnazisterna hela tiden var yttrandefrihet - måste jag säga att jag är lite road.

22 maj 2009 - Storbråkar med konstnazister

Kategori: Likvidation

Jag har börjat bli aktiv på modellbilder igen. Förfall! En session som las upp idag var av en brud med SS kostym. Det var oerhört vackra bilder, men de glorifierar nazismen och är olagliga (hets mot folkgrupp). Detta tycks inte berört särskilt många på modellbilder för dessa sessioner hyllas som nyskapande, artistiska och provoaktiva - på ett positivt sätt. En fotograf som kommenterat rosade fotografen "skönt att någon annan vågar...". Hans egen session på samma tema visar en modell i SS uniform med två godstågvagnar i bakgrunden. Jag har anmält båda sessionerna till modellbilder, men kommer troligen även polisanmäla dem. Jag blev oerhört illa berörd, både av fotografernas attityd och av de andra som hyllade sessionerna. Jag antar att det finns barnpornografi på modellbilder också, med tanke på deras etiska attityd i största allmänhet. Allting är väl konst bara man är duktig på att iscensätta det och har en bra stylist.

Jag vet inte.
Med all säkerhet kommer min lilla stalker som under olika kvinnonamn brukar raljera över min känslighet efter att jag skrivit om ämnen som gör mig passionerad, skriva något förbålt giftigt.  Men hell - kör på, jag kan ta det.

19 maj 2009 - Röster som aldrig tystnar

Kategori: Likvidation

Polen är ett land som Sverige har haft en högst ambivalent inställning till. När jag var liten var Polen fortfarande kommunistiskt och därmed ett utvecklingsland. Under gymnasietiden åkte jag på studieresa till de olika dödslägren och då kunde man fortfarande se bönder arbeta på fälten med hästar. I höstas åkte jag till Krakow igen, men nu, fjorton år senare var det ett helt annat Polen jag mötte. Ett välbärgat land, inte olikt ett vanligt europeiskt industriland. Polens historia har dock förgåtts med tysthet. Det var skådeplatsen för Förintelsen - och sällan har polackernas röster blivit hörda. I judiskt minne har polackerna setts som aktiva förövare, i bästa fall passiva under nazitiden och förföljelserna av judar. 

Det är ju högst naturligt att judarnas upplevelser  har varit först att uppmärksammas. Men som Arthur Szulz visar i denna bok finns det vittnesmål som belyser andra sidor av Polen. Antisemitismen i Polen var ungefär lika kraftig som i andra östeuropeiska länder vid ockupationen.  Stor del av befolkningen var icke assimilerade judar. De hade sin kultur vid sidan om polackernas (för att läsa om judiskt liv i Polen läs nobelpristagaren I.B Singer). De flesta polacker var fattiga och djupt troende katoliker. När nazisterna anföll Polen hade armén lite att sätta emot. Nazisternas vapen var överlägsna polackernas och landet föll efter knappt en månads krig. Den polska nationalkänslan var stark och trots att försvaret mot Tyskland misslyckades fanns en vilja att bekämpa ockupanten. Polen var det enda land där hjälp till judar bestraffades med döden, ett faktum man givetvist bör ha i bakhuvudet när man undersöker hur många som hjälpte respektive stjälpte judar.Sex miljoner  judar dödades i lägren, men likväl dog också sex miljoner polacker, zigenare, handikappade, homosexuella och ryssar genom hårt arbete och svält och sjukdomar som nazisterna gjorde litet för att begränsa. Polackerna ansågs av tyskarna duga enbart till slavarbetskraft. Som Gitta Sereny berättar om i boken "Tyskt trauma" kunde även barn med "ariskt" utseende adopteras bort till tyskar.

Judarna ansågs inte vara berättigade att leva, medan polackerna i sin tur ansågs existera bara för att slava för de högre utvecklade raserna. Att diskutera polackernas lidande bör inte ses som en värderingsfråga. Men det är tyvärr så har det blivit. Och Polen idag är ett slags makabert museum för det förflutna. Medan tyskarna har kastat av sig skuldbördan tycks oket på polackerna snarare blivit större.

Redan under kriget insåg polacken Zygmunt Lakocinski, som tillfälligt bodde och undervisade i Sverige, att det var viktigt att bevara minnesförteckningar från det krigsdrabbade Polen. När kriget tog slut och många polacker räddades från lägren satte han sin plan i rörelse. Man intervjuade flera hundra polacker under bara några månader efter kriget. Materialet har sedan dess (förutom somliga vittensmål, tex de i "Judiska minnen" - som också finns recenserad) legat orört. Arthur Szulz skrev en doktorsuppsats om dessa vittnesmål som han senare låtit växa till en bok. Vittensmålen i denna bok är unika, inte bara för att de nedtecknades så snart efter kriget - utan också för att de beskriver en annan vinkel av offren i lägren. De icke-judiska offren led också svårt i lägren. De var inte alltid dömda till utrotning genom gas eller nedskjutning, men genom hårt arbete och svält. Arthur Szulc har valt ut sådana vittnesmål som är synnerligen gripande.

Utöver vittnesmålen diskuteras viktiga frågor som vilket språk ska man tala för att bli hörd? Och vilket medie som krävs för att folk ska lyssna. I slutändan påverkar vår press oss alldeles oerhört. Vår ovilja att ta in mångbottnade frågor och eftersöka det svartvita förvaltas väl av pressen. Du kan inte sälja lösnummer på ambivalens. Budskap vi kan förstå, förenklade intill dumhet går i slutändan hem. I efterhand kan man se hur den enkelriktade debatten vattnat ur betydelsen. När en mer mångfacetterad debatt hölls var det ofta för sent att göra en insatts för de drabbade.

Perspektiv är ett omtyckt ord när man har distans nog att slippa skita ner händerna!  Efter genomläsningen har jag letat upp andra polska vittnesmål som jag läst med samma intresse som jag läste denna bok som får en fyra i betyg.

15 maj 2009 - Jag är frisk och mår bra

Kategori: Likvidation

När man pratar om förintelsen under nazismen talar man vanligtvis om den judiska förintelsen "shoah". Detta till trots att även andra "samhällsfarliga" element sprärrades in i lägren för att avlivas genom gas och hårt arbete. Denna fokusering på den judiska förintelsen är förståerlig om man tittar på den historiska bakgrunden. Efter krigsslutet tog det lång tid innan man började diskutera vad som hade skett i lägren. Detta hade olika orsaker. Krigströtthet, framtidstro och obehagskänslor av att behöva beröra det förflutna. Man kan lätt föreställa sig att västvärlden led av skuldkänslor för sitt passiva agerande under förintelsen. I öst talade man sällan om judiska offer utan hänvisade istället till offrens stadstillhörighet. Det var "polacker" som mördades av nazister, rastillhörigheten diskuterades inte. Stadstillhörigheten var dock inte särskilt relevant under nazitiden. Huruvida du var polack, ryss, norsk eller holländsk spelade alls ingen roll om du samtidigt var jude. När Raul Hilberg gav ut "The destruction of the european jews" i mitten av sjuttiotalet började perspektivet förändras och den judiska tragedin erkändes på bred basis. Holocoust blev shoah, och man kan kanske säga att det slog över å andra hållet. För nu pratade man bara om det judiska lidandet, trots att offren var många fler.

Det var de ryska krigsfångarna som blev de första offren i Auschwitz. De tvingades bygga upp lägret och dog som flugor under tiden. De första offren för gasen var dock tyska handikappade och svagsinta. Nazisternas huvudmål var att utrota den judiska rasen, liksom den romerska (zigenarna), utöver detta fanns en omfattande plan för rensning i hela det tyska lebensraum - slaverna (bland annat ryssar och polacker) skulle omförflyttas och användas som slavar till den ariska rasen. Polska småbarn med ariska drag  rövade man bort från deras föräldrar för att omplacera dem i ariska hem. Judarna var nazisternas primära mål, men absolut inte det enda. Idag finns det mer historik om förintelsen av zigenare (porrjamos) och historiker som Arthur Szulc har belyst den polska situationen under den nazistiska ockupationen.
Denna bok "Jag är frisk och mår bra" handlar om en ung polsk mans öden i Auschwitz.

"Jag är frisk och mår bra" är raderna som Tadeus Czameckis mor får från sin son som blivit fänglsad i Auschwitz. Pojken byter bort sina fina vinterstövlar för att kunna skriva brevet till mamman. Denna bok är polacken Tadeusz Czameckis självbiografiska berättelse om lägren och sin kamp för överlevnad. Syftet är att vittna både om vad han sett - men också ge en bild av hur han som polack drabbades i lägren (han var i flera).

Det är en angelägen bok som ger ett vidare perspektiv på förintelsens offer. Författaren skriver rappt och självrannsakande. Ingen överlevde utan att göra det på bekostnad av någon annan och denna insikt biter fast genom hela boken. Czarneckis är i första hand inte författare, men ett vittne som brinner för att få berätta sin historia. Eftersom Czameckis befann sig länge i Auschwtiz och allt eftersom han lärde sig lägrets regler, kom han att få en unik position som vittne. Han berättar här om sina personliga upplevelser av sonderkommando-upproret som ledde till att en av gaskamrarna förstördes, om de förskräckliga april dygn då det romerska familjelägret gasades och om den sista sommarens vanvettiga mördande av ungerska judar. Czameckis var på plats och medveten om vikten att minnas allt han såg för att kunna vittna om han skulle överleva. 

Detta är ingen bok för dig som är harhjärtad. Författaren berättar detaljerat om sina upplevelser och somligt läser jag och ångrar att jag överhuvudtaget öppnade boken. Å andra sidan kan man ju knappast förvänta sig att författaren ska censuera sitt förflutna av omtanke för sina läsare. Detta är ingen romantiserad berättelse om dödslägren utan berättar om Czameckis faktiska upplevelser. Boken är bra, men möjligen väldigt lång. Den får en stark trea i betyg av mig.

27 april 2009 - De dödsdömda vittnar 60 år senare

Kategori: Likvidation

Efter aktionen med de vita bussarna (som Folke Bernadotte stod bakom) kom runt 30 000 överlevande flyktingar från de tyska koncentrationslägren till Sverige. Främst var det folk från Norden, men även andra nationaliteter fanns representerade. De flesta var arma själar  tacksamma över den hjälp de fick i efterkrigstidens Sverige, men åter många kände också stor frusteration för den oförståelse som svenskarna visade inför deras förluster och traumat de gått igenom. 

Sverige hade stått utanför kriget och även om tidningarna skrev om nazisternas illdåd, fanns det få människor som kunde och ville ta in gaskamrarnas vidriga, faktiska verklighet.  I fredstid löstes de rent materiella problemen flyktingarna hade först - och bearbetningen av traumat fick komma i andra hand (om ens alls). Detta ledde till post-traumatisk stress och ett trauma som även andra generationen fick lida för (det finns flera böcker om detta, varav jag kan rekommendera Helen Epsteins utmärkta "De överlevandes barn" och den svenska boken "Barn under förintelsen" av Suzanne Kaplan (ej recenserad men har läst den två gånger - mycket värdefullt material!).

Idag är vi väl medvetna om att posttraumatisk stress som inte behandlas och till och med ignoreras, tenderar att försämra individens psykiska hälsa. Men trots att många flyktingar möttes av oförståelse, fanns det somliga som förstod och insåg värdet i flyktingarnas berättelser och upplevelser. Dessa såg tidigt till att samla material och gav därmed flyktingarna en möjlighet att berätta vad de hade varit med om. Gunhild och Einar Tegen gjorde en mängd intervjuer under våren och sommaren 1945, som publicerades året efter i boken "De dödsdömda vittnar". Arthur Szulc har i sin bok "Röster som aldrig tystnar" tagit upp hur den polske lektorn, fil.dr Zygmunt Lakocinski (Lunds Universitet) intervjuade polacker som räddats av aktionen och dessa intervjuer (som publicerades för första gången i Szulc bok) är värdefulla tidsdokument för förståelse av fångmentalitet och kontext. Szulc bok kom ut år 2005 (länk till Prismas bokförlag HÄR) och han har liksom Pia-Kristina Garde facinerades av den rikliga samling dokument som faktiskt finns. Sextio år efter att boken "De dödsdömda vittnar" gavs ut, samlade Garde in nytt material till en uppföljningsbok - "De dödsdömda vittnar 60 år senare". Hon försökte skapa en uppföljning till intervjuerna år 1945 med samma personer som ingått i den boken. Detta med nya och intressanta frågeställningar. Vad hände egentligen sen? Hittade flyktingarna sina familjer? Fanns det hem att återvända till? Har de samma syn på förövarna idag och upplever de att historikerna gjort deras berättelser rättvisa?

Som ni kan föreställa er är detta en väldigt intressant bok. Det är en förlust att den inte ges ut tillsammans med den allra första boken, eftersom man bara får läsa utdrag ur denna, och jag gärna hade läst båda!  Samtidigt erkänner jag att denna bok är komplett nog i sig själv. Eftersom författarinnan valt att publicera berättelserna "rakt av" bär många vittnesbörd om det fruktansvärda, som inte alltid kommer förs fram på samma sätt - som när någon skriver memoarer och hunnit bearbeta sina historier och sitt minne på ett dramaturgiskt sätt. Vissa av dessa nedtecknade berättelser är vidriga att läsa och påverkade mig så starkt att jag kräktes. Det är något ofattbart i sådan ondska och att somligt fortfarande är svårt att distansera sig från - sextio år senare. Författarinnan har återgett intervjusituationerna på ett väldigt autentiskt sätt och berättar om både positivt bemötande från de intervjuade, och om missnöjet. Somliga har inte alls tyckt om att hon "börjat rota" i det förflutna medan andra också ifrågasatt hennes motiv till att skriva boken. Ambivalensen mellan att vilja berätta, att vara rädd för att inte bli trodd - och frusterationen över att inte få glömma och behålla sina minnen privata lyser igenom hela denna bok. Detta gav en autencitet som jag tycker de flesta andra böcker om förintelsen saknar, varför jag gav denna bok en femma i betyg.

8 april 2009 - I bödelns tid

Kategori: Likvidation

Om det är ett faktum att den judiska förintelsen, shoah ställer alla andra folkmord i skuggan, kan man diskutera om åminnelsen av katastrofen skall existera för sin egen saks skull, eller för att förhindra möjliga förintelser i framtiden. Det är denna frågeställning som Svante Lundgren tar sig an i denna bok "I bödelns tid". Enligt den logik som säger att den judiska förintelsen är unik och ojämförbar med något annat historiskt folkmord, finns det bara ett visst rum för historiskt medvetande. En kvot av medvetande som uppnås på bekostnad av mindre "viktiga" dåd. Massmedia blir domare och förmedlare av information vilket leder till att somliga händelser (som folkmordet i Rwanda år 1994) knappt diskuteras, trots att deras omfång i tid och rum är fullt möjligt att jämföra med den judiska förintelsen. En dylik föreställning förnekar
oss vanliga medborgare sådan information som vi möjligen skulle reagera på. Istället för att exempelvis beskriva folkmordet i Rwanda som ett folkmord, iscensatt av regeringen - i syfte att mörda alla tutsier (hela folkgruppen, inklusive barn) beskrevs katastrofen i termer som "stamkrig".

Att se den judiska förintelsen som något unikt innebär ett jämförande av lidande. Man bedömer att gasandet av judar var "värre" än den "naturliga" döden för de polacker, ryssar, homosexuella och romer som också fanns i koncentrationslägren och denna jämförelse skapar en falsk värdering av lidande som i sin tur leder till att vi ignorerar de dåd som ägt rum och äger rum i vår samtid. När förintelsen blir något, nästan heligt, något nästan omöjligt att förstå distanserar vi oss omärkligt till det skedda. Om en förintelse måste innebära nazister, rasistiska föreställningar och gaskammare blir Rwanda en parantes i historien och vår syn på mönstren blir exkluderande.

"I bödelns tid" behandlar folkmord, förintelse och ifrågasätter många "fastslagna" teser. Med avstamp i debatten kring J. Goldhagens kontroversiella bok "Hitlers villiga bödlar" och Finkelsteins "Förintelseindustrin" tar författaren upp dessa viktiga ämnen på ett synnerligen lättsmält sätt. Trots att det är viktiga ämnen som författaren diskuterar får jag känslan av att boken är mycket översiktlig. I och med att författaren inte egentligen försöker polemisera mot någon annan uppfattning får jag "skolbokskänsla" och informationen berör mig inte nämnvärt.

Som en sammanfattning av olika föreställningar som diskuteras kring förintelse och folkmord fyller denna bok sitt syfte. Samtidigt finns där en notförteckning som inte är fullständig. Flertalet gånger nämner författaren en bok, medan denna inte nämns i källförteckningen (som i fallet med Raymond Paredes-Ahlgrens bok "Hur många gånger kan man döda en man?") Källhänvisningar och ett fullständigt notsystem är ovärderligt när det gäller böcker om förintelsen och denna bok brast här. Jag gav "I bödelns tid" en trea i betyg.

12 mars 2009 - Sonderkommando, ett vittensmål

Kategori: Likvidation

Det mest hatade jobbet i dödslägren var att tillhöra ett sonderkommando. Trots att dessa fick mer mat än de vanliga fångarna och vanligtvis beräknades leva tre månader (en hel livstid i Auschwitz) var det ingen som ville bli en av dem. Arbetarna var judar som valdes ut för sin fysiska styrka. Deras arbete gick ut på att ledsaga dödsdömda offer till gaskamrarna, hjälpa dem att klä av sig och lugna dem för att förhindra att uppror bröt ut. Det var ett fysiskt slitsamt jobb och ett hatat! Sonderkommandot tvingades se kvinnor, barn och gamla gå rakt in i döden. Det var inte ovanligt att de olyckliga tvingades bese sina föräldrar gå in i gasen, för att efteråt tvinga i sär de vanställda kropparna och muddra dem på värdesaker.

Naturligt nog tillät tyskarna inga överlevande ögonvittnen. Männen i sonderkommandot utnyttjades till bristningsgränsen, för att sedan själva gå upp i rök i krematorieugnarna. År 1944 när fronten närmade sig samlade sig ett sonderkommando i Auschwitz för att göra uppror. Tyskarna som hade börjat förstå att ett tyskt nederlag var nära och att de skulle göras ansvariga för dödslägren. Arbetstakten ökade och skriftliga vittensmål förstördes. Ett sonderkommando i Auschwitz gjorde uppror och lyckades spränga ett av krematorierna. 

Upproret slogs ner, men somliga personer ur sonderkommandot flyttades till andra delar av lägret - och överlevde kriget. Ett av dessa få ögonvittnen var Shlomo Venezia som kom från Grekland. Han och hans bror arbetade i sonderkommandot under våren 1944. Efter kriget försökte bröderna lämna det förflutna bakom sig. De skaffade sig nya familjer och gjorde karriär. Shlomo berättar att han försökte skildra sina upplevelser ganska tidigt - men möttes av sådant förakt och förringande att han mycket snart gav upp. Dessa upplevelser gjorde att Shlomo teg om sitt förflutna i fyrtiosju år. När han till sist bestämde sig för att vittna, var det ett svar på de antisemitiska stämningar han upplevt i sitt hemland.

Denna bok är ett viktigt vittnesmål, trots den tid som förflutit sedan kriget. Shlomo Venezia ärrades av sina upplevelser och berättar för journalisten som intervjuar honom om en glädjelöshet som sitter i, ännu idag. Han bär de överlevandes sjukdom - en oförmåga att glädjas och lämna det förflutna bakom sig. Shlomo uttrycker det som att han aldrig egentligen lämnade krematorierna. Mest behållning av denna bok är Shlomos uppriktiga sätt att berätta. Han låter sällan emotioner färga sina intryck utan försöker berätta sin historia så objektivt som möjligt. Detta ger som konsekvens att Shlomo vid flera tillfällen låter avtrubbad och ger en osympatisk bild av sig själv. Vanligtvis brukar tidens tand leda till att vittnesmål blir stiliserade och förenklade. Denna historia känns trovärdigt splittrad - inte tillrättalagd, vilket gör intrycket starkt. Jag ger boken en stark trea i betyg.

5 mars 2009 - Bedövande läsupplevelse (del 1)

Kategori: Likvidation

De välvilliga av J. Littell

Orsakerna till varför det är svårt att skriva en omfattande recension till "De välvilliga" är många. Vi kan börja med bokens längd. "De välvilliga" är en tegelstensroman på niohundratvå sidor och den är som ett nazismens evangelium (budskap), helvetet enligt doktor Max Auer. Boken är en bedövande historia som förstummar, samtidigt som den ristar sönder. Till längden kommer bokens emotionellt omstörtande behandling av en fruktansvärd tid. Littell nazismen utan några förskönande omskrivningar, att säga att boken är mångbottnad skulle vara en underdrift!

Somliga böcker är för överväldigande för att de ska kunna recenseras rättvist. I vanliga fall brukar jag läsa om dessa böcker på nytt för att inte låta mina första känslor överskugga läsandets objektivitet. Så gjorde jag med "Shoah" och "Extremly load and incredible high", men ingen av de böckerna var egentligen direkt smärtsam att läsa. För trots att Shoah behandlar förintelsen, var den poetiskt vacker och befriande, detsamma gäller Foers bok. Men bland de bästa böcker jag läst finns undantag. Maj-Gull Axelssons dokumentära bok "Rosario är död" fick högsta betyg och förtjänar egentligen ett mognare omdöme än jag klarade av att ge den. Dock finns det inget som kan få mig att läsa om den boken, eftersom det tog mig månader att sudda ut de groteska bilder som fastnade på näthinnan. Somliga böcker gör helt enkelt för ont. Andra har jag läst ut och sedan låtit ligga på recensionshögen för länge. Ibland har de varit för långa för att jag orkat läsa om dem - varför recension uteblivit. "De välvilliga" platsar inom båda kategorierna. Den är osedvanligt lång - och smärtsam att läsa. Varför jag tvingade mig själv att börja skriva på detta, i samma ögonblick som jag la boken åt sidan. Och ännu har jag som ni märker, inte ens börjat beskriva boken på allvar.

Jag brukar utgå från tre kriterier när jag recenserar böcker. Språk, stil och orginalitet. Men självklart handlar mitt omdöme framför allt om en enhetlig känsla. Det intryck boken gjort på mig - personligen. Såna upplevelser kan vara svårt att återge. Om jag ska jämföra "De välvilliga" med någon annan läsupplevelse måste jag välja Brett Easton Ellis kultroman "American psycho" - som jag ännu inte recenserat (men läst två gånger). Denna bok har samma spår av osentimentalitet och cynism, även om Ellis språk är långt mer torftigt än Littells. Känslorna finns dock där, det kaotiska, egocentriska och överskridande. Som om bokens berättare betraktar skeendet sett ovanifrån (eller underifrån om vi ska vara diaboliska) utan att ha någon faktisk känsla av att själv vara ansvarig.

Max Auer är en möjlig sociopat, men bara under sådana förutsättningar som någon, som aldrig varit inblandad i krig kan föreställa sig. På baksidan låter en osedvanligt korkad skribent beskriva Auer som en obotlig nazist, oförmögen att känna ånger eller förstå konsekvenserna av sina handlingar. Detta är dock en mycket ytlig beskrivning som inte alls stämmer med min uppfattning av boken. "De välvilliga" skildrar ett insiktsfullt men kliniskt betraktande av nazitidens helveteskap men utan att någonsin moralisera, eller ens försöka tvinga fram en ram för historiskt betraktande.

I skolundervisning fick vi, när jag var liten ibland i uppgift att identifiera alla "subjekt" i en berättelse. Erineringen av denna övning dök upp i mitt huvud när jag läste "De välvilliga" och istället för subjekt identifierade berättelsens alla källor. Jag har ett  digert förintelsebibliotek och jag kunde utan tvekan plocka ut källor till nästan allt som författaren skriver om. Vittnesbörd från offer, gärningsmän, passiva betraktare och historiska, sociologiska, ja till och med religiösa källor fanns inbäddade i historien, helt utan några skarvar. Eftersom jag egentligen inte tycker om skönlitterära verk som baserar sig på sann vittnesbörd(eftersom det är så lätt att använda historiska medel för att dra ut ramarna för dramaturgi som inte alls behöver sammanfalla med den "trista" verkligheten) var jag osäker på hur jag skulle hantera denna berättelse. Är "De välvilliga" en författares sätt att spetsa till historien - eller ett allvarligt försök att sammanställa trovärdiga källor till en sannare helhetsbild? Eller både och?

Beskrivningar som jag kände igen, var från böcker som, "En tysk dagbok", "Handelsresande i liv", "Albert Speer och sanningen", "Undergången", "Bunkern", "I Hitlers tjänst", vidare verk av Hilberg, Browning, Bullock - you name it! Det är alltså mycket trovärdiga källor som ligger till grund för detta monumentala verk. Men det mest intressanta med boken är inte de historiska hänvisningarna, utan författarens utforskande av den psykologiska mekaniken bakom förintelsen, bakom gärningsmännens etik och avsiktstänkande. Och hitllls är denna bok det mest uttömmande jag läst i ämnet!
Jag pladdrar och lyckas egentligen inte beskriva alls vad denna bok handlar om. Men jag tillåter mig själv göra utvikningar eftersom jag föreställer mig att detta bara är det första utkastet till en recension och att de känslor som boken väckte, i första hand inte måste motiveras på ett objektivt plan - då detta trots allt är mina personliga upplevelser av boken - och för att du som läser detta, trots allt, måste vara mycket intresserad av ämnet - för att ha läst så här långt!

"Mästaren och Margarita" av Bulgakov som beskriver kommunismens galenskap i Sovjet, var en annan bok som kom upp under läsningen. Sinnessjuka händelser beskrivna av rationella - eller åtminstone föreställt rationella personer som Patrick Bateman (American psycho) och här, Max Auer. Sexuella depraverade föreställningar med rötter i darwinism och skuld/skam som skulle fått Freud att rodna av glädje. Littell utforskar ett slags etiskt utanförskap som tvehågset vajar mellan självsäkerhet och förödmjukelse. Max Auer är en smart, vacker man (likheterna är slående) som saknar förmåga att skapa varaktiga band till någon. Han speglar sig i sin tvillingsyster som han önskar gå upp i, både sexuellt som själsligt. För att hantera de gräsligheter som han agerar i, skapar han en föreställning om sig själv som knivskarp iakttagare som kvickt gör sig av med humanistiska paroller, men samtidigt - förstör sig själv genom att förstöra sin syn på sin nästa. Littell beskriver Max Auers karrär inom SD och hur han motiverar för sig själv och andra att det han gör är rätt, eller åtminstone mindre fel än något annat. Och detta gör Littell på ett briljant sätt som är fullt jämförbart med Joseph Conrads avtäckande av fruktan i "Mörkrets hjärta". Littell har skrivit en bok som är makaber. En fruktansvärd dröm från det förflutna. Jag ska låta denna bok växa. Detta är min första betraktelse över boken - och bör inte räknas som en recension. Men ändå vill jag avsluta med att berätta om betygssättningen som strandade på en femma - så när en jordgubbe. Och kanske? Vi får se.

Bilder:
1. Bokomslag
2. Bild på docka, såld på Tradera
3. Holocoust - eget verk i papper
4. Leksakstågvagn från 20-.talet, såld på Tradera
5. Propagandabild hittad på nätet
6. Bild från geniala "Mauz" av Art Speigelman
7. Löpsedel från april 1945
8. Bild på författaren J. Littell (jävlar vad ung han är - och så begåvad - redan nu!!!)

5 mars 2009 - Iakttagelse

Kategori: Likvidation

I Sydsvenskan noteras det att demonstrationer kommer äga rum mot en tennismatch mot Israel. Demonstrationerna kommer härö från olika håll, men tidningen pekar ut nazisterna, speciellt.

Jag slogs av att media slutat skriva ny-nazister i sammanhangen. Jag vet inte vad det egentligen innebär, men det känns kusligt. Håller ny-nazismen på att slå rot så till den milda grad att den inte behöver benämnas specifik för sin tid? Vidare funderade Freddi kring de andra demonstratörerna som nu måste förknippas med nazisterna. Medias ansvar att faktiskt se konsekvenserna för ihopklibbandet av grupperingar som är emot Israel - av det ena eller andra skälet, tycks inte existera! Men det är ett faktum att du kan kritisera Israels politik utan att för den skull vara antisemit eller nynazist. 

Politisk korrekthet i svensk anda är farligt nära att föregripa det som de vill förebygga! 

26 februari 2009 - Brevkonst

Kategori: Likvidation


Jag skriver som bekant recensioner för sidan, Omforintelsen.se. Tom Johansson skriver också för sidan och när han nämnde att han hade tegelstensromanen "De välvilliga" frågade jag om jag kunde få låna den. Visst, sa Tom och skickade iväg den tunga tunga boken med en liten akvarell på - så att hela paketet såg ut som en vacker installation. Tom är nämligen också konstnär (se hans hemsida om du klickar på bilden) och jag tyckte det var så fint att jag fotade brevet. Stort tack Tom! Jag har redan hunnit till sidan 146 och jag får tvinga mig själv att inte läsa bara "De välvilliga" utan tänka på studielitteraturen också. Det är farligt sånt där!

21 februari 2009 - Dödsmarchen

Kategori: Likvidation

Det här är en mycket kort liten berättelse om förödelsen under de ungerska pilkorsarna, motsvarande gren till de tyska nationalsocialisterna. Berättaren är en judisk man som förlorar sin hustru och sina två små tvillingpojkar i förintelsen. Boken har ingen information på baksidan vilket gör att man som läsare är oförberedd på fasorna som kommer möta i mannens historia. Berättaren går igenom omständigheterna bakom sina anhörigas död, förbigående, som om det bara är en av många detaljer, men som inte har mer känslomässigt värde än något annat. Jag får tidigt en känsla av att författaren är känslomässigt avtrubbad. Han redogör apatiskt för de kränkningar han upplevt. Det är den vid första intryck, likgiltiga - men vid andra intryck - förintade mannen som för talan. En vittnesbörd från en känslomässigt redan död man. Detta gör det mycket jobbigt att läsa. Att berättarstilen dessutom är mycket naivistisk som om den är skriven av, och för ett barn - gör det hela än mer gripande, men skapar också en känsla av det morbida. Det jag tyckte bäst om med denna redogörelse är det ovanligt opretiantiösa sättet att berätta på, samt att författaren inte gör anspråk på något annat än att berätta sin personliga upplevelse. Dokumentet syns mig inte särskilt politiskt eller innehålla något syfte att få folk att minnas förintelsen. Om man är intresserad av dokument från andra världskriget är denna bok läsvärd. Som undervisningsmaterial vet jag inte om den skulle fungera lika bra. Jag ger boken en stark tre i betyg.

16 februari 2009 - Bränt barn söker sig till elden

Kategori: Likvidation

Cordelia växer upp i sin mammas skugga. Hon är ett misstag, ett kärleksbarn mellan modern och en judisk man. Flickan växer upp i Berlin under nazismens uppsving och drabbas hårt av de restriktioner som riktas mot judar. Hennes själva existens blir ödesdiger.  Modern försöker på olika sätt skydda sin dotter, men är farligt fokuserad på sig själv och sitt liv, vilket leder till att Cordelia, trots att hon är bara barnet,  tvingas handskas med den emotionellt hopplösa situationen själv. Familjens ansträngningar till trots deporteras Cordelia till förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Även här blir hon en särling eftersom hon reser ensam och är tysk (och uppfostrad i katolsk tro, trots att hon är judinna). Hon överlever det fysiska helvetet men kastas in i ett nytt emotionellt, när hon kommer till Sverige. Rent praktiskt, fysiskt kan det nya landet kompensera Cordelias förluster -  men emotionellt är landet utan röst och utan liv. Svenskarna vet varken krig, smärta eller sorg. De vill tvinga Cordelia att ta avstånd från sitt förflutna och leva i en verklighet som för henne tycks tom och avlägsen de upplevelser hon haft.

Cordelia tillhör en av de överlevande som har litterär begåvning. Denna berättelse handlar mindre om Auschwitz än om det utanförskap som Cordelia upplever, i familjen och senare i ett land som inte är hennes. Vreden  lurar bakom varje ord och inte förrän hemma i Israel kan Cordelia tillåta den förlösande vreden bli sorg - och till viss del låta sig själv läka. "Bränt barn söker sig till elden" är ingen vanlig överlevande-biografi. Den kan vara svår att ta till sig om man är ovan läsare, eller varit skyddad hela livet från depression och annan smärta.  Dock upplevde jag den här boken oerhört gripande. Den slår till hårt och obevekligt. Jag gav romanen en fyra i betyg och hoppas läsa fler alster av Edwardson i framtiden. 

3 februari 2009 - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Kategori: Likvidation

Ingen kan förstå. Har man inte upplevt det själv så kan man inte veta. Ångesten alltså. Depressionen. Försök berätta för någon som tror att ångest är samma känsla som man får när den man älskar gör slut, eller en tentamen misslyckas. De har aldrig känt något annat, så de kan inte tänka sig att någon annan har. Nästan som om du, med ditt mörker, gör anspråk på att vara förmer än vad de är. Känna saker som de inte kan känna. Skitsamma om det är något du inte önskar din värsta fiende. Det är en förolämpning att säga till någon att, du förstår inte. Ångesten är inte sorg, lessenhet och botas inte av att jag rycker upp mig själv eller skänker en tanke på svältande barn i Somalia. Fysiskt har jag det bättre än de flesta. Ekonomiskt och kanske socialt. Men det spelar ingen roll. Allt som spelar roll är smärtan. Den som inte syns. Du hade förstått mig om jag hade haft en tumör. Du hade inte ifrågasatt. Man får vara ledsen om man har orsak. Men sen ska det liksom gå över. Det är så det är för dig - så varför skulle det inte vara så för mig. Det är medömkan jag vill ha. Tröst och fördelar jämtemot dem som kämpar utifrån exakt samma förutsättningar som jag själv. Om jag hade varit mindre fixerad vid mig själv - så hade jag förstått det.

Men du som aldrig haft ångest, du vet inte. Det är faktiskt så. Jag vågar säga det eftersom jag vet hur det är att må bra. Jag kan jämföra. Jag vet skillnaden mellan sorg och ångest. Precis när den rätta gör slut så känns det ungefär samma. Sorgen och ångesten. Skillnaden är att tiden faktiskt läker sår, även om det går långsamt. Men tiden läker inte ångest. Det vore mycket enklare om ångesten hade en praktisk orsak. Mamma har dött, du har fått sparken, din kille har lämnat dig och du har fått en dödlig sjukdom. Allt samtidigt, helst - så finns äntligen en orsak att få vara ledsen. Men riktig ångest har sällan någon faktisk orsak. Den utlöses av orsaker, men stannar för att den tycker om att plågas. Eller för att jag, du, alla vi som har den - gillar att framstå som offer. Ironi. Den stannar för att den stannar. Det spelar ingen roll vad vi tycker om det. Och när vi borde ha kommit över, tagit oss i kragen och insett hur mycket vi borde vara tacksamma för - så borde den ha försvunnit. Om den stannar är det helt och hållet vårt ansvar. Vi vill att den stannar. Eller så har vi inte stake nog att omfamna livet.

Det spelar egentligen ingen roll. Och alltid tänker man att man är ensam. Det är det värsta med depressionen. Det hjälper liksom inte att vara många. Att det finns stödföreningar för andra som också vill ta livet av sig. Du kan dela med dig av ångesten (vilket gör den ännu svårare att stå ut med), men du kan aldrig dela med dig av tröst nog för att jaga bort helvetesskapet. Du är ensam. Och när du är ensam finns det ingen du egentligen borde behöva ta ansvar för än dig själv.

Det går inte att skriva om det här. Det gör för ont och orden suger bort all distans mellan smärta och mig. Det värsta är att veta att de som läser måste vara med om samma sak, för att förstå. Jag vill inte att du ska vara en sån som mig. Egentligen vill jag inte att du ska ha erfarenhet nog att förstå. Om du har det är du som mig och då är du inte möjlig att rädda. Så ibland. En av oss sätter sig ner. Hon skriver och skriver och skriver. Det blir en bok som går att ta i, att läsa och känna igen sig i. Som gör ont. Så jävla ont att man vill sluta läsa. Men det går inte för det är mina ord. Det kunde lika gärna varit jag som sa, skrev och levde dem. Hur kan hon veta?

Så det fanns fler än jag? Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är ett smärtsamt inlägg i självmordsdebatten. När jag söker efter information om boken hittar jag mängder med artiklar som ifrågasätter Heberleins rätt att gränsa en så tabubelagd fråga. Jag hittar inlägg som ifrågasätter om boken är en PR-bluff. Alla dom som sa till mig att jag gjorde det för att få uppmärksamhet. Eller alla dom som sa att jag gjorde det för att straffa. Alla dom som inte såg mig. De ser boken och de ser sin rätt att få attackera och vägra förstå. Läsa alla dessa ord som skriker. De vill inte se, de vill inte förstå. För om de förstår måste de erkänna sina egna brister, sin oförmåga att se att andra människor kan känna annat än dom själva kan - vilket de egentligen borde vara tacksamma över.

Förra terminen läste jag Ann Heberleins bok "Den sexuella människan" som ingick i min kurslitteratur för teologisk etik. Den var så bra att jag kontaktade henne efteråt för att berätta att läsningen hade varit så njutbar (särskilt med tanke på vilka böcker vi brukar få läsa i kurser. Hon svarade och tackade. Det var Ingrid som gav denna bok till Freddi och sa att jag skulle tycka om den. Tycka om? Det kändes som om jag hade skrivit boken själv! Allt allt allt som Heberlein skriver om har jag tänkt, läst och försökt få andra att förstå. Som jag förstod av boken mår författarinnan fortfarande mycket dåligt. Hon försvann spårlöst i januari detta år men hörde av sig till sin förläggare några dygn efteråt. Detta har föranlett skribenter att ifrågasätta hennes agerande som någon slags reklam för boken. De som tänker sådana tankar kan inte förstått betydelsen av ett jävla ord i boken. Det får mig att må fysiskt och psykiskt illa. En riktig recension av boken kommer komma när jag har hämtat mig lite och när jag har läst om delar av den igen. Eftersom boken ingår i min läskurs måste jag också sansa mig så att jag kan skriva något mer vetenskapligt än ett sånt här inlägg. Men jag ville ändå säga - eftersom jag inte kan vara tyst. Ann Heberlein har skrivit en av de bästa böcker jag läst om ångest, depression, manodepression, borderline och om det helvete det innebär att människor slutar lyssna när det är för smärtsamma saker som man pratar om. Boken får en självskriven femma. Makalöst Heberlein!!!

31 januari 2009 - Flykten

Kategori: Likvidation

Om man anordnar en tävling, men inte deltar, kan man aldrig kalla sig själv för vinnare. Det ingår inte i konceptet. Så därför hade nazisterna fel redan från början, när de hävdade sin rätt att härska över andra folk eller till och med gå så långt att eliminera dem för lebensraum. Hitler missförstod Darwin på så många sätt. Nazisterna var hycklare. Jag tror de flesta kan hålla med om det påståendet. Men det darwinistiska sättet att betrakta överlevnad finns kvar. De som överlever är starka och beundransvärda människor, vilket naturligtvis leder till att offren, de som inte överlevde - inte betraktas med samma respekt. När det gäller förintelsen blir vår syn på de överlevande ambivalent. Vi vill hävda att de som dog var martyrer (och inget, inte ens mänsklighet får svärta ner deras minne) medan de som överlevde var hjältar. När denna föreställning förs fram av överlevande kan minnena förvrängas, särskilt om den överlevande upplever sig skriva i opposition mot förintelseförnekare som i sin tur slår ner på allt som kan vara inkorrekt. Förintelseförnekarna utgår från devisen att om en sak är inkorrekt - så är hela historien det.

Faran i vårt betraktande av historien är vår tendens att vilja förenkla saker. Antingen är man god - eller så är man ond och uttrycken för något mittimellan är förvirrande och förstör harmonin. Därför är alla judar goda offer och alla tyskar onda jävlar (som dock ändrar sig väldigt snabbt när USA går in och rustar upp landet till en solskensdemokrati strax efter kriget). Ingen människa är förmögen att berätta helt objektivt. Det ligger i sakens natur. Vår uppväxt, våra etiska föreställningar och vår nuvarande livssituation påverkar alltid hur vi ser på saker och ting. Därför kan vi uppleva en bok/film olika vid skilda tillfällen vi läser/ser den. Men när det gäller somliga historiska händelser tycks vi slopa nyanserna till förmån för dramaturgi. 

Jag har skrivit om det här förut. Förintelsens dramaturgiska finess och de psykologiska grepp människan använder för att kunna förstå något så stort och ondskefullt. Sådant heliggörande av förintelsen som exempelvis Elie Wiesel ägnade sig åt. Eller raka motsatsen, de som hävdar att allt som de överlevande säger och gör - ska ifrågasättas på ett helt annat sätt än vittnen till andra historiska händelser. När det gäller förintelsen finns där flera mycket intressanta överlevare som skrivit sin historia. Somliga är mycket tydliga med att deras minnen kan innehålla detaljfel (t. ex Primo Levi betonar detta både i förord och efterord till sin bok "Är detta en människa?"), andra vill överhuvudtaget inte bli ifrågasatta utan upplever detta som en kränkning. De kan inte minnas fel och alla som ifrågasätter detaljer gör detta för att de inte förstå - och inte upplevt förintelsen själva.

Förintelsen är intressant framför allt för att den visar hur lågt människan kan sjunka och hur hon börjar agera när de etiska lagarna sätts ur spel. I de överlevandes berättelser kan vi granska förloppet och kanske förstå hur förintelsen kunde inträffa - och varför den inte förhindrades av demokratiska länder som inte styrdes av maktgalna diktatorer. Rudolf Vrba är en av de allra mest intressanta överlevande. Han, ensam överlevde dödslägret Majdanek. Han lyckades tillsammans med sin vän Alfred Wetzler fly Auschwitz under den tid då lägret var mest aktivt. Utan Rudolf Vrba hade Auschwitz-protokollet kanske aldrig skrivits. Och vi kan eventuellt föreställa oss att Vrbas handlingar räddade liv (men inte säkert).

Till skillnad från andra överlevande som Primo Levi, Imre Kertez, Ebba Sörbom med flera är Rudolf Vrba en överlevande som verkligen tycks ha överlevt - även i själen. När jag läser Levi eller Kertez slås jag av tomheten. De skriver sina egna gravar. De överlevde men lämnade kvar större delen av sig själva i helvetet. Men när Vrba skriver får jag känslan av att han överlevde på alla sätt och vis och att han fortfarande är arg. Han tillåter sig själv att inte förlåta, inte be om ursäkt och skriva sin historia på sitt sätt, befriat från rädsla att bli ifrågasatt. Vilket han har blivit. Vrbas minnen har ifrågasatts av Yehuda Bauer och andra erkända historiker. Till skillnad från Wiesel som också hävdar att hans minnen stämmer - även om han konfronteras med motsatsen - tycks Vrba inte förheliga sina upplevelser. Och det gör att hans berättelse är oerhört befriande att läsa.

Vrba berättar oerhört ofattbara saker och med patos vilket gör att man inte distanserar sig till honom - eller till situationen. Denna ärlighet gör också att man får en mer nyanserad syn på de överlevande. Ingen jude överlevde utan att göra det på bekostnad av någon annan. Ansvaret ligger inte hos offren, men om man struntar i den faktiska del de hade, grumlar man minnet av de som gjorde uppror på ett påtagligt sätt. För det är omöjligt att jämföra äpplen och päron. De som inte orkade stå emot mer än genom att göra ett passivt motstånd skiljer sig iallafall (även om det inte ligger i en värdering) från de som gjorde aktivt motstånd (t ex Warsawa-upproret). På ett annat plan kan man jämföra med tyskarna. De tyskar som lät bli att skjuta judar i sin militärtjänstgöring mot de som offrade sina liv för motståndsrörelsen (Sophie Scholl). Man måste förstå nyanserna. Vrba berättar om helvetet. Han ger oss en uppriktig bild av vad han tvingades göra för att överleva. De aspekterna måste vi förstå om vi ska ha en komplex bild av förintelsen.

Större delen av boken handlar om lägren och om flyktplanerna. Tyvärr saknade jag en utförlig beskrivning av Vrbas försök att väcka opinion i Världen och om hans besvikelse när de allierade ignorerade hans bevis. Vrbas betraktelse av detta svek var det som jag ville läsa mest om. "Flykten" är en osannolik berättelse om en osannolik man. Den är facinerande och omöjlig att sluta läsa. Och när jag säger omöjlig - så menar jag det. Om man står ut med att läsa om de vidrigheter som Vrba genomlidit så går det inte att släppa boken. Spänningen är ofantlig från början. Jag gav boken en stark fyra i betyg. Det känns som om jag har flyt när det gäller att hitta nya och intressanta perspektiv från den del av historien som sysselsätter mig mest.

25 januari 2009 - Koncentrationslägret

Kategori: Likvidation

 Socialdemokraten och forna riksdagsmannen Gerhart Seger blir efter nazisternas maktövertagande inspärrad i Oranienburg, ett skyddshäkte tillika koncentrationsläger, som
är ett av Tysklands första. Året är 1934 och ännu har har Hitler inte rensat i sina led. Under nazistregimens första månader drabbas de tidigare styrande, hårdast. Socialdemokrater och kommunister (speciellt judar)  låses in utan rättegång i koncentrationsläger för obegränsad tid. Allt är mycket godtyckligt och förment. Gerhart Seger tillbringar nio miserabla månader i Oranienburg innan han lyckas fly. Han ger ut en bok om sina upplevelser i lägret och inom kort översätts den till svenska genom Tidens bokförlag och ges ut i Sverige. 

"Koncentrationslägret" är en tunn liten bok som jag fick på köpet när jag köpte upp en samlares böcker. Det är en samlares dröm att ha en bok som beskriver de nazistiska koncentrationslägren så tidigt som år 1934. Detta var möjligt eftersom Seger inte var vem som helst. Han hade varit tyska fredsföreningens generalsekreterare. Hans bok gavs ut omedelbart och översattes till svenska samma år. Detta visar på bokförlagets insiktsfullhet kring de icke-demokratiska tendenserna i den nya regimen i Tyskland. Bokförlaget var Tiden (alltså ett tämligen stort och respektabelt bokförlag).  Så tidigt som år 1934 kan man alltså som civil svensk medborgare läsa om den ohumana behandlingen av oliktänkande i Nazi-Tyskland. 

Boken handlar om de nio ovissa månader som Seger tvingades tillbringa i Oranienburg. Undermålig mat, hårt arbete och psykisk som fysisk misshandel gjorde vistelsen i lägret till en plåga. Reglerna i lägret var godtyckliga och de fångar som bröt mot reglerna straffades svårt. Seger berättar om tortyr och om att bli levande begravd i lådor med 80*60 cm ståplats i flera dygn utan mat och vatten. Och ändå kan vi idag se att Seger blev ganska väl omhändertagen om man jämför med hur en vistelse i tyska koncentrationsläger kunde se ut, tio år senare.  

De förhållanden som Seger beskriver i sin bok är vidriga. Men ändå tenderar jag göra jämförelser i lidande för att jag vet vad som komma skulle. Det visar hur avtrubbad jag är och hur detta får mig att vilja betona förintelsen som det mest ondskefulla bland ondskefulla. Allt lidande före och efter blir skonsamt i jämförelse. Resultatet blir en rationalisering av de mönster som ledde fram till förintelsen.

Faran i förintelsens dragning ligger i det arketypiska. Här möter det onda det goda (nazisterna och andra folk som sympatiserade med deras sak mot judiska offer och möjliga martyrer som offrade sig i mänsklighetens namn). De tre faserna i förintelsen;  "avskärmning från samhället genom juridiska beslut", "fysisk begränsning genom getton" och slutligen "den faktiska elimineringen i koncentrationsläger" (genom svält och hårt arbete) och i dödsläger (raka vägen till dödskamrarna) - blir sagans tre heliga moment. Annan viktig och emotionellt tilltalande symbolik är tågen mot öster, igenspikade boskapsvagnar och ångande tåg som kör in i mörkret.

Det känslomässigt anslående i förintelsen leder till att vi eliminerar alla berättelser som inte följer "sagans mönster". Detta påverkar hur vi reagerar på information om krig, folkmord och bestraffning av civilbefolkning, som äger rum i detta nuet. Att framhålla förintelsens motto  "vi får inte glömma" blir därmed ett effektivt försvar mot att aktiviera sig.   För om ingenting liknar de mönster som ledde till Auschwitz - varför ska vi göra något annat än det, bara minnas. Auschwitz har blivit symbol för ondskan, men för somliga synonymt med förintelsen. Därför behöver de judiska offer som led i varje annat koncentrationsläger än det nämnda - betona lite extra att Sobibor var "som" Auschwitz för att deras åhörare ska känna igen sig och sätta berättelsen i rätt kontext.  Få personer kan överhuvudtaget räkna upp de dödsfabriker som fanns i Polen  (allra minst Emma Andersson) men det är inte poängen. Poängen är att det ligger en fara i ett kollektivt minne. För minnet kan aldrig bli objektivt. Minnet är ett selekterande av händelser. Genom att fästa oss vid en tydlig ramberättelse som får symbolisera hela förintelsen, missar vi alla de komponenter som kan indikera en ny förintelse. I det bortvalda ligger alla de möjliga förintelser som ägt rum, men som vi inte brytt oss om att observera - för att de inte är "som Auschwitz". Å andra sidan vet vi ju inte hur många förintelser vi kunnat undvika genom att minnas den judiska förintelsen - men faran ligger i att tro att den judiska förintelsen var unik!!!

Segers bok väckte många tankar och insikt om att  det inte handlar om att sprida kunskap - utan att faktiskt utnyttja den kunskap som FINNS. Idag behöver vi kanske inte minnas den judiska förintelsen på samma sätt som förut! Men vi måste lära oss att urskilja de komponenter som skapar en förintelse och sen lära oss att applicera detta på vår vardag.

Det märks att Gerhart Seger är en talare. Han vet hur man fångar upp åhörare. Det gör att boken är lättläst och mycket spännande att läsa. Trots att den är så kort är den informativ och svår att lägga ifrån sig. Denna bok borde användas i historieundervisning på gymnasienivå. Den är belysande på ett annat sätt än Anne Franks dagbok - och filmer som Schindlers list. Genom Seger förstår man upptakten till det orimliga. I efterhand kan vi se  vilken kontext som nationalsocialismen växte fram i. 

Det var bara 2.8 procent som röstade på nationalsocialisterna vid det första valet. Vid det andra valet ingick de i en koalition med ett större parti. Hitler valdes till rikskansler eftersom han ansågs oförarglig. Det ekonomiska läget vid det nazistiska maktövertagandet var dåligt. Det rådde ekonomisk kris i hela världen och småspararna förlorade sina pengar (känns situationen igen?!!?). En stark ledare steg fram och förförde massorna med lögner och pekade ut en syndabock i form av judarna (men Obama är snäll vågar jag faktiskt tro :). Judarna anklagades för att förstöra för medborgarna genom att ta deras jobb och konspirera med fientliga makter (byt ut judar mot muslimer och föreställ er att muslimer skulle anklagas att samarbeta med arabländerna! knallfaktor!). Det intressanta när man börjar granska en situation utifrån ett nytt perspektiv är att man kan se både olikheter och likheter. Granskningen i sig själv är avgörande för om vi ska förstå samtiden eller snöa fast i det förflutna. För mig var Gerhart Segers bok en viktig påminnelse om att följa med i dagens politik. Jag ger boken en fyra i betyg.

14 januari 2009 - Ilska

Kategori: Likvidation

Ja, jag är arg.
Riktigt förbannad. Idag hade vi redovisning av våra arbeten för kursen "Efter Auschwitz". Vi skulle presentera våra idéer helt kort (eftersom alla skulle ha läst varandras uppgifter redan) - därefter skulle vi på ett kreativt sätt lyfta fram tankar och ideer kring de andras verk. Jag hade skrivit om filmen "The Believer" som är en oerhört kontroversiell film med teologisk kontext. Filmen handlar om en ung judisk pojke som när han ifrågasätter Gud hamnar utanför den judiska sfären. Som tonåring söker sig pojken in i neonazistiska sammanhang och agiterar, uppfylld av sitt hat mot sig själv och sin judiska ras - för nynazistiska syften.

Ingen av mina kursdeltagare hade dock tagit sig tid att se filmen. Kritiken var överväldigande från två deltagare som inte ens lämnat in egna arbeten. Kritiken gällde dels huruvida jag delade huvudpersonens åsikter (ovidkommande enligt min åsikt eftersom huvudpersonen i filmen uttrycker olika åsikter alltmedan filmen utvecklas)   - och dels att filmen verkade "äcklig". Eftersom opponenten med denna kritik inte ens hade sett filmen vågar jag anta att han hade problem med min utläggning - men han motiverade inte sin kritik. Tvärtom sa han till mig att "vänta - jag kommer till det" - vilket han aldrig gjorde, DRYGT DRYGT DRYGT. Jag kritiserades vidare för att inte ha skrivit om en film som kan användas i undervisning, trots att detta inte var syftet.  "Men lilla Elin du förstår väl att...." Jag bet av med ett par beska kommentarer att deltagarna borde se filmen innan de säger vare sig bu eller bä.

Men när folk utgår från sin egen undervisningsmiljö och dömer mitt arbete utifrån sina egna brister att nå fram till sina elever blir jag trött. Jag planerade inte att använda filmen i något undervisningssyfte. Jag tror nämligen inte att man kan undervisa om förintelsen i en skolklass. En lärare kan inte möjligtvis känna till dynamiken i gruppen för att resultatet ska bli bra. Möjligen kan en god situation åstadkommas i t ex under konfirmandundervisning där ungdomarna grundat sina frågeställningar på etiska grundföreställningar och levt ihop under någon vecka. Detta sa jag efter att ha pressats vid tre tillfällen om hur mitt material skulle kunna användas i undervisningssyfte. Responsen på mitt svar lät inte vänta sig. "Det förstår du väl att man inte kan", "Det går ju inte...", "Det är ju barn det handlar om, de är inte mogna nog när de är tolv" osv. Jag hävdade att det beror på individerna och att jag inte skulle undervisa om jag inte kände gruppen tillräckligt väl. Skitsamma.

Om jag hade velat bli lärare hade jag fortsatt på lärarutbildningen. Men jag hoppade av eftersom jag tyckte att lärare var ett mer eller mindre drygt släkte uppfyllda av kärlek till sig själva och sina egna röster. Det tycker jag fortfarande. Hur vågar man ens öppna käften när man inte lämnat in sitt eget arbete i tid och inte sett filmen - eller läst mitt arbete (så jävla uppenbart). Jag tappade humöret. Det rullade in under bordet och la sig Gud vet vart. Det hjälpte heller inte till att folk, efter rasten, slutade använda mikrofonen med argument som "Äsch, jag ska bara säga något litet" - och "näe jag behöver inte mikrofonen "TYDLIG MIMIK OCH HÖG RÖST - så här sa jag ELIN...". Men för fan, om det du vill säga inte är viktigt nog för att använda mikofonen - håll för fan klaffen!!! Det är inte DU som behöver mikrofonen - utan jag. Det är inte DU som ska avgöra när det som sägs är viktigt nog.

Den sista halvtimmen var värst. En viss deltagare som inte sett till att lämna in uppsatsen i tid delade ut sin uppsats några minuter innan vi satte igång. Och eftersom vi inte hade läst uppsatsen läste han den, i princip, innantill under en halv evighet och två dagar. Det var citat från våra lektioner och referat ur våra kursböcker. Inte direkt något nytt och heller inget utvecklande att lyssna på. Själv upplevde jag att den tid vi fick till förfogande under redovisningen borde delats jämnt ut åt oss som behagade göra uppgiften. Det var förjävla drygt att människan tog upp vår tid med ett arbete som borde lämnats in tidigare.

Inför redovisningar bör man:
1. Ha läst all kurslitteratur
2. Lämnat in sin tentamen
3. Läst de andras tentamen för att kunna konstruktivt kritisera deras arbeten

Den kritik jag fick idag var av människor som inte hade gjort något av detta, vars arbeten baserades på kurslitteraturen ENKOM! Trots att uppgiften handlade om att analysera film/litteratur utanför kurslitteraturen med hänvisningar till den förra. Ingen hade ens orkat se filmen jag skrev om. När jag kom hem hittade jag ett mail från sömnretningsdeltagaren som hävdade att han tog till sig av lärarens kritik angående att inte göra egotrippar "För att inte före lektionen imorgon åka snålskjuts på vad andra åstadkommit har jag ännu inte läst de andras bidrag. Det blir nu nattlektyr"

Que? Poängen var ju att man skulle läsa de andras arbeten, inte olja in sig i sitt eget? Nu ska jag lugna ner mig och försöka att hitta jämvikt. Jag ska inte slita av mig armen och slå mig själv med den - och jag ska inte slita av någon annans arm heller. Tror jag