Redan i våras bestämde vi med rektorn på Hvilan, att vi skulle lägga upp en plan för höstens studier. Upplägget kändes rätt svårt eftersom undervisningen i stort bygger på grupparbeten och socialt engagemang. Tolk var alltså av nödvändighet. Det är skolans plikt att se till att boka tolk och efter mötet i försomras verkade allt vara helt okej. Frågan var snarare hur jag skulle klara de långa skoldagarna. Det behöver jag dock inte oroa mig över NU! För idag fick Freddi ett mejl från rektorn att tolk är ordnad från nästa veckas måndag!!! NÄSTA VECKA. Och denna vecka är ett dygnslångt seminarie på gruppboende över helgen - som jag alltså skulle gå utan tolk och utan tekniska hjälpmedel då dessa fortfarande inte fungerar och ci-teknikerna i Skåne är obefintliga. Det är inte klokt.

Dessutom har jag blivit sjuk. Jag har känt mig krasslig några dagar men imorse bröt det ut på allvar. Jag är så hängig och halsen är ett öppet sår. Jag hade tänkt att försöka fixa den här första veckan, trots rullstol och allting, men utan tolk är det helt omöjligt. Självklart kan jag åka dit och låtsas att jag hör och låtsas vara social. Det har jag gjort förut. Med ödesdigra resultat. Jag vägrar gå in i väggen innan skolan ens börjat! Känner mig kränkt och så ledsen.

Min vän M har fortfarande inte kontaktat mig. Jag vet inte om hon är arg på mig av någon orsak och mitt sedvanliga destruktionsbeteende  har gått igång så in i helvete starkt. Jag kommer på mig själv att sitta och fabulera ihop varför hon skulle kunna vara arg på mig och skapa möjliga orsaker till tystnaden. Det tär. För jag förstår ingenting. Och jag kan inte släppa det heller för hon betyder för mycket. Jag är trettio år och reagerar som en barnunge! Vet inte alls vad jag ska ta mig till. I övrigt har jag nog aldrig känt mig så ensam som denna vecka. Att inte kunna ta mig någonstans, och inte ens orka gå ut på internet  längre stunder driver mig uppåt väggarna. Jag kliar av obehag. Jag vill bort.

Nu någonstans