Top Model är inne på sin nionde säsong. Av de forna vinnarna ser vi inte särskilt mycket av. Visst var det några som stack ut, men tydligen är de inte tillräckligt inslickade i branchen *okej, inte sjysst uttryck - men jävligt reelt!* för att faktiskt få topmodel jobb? Ja, skitsamma. I den nionde säsongen har deltagarna varit mer än lovligt tråkiga. Det är fem deltagare kvar och fotograferna får fortfarande jobba med modellerna med de mest elementära kunskaper (som att ha liv i blicken och tänka på poseringen). Lite pinsamt. Enda outsidern som faktiskt kickade på rätt långt var Heather Kuzmich, en ung och vansinnigt vacker flicka med handikappet asbergers (som är en mildare form av autism).
Att Heather överhuvudtaget kunde ta sig så långt som till femte plats utan medvetet rövslickeri (svårt att slicka röv när handikappet innebär bristande förståelse i socialisering) är märkvärdigt. Men sällan har jag sett en modell som varit så outstanding på bilder. Och ärligt talat - babbel babbel om personlighet och förmåga att charma folk och gå på gosees, men det är ju bilderna som gör modellen! Faktiskt. Undersköna bilder glömmer man inte, men huruvida Cindy Crawford hade förmågan att göra film mot Stephen Baldwin *gräsligt*, eller Tyra Banks leda ett sliskigt talkshow program *spy av tristess*? Vem bryr sig? Det är bilderna som dröjer kvar. Och Heather gjorde bara bra bilder. Brudarna som är kvar har inte ett uns stjärnkvalitet i jämförelse och ärligt talat, det kanske är just det som är meningen? Tyra Banks kan ju knappast dreggla efter konkurrens? Hon vill säkert vara modellmamma på en viss nivå, men i utsträckningen har jag ändå fått intrycket av att hon verkligen inte gillar att bländas av yngre och snyggare modeller.
Top Model finns i ett tjugotal länder vid det här laget. När inte ens vinnarna i det amerikanska programmet blir stora - vad är det för mening med filialprogrammen? Har de alls något originellt i sig eller är det egentligen slags plagiat av miss Sverige, Tunisien, you name it? Personligheten har säkert betydelse men i det stora hela knappast så stor som Tyra Banks försöker framhäva den. Och om personlighet innebär rövslickerier, finns det inte risk att man förlorar sig själv i den anala kampen?
Jag är säkerligen den tråkigaste människan som finns, men valborg är inte min grej. Jag gillar att föreställa mig att jag är en social människa, eftersom jag alltid är sån OM det är fest och OM jag är på humör. I själva verket är jag sällan på humör för fester. Jag gillar att bli tillfrågad precis som alla andra - men när det kommer till kritan tycker jag det är bra mycket mysigare att ligga och läsa en bok istället för att sitta och avläsa vad folk säger. Och det har väl lite med det att göra - handikappet. Fester är sällan roliga när det kännss om ett stort jävla KRAV att fungera normalt och vara "trevlig" på ett sätt som oftast kräver mer av mig än av andra. Sen jag fick hörseln tillbaka är jag egentligen ännu drygare än innan.
Fast det är lögn förstås för jag var aldrig dryg i festsammanhang innan utan snarare tvärtom. När jag väl var där kunde jag ju inte låta all energi gå till spillo - och utan att engagera mig missar jag massor. Utan att kräva uppmärksamhet hamnar jag i mörkret. Det är så självklart att jag sällan ens tänker på det. Jag MÅSTE vara mitt i för att kunna vara social och trevlig - för det är där folk pratar till DIG och inte vid sidan om - det är där folk är förtroliga och de lite spejsade folket finns. Hamnar jag utanför orkar jag inte hålla igång och sen är det som en tidvåg som drar mig tillbaka. Som att simma i en ström och jag orkar helt enkelt inte. Så när jag väl är där - satan vad jag är bra! Jag pratar, jag skrattar, jag skämtar, jag dansar, jag dricker och jag lyssnar! Jag fick höra när jag var döv att jag var världens bästa lyssnare. Gud herreminje. Fejklyssnare...var det skönt för dig också?
Jag är helt enkelt en jävel på att låtsas att jag hör och att jag är intresserad. När jag fick hörseln tillbaka blev jag skitpetig. Tråkiga människor tråkar ut mig och jag har noll tålamod. Det har blivit för många år av att underhålla andra och lyssna på andra, att jag helt enkelt inte orkar bry mig om puckon eller tråkrävar. Prata väder kan de göra med någon annan. Ibland önskar jag dock att jag hade orken att flyta ovanpå och bara lära känna folk. Ska det vara så svårt att vara både innerlig och ytlig på samma gång? Egentligen?
Liten intervju med min tillkommande om böcker inspirerad av listan som Mana hade med i sin blogg.
Vilken bok läste du senast? Hundra år av ensamhet av Gabriel Marq...dqw...något.... och den var bra men ojämn och lång. Vilken bok ska du börja på härnäst? Jag håller på med Simone De Bevaiors "Det andra könet" Och vad tycker du om den? För tidigt att säga. Ja men någonting kan du väl säga? Okej, intressant. Är det en typisk feministisk slagdänga? Det tycker jag inte. Jag tycker den känns jämställdhetsmotiverad snarare än feministisk. Är du lite bögig du? Nej det tycker jag inte. Jag tycker att en riktig man bör utforska sin sexualitet och sin egen kvinnlighet. Har du i din ägo en sminkbörs? *skrattar* ....ja Då går vi vidare....är det övervägande kvinnliga eller manliga författare du läser? Manliga.men jag tror att det finns mer manliga författare än kvinnliga och därför blir det att jag läser fler manliga författare. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv? Jag räknar nog alltid hur många sidor det är kvar, är det en dålig bok vill jag veta hur länge jag måste lida till och är det en bra bok vill jag veta hur länge jag kan njuta. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? Antingen är det tips från Elinleticia eller de som ser intressanta ut. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Nej jag läser knappast alls på engelska eftersom jag inte har det lika naturligt. Om jag läser på engelska blir det Harry Potter med innläsare av Stephen Fry. Den svenska inläsaren är dålig och därför. 8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? Den enda bok jag varit så med är Naiv Super av Erland Loe Hur kom det sig? För att den grep mig mycket, det är en enkel bok. Den grep mig för att den kändes som den pratade direkt till mig i sin enkelhet, när man känner att livet blir mer och mer komplicerat så känner man längtan efter det naiva och enkla som huvudpersonen bejakar. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp? Ja, jag kan lämna jag ger upp när jag känner att det inte finns någon behållning alls. När boken är både korkad och tråkig och jag har insett det. Kan du nämna någon sådan bok? Carolina Kluft räddade mitt liv av Lasse Arnell var en sådan Vilken bok grät du senast när du läste? Möss och människor av John Steinbeck Vill du kommentera sminkbörsen mer? Jag fick den när jag följde med som väninna på en modevisning och glöm inte SOM väninna......
Jag och Freddi kom precis hem från en ganska inspirerande kväll på Noa Noa i Malmö. Det bjöds på vin och tilltugg, samt modelluppvisning av nya sommarsäsongens kläder. Vi fick varsinn liten sminkbörs (Freddi kommer säkert använda sin mycket ofta .) och en solfjäder. De utsökta spenatpajerna var mycket uppskattade av alla noa noa fantaster som fyllde lokalen. Uppvisningen var dock inte hundra. Barnen som var med var klart duktigast! Egentligen var det bara en modell som fick mig att dra efter andan (se modellen överst till höger). Höggravid var hon NOA Noa konceptet personifierad. Annars var visningen lite väl splittrad för min smak. Vissa av modellerna verkade inte särskilt inspirerade och någon hade till och med glömt att knäppa gylften *Elindrygdryg*. Faktum var att jag hade tänkt spendera upp till 1000 kr under kvällen, men kom hem utan ett enda klädesplagg. Det händer inte särskilt ofta! Men å andra sidan fick jag ett sug efter en viss randig kostymjacka som jag dregglat efter sedan två månader tillbaka...så vi får väl se hur länge de där 1000 kr:na stannar kvar i plånboken.
En av bilderna på modellen överst blev så himla fin. Visar den här bredvid så ni kan se exakt hur vacker hon var. Jag blev lite andlös!
Det finns inget som är så vackert som det som borde vara fult, men inte är det. Folk brukar rycka till när jag pratar om de vackraste platser jag varit på - Auschwitz och kyrkogården i Warsawa. Det är groteskt men i det fula och döda föds livet åter. I konst faller jag för samma lek med det absurda. Det är ingen konst att göra en 16 årig modell vacker, men när till exempel Jan Saudek plockar fram sina celluit ärrade madonnor som leker ballerinor och blottar sina stora bröst - eller är det rumpor? Då ryser jag. Det är en annan sort skönhet. Gränsöverskridande.
Beth Robinson som gör Strange Dolls är gränsöverskridande. Dockorna är otäcka men berör! Ovan några dockor som hon gjort som finns på hennes hemsida. Om du klickar på bilden kommer du till sidan. Länge leve det annorlunda!
Efter en nattlig diskussion mellan mig och Elin kom begreppet: självvåldtäkt upp. Vi hann inte komma fram till annat än att vi var överens om att begreppet borde finnas, men att det måste definieras. Jag bestämde mig för att skriva ett inlägg här om det i ett försök att göra detta.
Våldtäkt: I ena ytterligheten står tanken att kvinnan under alla omständigheter får skylla sig själv att hon blir våldtagen. Hon har en fitta och män kan inte hållas ansvariga för att deras drifter tar överhanden. Det är naturens gång. I andra ringhörnan står tanken om att mannen står med allt ansvar. Även om kvinnan jublande slingrar sig om mannens kropp, formligen sliter av hans kläder och tjatar in honom i sig - om hon efteråt känner sig kränkt och ångrar det inträffade, så är mannen en våldtäktsman som borde kunnat se på henne att hon inte ville.
Det första scenariot är så absurt och långt bortanför all ära och redlighet att jag inte ens är intresserad av att diskutera det. Den intressanta zonen ligger i den andra frågeställningen. Vilka situationer kan uppstå där mannen, ärligen, uppfattat situationen som ömsesidigt positiv - men där kvinnan känner sig kränkt. 1. Mannen har samma sensitiva och inkännande förmåga som ett klump med stelnad dynga. Han hanterar helt enkelt inte att tolka sigaler. Och han bryr sig inte ens om att försöka, för nyanser är inget han har något begrepp om. Om hon inte uttryckligen skriker "Nej! Jag vill inte!" och slår omkring sig - då vill hon. 2. Mannen ser signalerna men lurar sig själv att tolka om dom till något annat. "Hon tycker om att spela att hon inte vill. Hon tycker om lite smisk på baken."
Båda dessa två vill jag utan tvekan lägga ansvaret på mannen och rubricera som våldtäkt. Men sedan blir det mer diffust.
3. Kvinnan döljer sina signaler. Även för sig själv. Hon intalar sig att hon gillar behandlingen, att hon är en tuff tjej och att allt är en livsbejakande lek. Hon kan till och med intala en protesterande kille att hon gillar det.
I detta fall är könet mindre viktigt. För här handlar det - anser jag - om självvåldtäkt. Att man - med olika stor framgång - lurar sig själv att man är ok med det som sker. Och i den ytterlighet som jag tog upp ovan - där den ena parten övertalar den andra att behandlingen är ok - sker både våldtäkt och självvåldtäkt. En förövare, två offer. Och förövaren kan lika gärna vara kvinna som man.
När jag ser tillbaks på mitt liv och mitt sexliv kan jag se att jag varit en sådan förövare. Tveksamma sexuella kontakter - allt under fanorna: "Allt är tillåtet så länge ingen far illa" och "Sex är en bekymmerslös lek för vuxna människor". Visserligen anser jag fortfarande att "allt är tillåtet så länge ingen far illa", men nu anser jag också att väldigt få människor har självkännedomen att avgöra vem som far illa. Det räcker inte med att den andra personen säger att det är ok - för det finns så många orsaker till att hon ger fel bild av sanningen. 1. Hon är kär i mig och är rädd att jag ska lämna henne om hon inte säger ja. 2. Hon vill inte betraktas som en tråkig och trångsynt tjej. (Vill vara som de hon beundrar som säger att exempelvis gruppsex och analsex är något bra.) 3. Hon har en katastrofalt skadad självaktning och har en självdestruktiv läggning där detta är en yttring av denna. 4. Hon har inte provat förr och tror på din intygan om att det är en alltigenom positiv upplevelse. osv.
Jag upplever en uppsjö av ansvarsgränser som kan passeras här. Vem har ansvaret? Vem tar ansvaret? Vem kan ta ansvaret? De flesta är massivt överens om att barn inte kan ta detta ansvaret. Så vad pedofilerna än säger: barn är inte mogna för sexuella handlingar med vuxna människor. Men när slutar ett barn vara ett barn? 15 år? 18 år? Aldrig? När infaller den magiska gräns där alla individer per automatik blir så pass mogna, erfarna och självkännande att de kan ta vettiga beslut rörande sig själv? Finns den gränsen alls? När jag var 27 hade jag inte nått den - anser jag idag. Och troligen inte idag heller - även om jag är närmre den. Det är en steglös skala som ingen troligen når toppen på.
Jag anser idag att jag regelbundet våldtog mig själv för några år sedan. Jag hade sex för sexets skull och lurade mig själv om vem jag var och vad jag behövde och vad jag kunde hantera. Sexuellt och som människa. Det var flera relationer jag inte borde ha haft. Det fanns plagg i lack och latex som jag aldrig borde ägt (för att sammanfatta ett kapitel av mitt liv på ett diskret sätt). Och ju mer distans jag får till allt detta, ju mer ser jag att det var destruktivt - och därmed självvåldtäkt.
Självfallet ska man ta hand om sig själv. Och för att kunna ta hand om sig själv måste man lära känna sig själv så att man vet vad man behöver, vet var ens gränser går och vad signalerna från en själv betyder. Om jag inte känner mig själv och inte vet vad jag behöver. Om jag inte kan läsa mina egna signaler: hur ska jag kunna läsa andras signaler, och ta hand om dom och ta ansvar för hur mina handlingar drabbar dom? Andra far illa av att jag inte känner mig själv.
Är det att ta på sig ett för stort ansvar? Nej. Bara man ser till att sviket ansvar inte krossar en, utan skapar motivation att lära känna sig själv bättre och förändrar sig själv - så att man i framtiden inte sviker ansvaret på samma sätt.
Jag har svårt att sy ihop denna text då den vidgades från sex till hela människans väsen. Men om jag använder sex som en symbol för hur sårbar och utsatt en människa är - vilket blir allt för tydligt i en sexakt - så blir det på slutänden samma sak.
Vi våldtar oss själva och vi våldtar andra - när vi inte ständigt försöker lära känna oss själva och andra och lära oss se de signaler som finns att se för de som skaffat sig förmågan att se dom. // Freddi
I projekt "Världens mest detaljerade och unika hem" har turen kommit till hattasken. Den är klädd med matchande papper (om än skrynkligt på sina håll) men innehåller dock ingen hatt - utan två plymer.
1920 föddes Gertrude Humps (även kallad Traudl) i München. Från och med 1942 var Traudl Adolf Hitlers privatsekreterare. Kort efter krigsslutet manade Junges vänner henne att nedskriva sin historia. Då fanns det inget sug efter personliga betraktelser från den nazistiska tiden. Man ville lägga det förflutna bakom sig och det var länge tabu att prata om aktiviteterna under kriget. Många år senare kom Traudl Junges berättelse att ligga till grund för biografier, filmer och historiska vittnesmål. "Undergången", som blev en stor biosuccé härom året är baserad på Junges bok "I Hitlers tjänst". Traudl Junges framtid som sekreterare inom de nazistiska kretsarna var långt ifrån utstakad när hon började sitt verksamma yrkesliv. Junge var en levnadsglad tonåring som inskolats i de nazistiska idealen, men själv hade flera judiska väninnor. Hon hade högflygande drömmar om att bli dansös som sin talangfulla lillasyster och fördjupade sig inte i några politiska diskussioner. Hennes far blev tidigt medlem i nationalsocialisternas parti och lämnade familjen. Junges mor kunde aldrig förlåta honom för det och skyllde Hitler för familjens förlust. Trots detta tackade Traudl Junge ja när hon blev erbjuden tjänst som sekreterare hos Fuhren. I tre år kom hon att finnas i hans absoluta närhet fram till den dag då han och hans nyblivna hustru, med insikt att kriget var förlorat, begick självmord. Adolf Hitler dikterade sitt testamente för Traudl och hon var en av de sista personerna som såg Hitler i livet.
Denna bok börjar med en biografi över Traudl Junge och analyserar hennes utveckling och skuldkänslor kring sin forna arbetsgivare. Traudl Junges oskuld bekräftades av både rättegångar och vänner, men själv lyckades hon aldrig helt komma över med vilken oförsiktig blåögdhet hon accepterade sin arbetsgivare. Denna skuld skulle komma att påverka Junge hela livet. Med denna bakgrund som utgångspunkt är boken ett högst intressant vittnesmål. Den skrevs direkt efter kriget och är i sanning en naiv och nästan rörande berättelse. Här berättar Junge om det lyxiga residentet Varglyan, om sällskapslivet kring Hitler och egna betraktelser (på en väldigt ytlig nivå) över tredje rikets mäktigaste män. På ett sätt är denna bok frustrerande att läsa. Mitt i brinnande krig visar Eva Braun filmer i den privata biografsalongen, tyska kvinnor och barn svälter - men i varglyan äts det god mat. Att inse att Hitler själv valde att leva i en bubbla, trots de fasor han var skapare till gör berättelsen stundtals surrealistisk att läsa.
Under sista året i gymnasiet skulle vi skriva ett specialarbete. Mitt handlade om Adolf Hitler och hette "Människa eller monster". Jag var naiv nog att tro att det kunde vara antingen eller. Sedan dess har jag läst så oerhört mycket material om tredje riket, pamparna, arkitekterna, Hitler, offren och medlöparna att varje ny bok bara är små pusselbitar i det gigantiska pussel som jag ser klart för mig - bara jag blundar. De flesta böcker är skrivna av historiker, teologer och sociologer. Och de flesta är "andrahands" material som grundar sig på vittnesmål som Junges i forskningsperspektiv. Det är berikande att läsa hennes egna ord - och själv göra tolkningen. "I Hitlers tjänst" är vidare en väldigt lättläst bok som "vem som helst" kan läsa. Den målar fram en annan bild av Hitler än man är van, en bild av en faderlig och vänlig kuf. Men i ljuset av det vi vet skedde, förintelsen och fasorna - blir denna bild av Hitler djupare och på många sätt otäckare. I ljuset av vad jag vet idag, hade min uppsats inte hetat "Människa eller monster" eftersom hela frågan tycks löjlig. Jag vill varmt rekommendera denna bok. Den är inte det kvalitativt mest läsvärda man kan komma över - men som historiskt vittnesmål är den ovärderlig.
Stringjeans sägs vara den nya hitten. Designern Sandra Tanimura får omgående en biljett till antistyle-himlen där designers med - axelvaddsfnatt huserar - alla krokodilonani nördar rumlar runt ....äh, fyll i idiotierna själva
Jag för min del höll på att spy när jag såg jeansen ovan. Jag tycker inte det är snyggt på något sätt alls. Blöja någon? Klicka på bilden för att komma till Aftonbladets eminenta artikel om det onämnbara.....
Freddi hyrde hem två filmer, "Planet terror" & "Man of the year" & ovanligt nog var båda filmerna lika bra. Jag avgudade Planet Terror som något av det fränaste och roligaste på länge. Man of the year var inte mindre snillrik. Jag måste säga att de senaste åren har resulterat i riktigt sköna rullar från Hollywood. "You got mail" typen av filmer är som bortblåsta (eller så bara ignorerar jag dem väldigt bra) och istället välsignas vi cinemaster med filmer som: The Believer, Hard Candy, Napoleon Dynamite, Fido, Stranger than fiction, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Hairspray, Mullholand Drive, Idiocracy, Napola med många många fler.....
Det finns en säljare på tradera, vars prylar jag aldrig får nog av. Hon säljer Klimt, Goebel, Hummel och andra små rara fynd. Ibland skjuter priserna i höjden, men ibland finns det prisvärda prylar som även jag kan buda hem! För tillfället dregglar jag över porslinsrådjuret överst, sylådan, det lilla paraplyet med broderier och Hummelfigurinen! Ge mig! NU!
Efter att en väldigt nyfiken och klåfingrig katt vält det indiskainköpta skåpet sträckte sig en lång spricka över hela dörrens glasskiva. Till stor förargelse och irritation kunde man sedan lida av syndafallet i paradiset. (Jag vet, en något överdriven metafor - men inredning är allvarligheter av bibliska mått , så det så.)
Skamfläcken löstes genom ett provexemplar av en vacker tapet som fogades in precis framför glaset och gav skåpet en allmogekänsla som passade mycket bra.
Boven - skurken - illgärningskisen - det kriminella elementet (som gärna vilar på varma ställen som just element) har inte visat vare sig ånger över sin skamfulla gärning, eller beundran och tacksamhet över problemets eminenta lösning. Blott ignorans föräras hela projektet.
Alla är där. Och med alla menar jag verkligen alla. Alla som någon gång trampat in i mitt liv & som trampat ut igen. Alla svunna vänner som minns mig som åtta, elva eller tjugoett år. Alla förlorade kärlekar som aldrig *i min dagdröm* kunnat frigöra sig från min förtrollande lekamen och som nu, samlade som en fårskock står suktands gloende mot altaret där jag förtjusar i vita spetsar. Och kyrkan är packad med folk. Alla vill vara där och alla är där. Till och med mobbarna, svikarna och de fördömda kvacksalvarna med hybrismetoderna. Alla de som trott på mig, och alla som inte gjort det. De senare står där - längst bak (självklart utan sittplatser) och plågar sig själva över hur det kan komma sig att lilla äckliga fula JAG kunde bli så hänförande underbar. och hur de bara kan vara statister i mitt lyckade liv. Ja, alla ska vara där. Det ska gnissla av återhållen svartsjuka, hyckla uppmuntrande "du är värd det" leenden som bleknar medan plågoandarna brinner upp av avundsjuka inombords. Skulle jag ens se dem? Nej.
På första raden i kyrkan sitter mamma och pappa och de ser hur folk i hela kyrkan tecknar & pratar med varandra. De ser att jag inte är utanför eller utstött. Jag är bättre. Ingen galen känslohysterika som förstör familjerelationer genom att kräva något de inte kan ge. Liksom en skänk från ovan *Gud är också där* inser de plötsligt att jag aldrig krävt något egentligen. De inser plötsligt att mina krav handlat om att få delta i familjen på lika villkor och samtidigt som de förstår det, ser de allt som skett i ett helt nytt ljus. Skammens rodnad kommer färga deras allt vad du vill purpurrött och från den stunden kommer de aldrig svika mig igen. De kommer be om ursäkt och sen lära sig teckenspråk för min skull - men främst för sin egen. För då kommer de vilja lära känna mig, veta vem jag är och förstå varför andra tyckt att jag är intressant och ....
titta, där kommer prästen in. Och hela kyrkan håller andan för nu ska vigseln börja. Jag och älskling skiner av lycka och kamerablixtarna får oss att känna oss som rockstjärnor. Och efteråt kommer två familjer bli en. Älsklings föräldrar har helt nyligen insett att de har grava alkoholproblem och söker hjälp för detsamma. De är ödmjuka och kärleksfulla. Svärmor är god och glad helt utan alkohol och hennes rabiata jycke är alldeles väldigt sövd av något runt, vitt och litet. Brudtärnan som varit brudens stöd sedan början av planeringen gör allt för att festen ska förlöpa smidigt och ger brudparet möjlighet att slappna av och njuta av sin dag. Medan solen går ner smyger sig de nygifta ner till bryggan och skålar i champange. De önskar att de kunde gifta sig varenda dag, men vet att de kommer behålla den här dagen i minnet som den bästa i deras liv.
Det har inte blivit mycket bloggande på sistone. Det beror på att jag och Freddi haft sjuhelvetes mycket bråk. Såna där som man måste ha för att förstå att man är på väg åt helt fel håll. Det svåraste med bråk är att man ALLTID utan undantag blir sårad. Man får veta vad den man älskar tänkt om en egentligen - och även om de tankarna kommer upp under extrem press så gör det ändå ont att veta. Det går inte att svära sig fri från ansvaret för även om man tycker att JAG är offret så utstrålar man dåliga vibbar. Sen kommer reaktionen på vibbarna. Mitt och Freddis förhållande är unikt. På många olika sätt. När vi möttes var jag en trasig självmordskandidat och jag kunde inte lova något alls för framtiden. Trots det och trots att jag tvivlade varje dag och kände att jag drev in Freddi i något som jag inte kunde hantera och inte ens visste var rätt - stannade han, för att HAN tvivlade inte. Hela det där första året som borde varit förälskelse och lycka och idealisering (som det alltid är i början) men det var vaknätter, flytt ner från Stockholm, ohållbar ekonomi, tusen tårar och väldigt lite tröst. Men det gick. Och sen började livet vakna upp och vi blev det vi hade hoppats på att bli. Inga tvivel, bara kärlek. Och MASSOR av prat kring allting. Båda tampades med riktigt taskiga sidor hos oss själva. Jag är en maktgalen bitch som vill ha kontroll och Freddi är en egoistisk självcentrerad person som hoppas att någon annan ska "ordna upp" allting som går fel. Klart man måste snacka hela tiden för att hålla sig på rätt spår och inte drivas in i gamla vanor. Jag tror mycket av vårt förhållande har byggts upp genom den här gemensamma kampen - att vara bra, både för varandra och för oss själva.
För några månader sedan började vi försöka ändra sovrutiner. Vi som ofta (alltid) låg och pratade fram till klockan två på nätterna skulle försöka lägga oss och sluta prata vid tolv. Det tog några månader innan vi hade nått det målet och sen blev det......tyst. För det är just de där två timmarna mitt på natten som vi HAR pratat med varandra om allvarliga saker, om hur vi reagerar på olika händelser, bett om ursäkt om vi sårat omedvetet och kommit underfund med hur vi ska fungera med varandra. Och plötsligt inga sådana samtal. Egentligen är det inte undra på att vi började klösa på varandra. Mitt motto att ta upp saker när de händer kändes meningslöst, för det hände om och om igen. Små svek, små pikar att jag borde göra bättre. Jag i min tur hämnades genom att inte intressera mig särskilt mycket för något alls han sa till mig. Och så byggs irritationen upp. Och inget är så destruktivt för ett förhållande som irritation i kombination att man inte tar upp det.
Fram till för ett par dagar sedan då vi tog upp ALLT. Det var bra. Riktigt bra, även om det gjorde jävligt ont. Men vi är på rätt köl igen. Bara otroligt trötta! Och våra "kvartssamtal" kommer vi ta upp igen, men tvinga oss till att göra det två timmar innan sovdags -och sen avbryta vid visst klockslag. Herregud - det känns lite som avbrutet samlag när man börjar få till ett skönt samtal och ....nä....nu måste vi sova. Men vad gör man inte för sömn och husfriden. Så, fnurran är upplöst, men så har det blivit mindre bloggande också. Kanske blir det färre inlägg i framtiden? Jag vet inte. För vi ÄR stressade. Bröllopsinbjudan är inte klar och lägenheten är löjligt rörig och vi måste ju hinna krama varandra en massa.
En katt stod vid en fors och blickade olyckligt över till motsatta stranden. Den vankade fram och tillbaks och försökte sig ibland på att sätta ner en tass i den strida strömmen, men drog snabbt tillbaks den igen. En näktergal kom flaxande och slog sig ner på gren i närheten. Den tittade muntert och nyfiket på den ängsliga kattens försök. - Vad gör du?, drillade näktergalen obekymmrad. Katten stirrade missmodig upp på fågeln. - Jag försöker ta mig över till andra sidan. Näktergalen la sitt huvud på sned och blinkade snabbt två gånger. - Vad är problemet?, frågade den. - Jag är katt. Katter avskyr vatten. Och även om jag inte avskytt vatten är vattnet strömt och drar med sig allt som kommer i det. Och även om jag orkat simma mot strömmen är vattnet fullt av rovfiskar som simmar upp och försöker ta tuggor av mig. Jag försökte ta mig över på ett fallet träd, men höll på att drunkna. Jag har gått flera mil upp och ner för forsen, men det finns ingenstans att komma över. Men jag måste göra det för det finns ingen mat kvar på denna sida - och där över kan jag se mössen kila runt och håna mig. Jag har inte ätit på ett par veckor och för varje dag försvinner mina krafter...
Näktergalen tittade oförstående på katten och klippte med sina tomma ögon.
- Men, sa fågeln, varför inte bara flyga över?
* * *
(Alternativt slut på denna fabel: - Idiot!, fräste katten och åt upp näktergalen.)
Jag suktar för närvarande efter följande tre böcker: Adam Cerniakows dagbok Cerniakow var gettoäldste i Warsawa under nazitiden. Han skrev dagbok varje dag i tre år, då han detaljerat berättar om livet i gettot och hur han tvingas offra sitt folk i förhoppningen att iallafall några ska överleva. När nazisterna slutligen begärde att Adam Cerniakow skulle samla ihop stadens hemlösa barn för deportering till Auschwitz begick Cerniakow självmord. Jag har länge längtat efter att läsa detta helt unika historiedokument som Raul Hilberg editerat.
Charles Lewinskys Meijers : berättelsen om en släkt Författaren står bakom manuset till den briljanta tv-filmen "En helt vanlig jude" som gick på SVT för någon vecka sedan. Denna bok är den första bok som översatts till svenska och den har fått mycket god kritik i pressen.
Sven Lindqvists Avsikt att förinta Sven Lindqvist tillhör en av de få författare i Sverige som gjort sin grej - oavsett i vilken riktning som vinden blåser åt. Det har resulterat i över trettio fantastiska böcker som framför allt behandlar mänskligheten och vardagshistoria. Sven Lindqvist har skrivit "Utrota varenda jävel" och den mycket originella "Nu dog du". Denna bok kom ut på förintelsens minnesdag den 27 januari i år och jag har helt missat den. Cravings!!!
KOMEDI Bröderna Farrellis senaste film började så bra. Ben Stillers karaktär kändes rörande och engagerande och Malin Åkermans karaktär var levnadsglad och glittrande. Sedan fördjupades intrigen och karaktärerna och det kändes ännu bättre. Därefter hände något och efter det förvandlades en lovande komedi till en tvättäkta skitfilm. Låt mig förtydliga.
Eddie träffar Lila och de blir genast kära - allt känns rätt. Av olika orsaker bestämmer de sig för att gifta sig efter bara två veckor och åker direkt på en bröllopsresa till Mexico. Men redan i bilen på vägen ner visar det sig att förälskelsen dolt hur olika de egentligen är. Lila älskar att sjunga mil efter mil, Eddie vill ha lugn och ro. Lila pratar högt och ogenerat om deras sexliv, Eddie vill ha lugn och ro. Lila vill prova alla sexställningar som den mänskliga kroppen kan ställas i, Eddie vill ha lugn och ro. Här känns filmen fortfarande roande. Två människors olikheter och den snopna situationen att de inte insett detta före de gick å sta och gifte sig. Men sedan händer några saker. Lila flippar ut. Hon bli oresonlig samt avslöjar tidigare drogmissbruk och stora skulder. Sedan bränner hon sig å det grövsta när hon solar och tvingas stanna inne på rummet i flera dagar. Meningen är nu att tittaren ska känna att hon är en galen ragata som fick skylla sig själv att hon brände sig. Så när Eddie träffar Miranda nere på stranden är det meningen att vi ska känna att HON är en trevlig tjej, det är inte mer än rättvist att han umgås och blir kär i henne.
Härefter tappar jag greppet om vad filmen egentligen vill. Ska vi tycka att det är rätt att Eddie bedrar sin fru som är instängd på sitt rum eller ska vi tycka att han är en jävla skitstövel som borde straffas på ett förnedrande sätt - och varför är något av alternativen det minsta underhållande? Och denna kluvenhet följer mig resten av filmen som ett obehagligt orosmoment. Och det enda som får mig att ens småle är skadeglädje när det går dåligt för Eddie. Vi får också lära oss att kvinnor som är experimentella och sexhungriga är perversa och lika gärna kan ha sex med hästar och åsnor (vilket antyds i filmens eftertexter). De har dessutom äckliga och håriga kön. Kvinnor är vidare ganska korkade och förlåter alla oförrätter oavsett vad - bara tiden får gå. Slutligen får vi lära oss att män är oförmögna att kommunicera med kvinnor, interagera med kvinnor, förstå kvinnor och har på något sätt därför rätt att låta bli att försöka och söka sig till andra kvinnor. Och - män kan inte förändras.
Filmen slutade riktigt obegripligt, olustigt och på alla sätt sunkigt. Jag sågar den längs med fotsulorna - mycket för att den kändes så lovande i början. Och för att det inte handlar om talanglöshet. Skådespelet var genomgående bra. Karaktärerna var inledningsvis nyanserade, ömsint gestaltade och fördjupades. Och just på grund av att talangen att skapa en bra film finns där - så blev den kvinnor- och människoföraktande attityden så mycket mer märkbar. Farrellibröderna vill gärna pressa gränsen och utmana vad vi tycker är okej, men tidigare har jag oftast upplevt att de ändå grundar sina manus på respekt för kvinnor och människor. I "Den där Mary" visade de oändligt mycket mer respekt för Marys förståndshandikappade brorsa än de här visade för Malin Åkermans hustrukaraktär.
När filmen var slut kände jag mig tom och endast fylld av insikten att jag slängt bort ett par timmar av mitt liv som jag kunde gjort något bättre med (som att se den fantastiska filmen "Hairspray" en gång till till exempel).
Ett nytt lagförslag håller på att ta form i England. Man vill tvinga dömda pedofiler att registrera sin epost hos polisen. På så vis ska man hålla koll på brottslingarna på ett ...kanske inte så genomtänkt....sätt. Det kommer med all säkerhet hindra pedofiler att registrera sin epost på något annat sätt?!! Lagförslaget verkar stamma från en tid då webb inte betydde något annat än spindelnät. Klicka på flaggan för at komma till artikeln. Brittisk humor!
Den 23 mars föddes två lemurungar på Helsingborgs Tropicarium. Vi hade turen att se ungarna när de bara var en och en halv vecka gamla! Tropikarium har massor av olika djur, men det är lemurerna som är mina hjärtevärmare. Så det var där vi satt i tre timmar och fotade. Freddi blev antastad av Bosse som är bossen i gruppen. Jag slapp undan utan några blesyrer. Det var en väldigt lyckad dag. Nedan bilder vi tagit. Freddi filmade med mobilkamera så jag har tagit de flesta av bilderna, men några är Freddis - tex porträttbilden nr 1.
Bebisar är alltid söta, men lemurbäbisar är sötast. De har så personliga ansikten. På Tropicarum är aporna så vana vid folk att de kommer och sätter sig vid en. En apa la sin hand i min hand och höll den där länge.
Om du kopierar bilderna, var snäll att lämna länk till oss från din sida.
Jag sov knappt fyra timmar i natt. Känner mig rätt mörbultad. Men wash & go för idag ska vi till lemurerna i Helsingborg. Jag har längtat. Sova får jag göra i graven. På bilderna en liten lemurflicka från Drummund zoo. Flickan blev övergiven av mamman och handuppföddes av djurparksskötarna.
Jag resonerar kring en bild som jag hittade i .SE idag.
Sport = vuxna män gör saker tillsammans.
Det hade varit en svettig och omtumlande kväll. De hade kramats på sätt som nästan varit syndiga. Giorgi Gogshelidze hade flera gånger känt hur hjärtat klappat lite snabbare när han lät sina händer nudda vid ställen som det kanske var förbjudet att röra vid. Giorgi Gogshelidze tyckte det kittlade till lite i de onämnbara regionerna när han vid ett tillfälle lät sina fingrar söka sig fram på en livsbejakande resa runt Georgy Tivilovs välpacketerade anus.
Var det tillåtet? Fick han röra Georgy Tivilovs där? Tyckte han om det eller tyckte han bara det kändes konstigt? Så många frågor. Giorgi Gogshelidze kände sig förvirrad och varm. Han visste inte mycket om det, men han visste att det kändes sprudlande underbart. Han bet sig försiktigt i underläppen och tryckte till lite extra. Han tänkte i en jublande ingivelse: "Låt det bära eller brista, nu kommer tåget."
Förintelsen - på engelska holocoust, kommer från de grekiska orden holos (helt) och kaustos (som betyder bränd). Oftast tolkas ordet i meningen brännoffer eller/och utrotning. Begreppet brännoffer, är på det hela taget ett ganska ironiskt ord för vad som skedde i gaskamrarna & krematorierna under nazitiden. Speciellt ironiskt (och föraktfullt) är det att ta ett ord som offer i sammanhanget och binda det till judarnas undergång. Det finns i vissa kretsar fortfarande en föreställning om att judarna fick vad de förtjänade, eftersom de förnekade Jesus som Guds son. Med denna argumentation har man sökt rättfärdiga det fruktansvärda lidande som det judiska folket fått uppleva sedan kristendomen blev en världsreligion. Och av detta skäl använder jag helst inte ordet holocoust utan föredrar beteckningen Ha-Shoah, som betyder förintelse på hebreiska. Shoah heter också den bok som jag nedan recenserar efter mer än fem genomläsningar.
År 1985 såg Claude Lanzmanns dokumentär "Shoah" dagens ljus. Dokumentären anses än idag vara den mest betydelsefulla film som gjorts om förintelsen. Filmen är mer än nio timmar lång och består av förstahands vittnesmål av överlevande, tyska byråkrater, polska bönder och andra som på ett eller annat sätt var inblandade i förintelsen. Trots filmens omfång gjorde Lanzmann ett försök att sammanställa vittnesmålen i en bok som gavs ut samma år med förord av Simone de Beauvoir. Det är den boken som jag läst om och om igen, de senaste åren, men haft oerhörda svårigheter att skriva en recension om.
Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan. Lanzmann samlar fragment till fragment och bygger en gripande bild av förintelsen med detaljer som bränner sig fast på näthinnan, vare sig man vill det eller ej. Trots att man läst berättelserna om förintelsen så många gånger är Lanzmanns berättelse ny. Genom hans sammanställning blir historien levande igen. Historien är en mardröm, och en sann sådan, men det är kusligt också hur vacker ondskan kan vara. Små bitar av ångest och skuld söker sig samman till en bräcklig och brutal helhet. Rösterna berättar; bönderna, lokförarna, kommisarierna och lägerkommendaterna. De förnekar att de hade vetskap eller möjlighet att förändra. Ändå andas deras ord av återhållsamhet och ångest. Visst visste dom. Men visste vad? Inget allt, men lite någonting? Och kanske mer än så? Någon fick det bättre när judarna försvann, någon annan kan inte släppa bilden av ett barn som kastas upp på ett flak. Det finns så många berättelser och mellan raderna skymtar ansikten och alla de röster som inte kunde. Shoah är en bok som gör ont att läsa.
Bokens upplägg är ovanligt. Lanzmann börjar i historiens mitt. Sen arbetar han sig ut i perferin. Var börjar och var upphör förintelsen? Är varje steg ett steg i förintelsen eller mot? Var börjar skulden, hos vem hör den hemma? Den ansedde historikern Raul Hilberg berättar om hur nästan alla dekret tyskarna beslutade rörande judarnas öde var en spegelbild av det förflutnas dekret. Där fanns inga nyheter. Endast det sista steget var nytt.
Inte omvända judar till kristendom, inte avgränsa dem från sina städer eller skeppa dem långt bort. Inte leva bland oss - inte leva alls. Upptäckten av de hårfina gränserna gör det hela paradoxalt. Hur bekämpar man en ondska man vänjer sig vid? Hur bekämpar man insikten att man fått det bättre när somliga försvunnit? Kan det någonsin förlåtas? Jag läser Lanzmanns fantastiska bok och vanmakten står mig upp till halsen, en oupplöst knut!
Och idag i Sverige - här och nu - växer sig antisemitismen starkare (och föraktet mot invandrare) men i ny gestalt. Idag är antisemitismen inte politiskt korrekt, så man får vara antisionist istället. Frågan är hur man/vi kan kräva av Israel, offret att DE borde lärt av historien. "Har inte NI lärt er något av att vi försökte utrota er? - borde inte NI ha större respekt för människovärde?" kan vi, eller kan vi inte fråga judarna i ljuset av förintelsen? Sett ur det perspektivet blir Palestina-frågan en del av problemet. Rättvisa, javisst - men också perspektiv på kontexten. Efter årtusonden av underkastelse slår den mobbade tillbaka. Västvärlden vrider sina händer och glömmer varför rädslan att ge upp mark/tro/stoltheten är så stor.
Shoah är en bok som jag bär med mig ständigt. Jag har gjort fullt med understrykningar och boken lider av svårartade hundöron. Men det är en bok som drivit rakt in i hjärtat på mig. Den har en egen röst. Jag har gett den en jordgubbe, men kan aldrig göra den rättvisa med en enkel recension. Det här är ett försök, inget annat. Om du vill se trailern för filmen (år 2007 kom en nyutgåva) klicka på länken här. Boken har publicerats på svenska av bokförlaget Alfabeta. Det är en bok man inte får missa.
En gång höll jag i en liten blåmes. En katt hade rivit upp hela bröstkorgen på den, men den levde forfarande. Jag höll in organen och kände hjärtat som vibrerade. Jag visste att fågeln skulle dö, men den levde nu. Den levde och tittade på mig. Du håller mitt liv i dina händer.
Igår läste jag ett inlägg på en väns blogg och engagerade mig. Jag tycker så hemskt mycket om bloggaren, men han har också förmågan att göra mig riktigt riktigt illa, utan att göra särskilt mycket alls egentligen. Det blir väl så när man tycker om någon. Det blir så ännu mer när man inte sovit på länge & alla organen liksom tryckts plats lite halvhjärtat så där. På bristningsgränsen. Snälla var snäll mot mig.
Jag skäms för att säga att jag bröt samman totalt. Det får mig att låta så svag. Att inte klara av att få beska svar i en debatt borde inte få någon att vilja skära upp armarna. Om man vill det så är man rätt sjuk i huvudet. & det är jag tydligen. För jag hanterade gårnatten väldigt dåligt. Väldigt väldigt dåligt. Så jag skar mig, tog massor av tabletter (dock inte massor av sömntabletter) och grät. Jag tänkte att jag inte skulle ta det personligt. Tänkte men kände annorlunda. För så är det ju ofta. Tänkte på vad F sa när vi bråkade om instabilt psykiska människor bör blogga överhuvudtaget, för att de inte hanterar omvärlden - ens i skriven form. Och jag förstår vad hon menar, men jag kan ju inte stänga in mig i en garderob någonstans och det gör mer ont när det är en vän.
Men han mår dåligt själv och jag är rädd för hans skull hela tiden. På morgonkvisten kan jag se mer rationellt på det hela. Men ont gör det ändå. För jag är så himla blottad för minsta smärta. Letar jag upp den eller söker den upp mig? Det spelar egentligen ingen roll, men jag undrar ibland. Behöver en kram och en massa ord som tröstar. Och Freddi höll om mig. Vid två övertalade han mig om att ta en hel sömntablett istället för en halv. Sen somnade jag. Och jag sov till nio. Sju timmar och ändå är jag tröttare nu än jag var igår. Men nedtrappningen är ändå ett faktum. Från 2-3 hela zoplikon i flera veckor till 0.5-1 zoplikon i tre dagar. Jag är en kämpe.
Men en ledsen trött och tilltufsad kämpe. Och idag och i natt är jag ensam. Och jättejätterädd. För jag skar mig igår. Det var inte svårt. Och när man en gång börjat.
Bröllopet närmar sig och jag har vidtagit åtgärder för att samla ihop mina idéer till en annorlunda & riktigt originell bröllops outfit. Mest inspiration har jag fått från 1900-talets tidiga era och många av detaljerna är original från denna tid!
1. Basklänningen i silke från Noa Noa hänger i vårt sovrum som ett vackert smycke över böckerna. Den är hemskt vacker! 2. Handskarna är handvirkade och kommer från 1920-talet de är inköpta för några år sedan 3. Underkjol från Noa Noa med vackra detaljer ska bäras under klänningen och jag kommer även sy till detaljer från klänningen på bild nummer 4. 4. Speciellt urringningen på basklänningen är ett problem. Jag har inköpt en jättefin bh från Chantell men det blir helt enkelt för mycket! Bh:n syns lite och jag vill ha en empire-känsla. Första tanken var att försöka hitta en söt blus, men efter att ha funderat på det insåg jag att en enklare idé är att sy på smock vid urringningen och använda klänningen från VILA som jag egentligen hade tänkt att ha, men blev lite för rund för. Det finns massor av fina detaljer som går i gräddvitt och de söta hålbroderierna sys till på basklänningen, enligt pyssliga tanters travliga metod *ingår gratis hysteri* 5. Knapparna är som synes svarta. Dessa måste jag byta ut och jag har inköpt nya knappar från Ebay för någon hundring. De "nya" knapparna är från år 1910 och sagolika. Folk tänker sällan på hur lätt det är att byta look på kläder bara genom att sy dit nya knappar! 6. Jacketten från Noa Noas vårvisning 7. Skor som jag har filat bort färgen på (de var mörkt bruna från början) med nagelfil!. De är jättefina och sköna trots att de är så högklackade och ger lååånga ben, vilket är en illusion som lilla jag behöver ha!
Behöver jag ens kommentera den här sanlöst coola datorn? Klicka på bilderna för att komma till Datamancer som skapar världens coolaste konstverk som är funktionsdugliga också :)
Att Heather överhuvudtaget kunde ta sig så långt som till femte plats utan medvetet rövslickeri (svårt att slicka röv när handikappet innebär bristande förståelse i socialisering) är märkvärdigt. Men sällan har jag sett en modell som varit så outstanding på bilder. Och ärligt talat - babbel babbel om personlighet och förmåga att charma folk och gå på gosees, men det är ju bilderna som gör modellen! Faktiskt. Undersköna bilder glömmer man inte, men huruvida Cindy Crawford hade förmågan att göra film mot Stephen Baldwin *gräsligt*, eller Tyra Banks leda ett sliskigt talkshow program *spy av tristess*? Vem bryr sig? Det är bilderna som dröjer kvar. Och Heather gjorde bara bra bilder. Brudarna som är kvar har inte ett uns stjärnkvalitet i jämförelse och ärligt talat, det kanske är just det som är meningen? Tyra Banks kan ju knappast dreggla efter konkurrens? Hon vill säkert vara modellmamma på en viss nivå, men i utsträckningen har jag ändå fått intrycket av att hon verkligen inte gillar att bländas av yngre och snyggare modeller. 
Vilken bok läste du senast?
Jag och Freddi kom precis hem från en ganska inspirerande kväll på Noa Noa i Malmö. Det bjöds på vin och tilltugg, samt modelluppvisning av nya sommarsäsongens kläder. Vi fick varsinn liten sminkbörs (Freddi kommer säkert använda sin mycket ofta .) och en solfjäder. De utsökta spenatpajerna var mycket uppskattade av alla noa noa fantaster som fyllde lokalen. Uppvisningen var dock inte hundra. Barnen som var med var klart duktigast! Egentligen var det bara en modell som fick mig att dra efter andan (se modellen överst till höger). Höggravid var hon NOA Noa konceptet personifierad. Annars var visningen lite väl splittrad för min smak. Vissa av modellerna verkade inte särskilt inspirerade och någon hade till och med glömt att knäppa gylften *Elindrygdryg*. Faktum var att jag hade tänkt spendera upp till 1000 kr under kvällen, men kom hem utan ett enda klädesplagg. Det händer inte särskilt ofta! Men å andra sidan fick jag ett sug efter en viss randig kostymjacka som jag dregglat efter sedan två månader tillbaka...så vi får väl se hur länge de där 1000 kr:na stannar kvar i plånboken.
I ena ytterligheten står tanken att kvinnan under alla omständigheter får skylla sig själv att hon blir våldtagen. Hon har en fitta och män kan inte hållas ansvariga för att deras drifter tar överhanden. Det är naturens gång.
Båda dessa två vill jag utan tvekan lägga ansvaret på mannen och rubricera som våldtäkt. Men sedan blir det mer diffust.
4. Hon har inte provat förr och tror på din intygan om att det är en alltigenom positiv upplevelse.
Självfallet ska man ta hand om sig själv. Och för att kunna ta hand om sig själv måste man lära känna sig själv så att man vet vad man behöver, vet var ens gränser går och vad signalerna från en själv betyder. 
Efter att en väldigt nyfiken och klåfingrig katt vält det indiskainköpta skåpet sträckte sig en lång spricka över hela dörrens glasskiva. Till stor förargelse och irritation kunde man sedan lida av syndafallet i paradiset. (Jag vet, en något överdriven metafor - men inredning är allvarligheter av bibliska mått , så det så.)
Alla är där. Och med alla menar jag verkligen alla. Alla som någon gång trampat in i mitt liv & som trampat ut igen. Alla svunna vänner som minns mig som åtta, elva eller tjugoett år. Alla förlorade kärlekar som aldrig *i min dagdröm* kunnat frigöra sig från min förtrollande lekamen och som nu, samlade som en fårskock står suktands gloende mot altaret där jag förtjusar i vita spetsar. Och kyrkan är packad med folk. Alla vill vara där och alla är där. Till och med mobbarna, svikarna och de fördömda kvacksalvarna med hybrismetoderna. Alla de som trott på mig, och alla som inte gjort det. De senare står där - längst bak (självklart utan sittplatser) och plågar sig själva över hur det kan komma sig att lilla äckliga fula JAG kunde bli så hänförande underbar. och hur de bara kan vara statister i mitt lyckade liv. Ja, alla ska vara där. Det ska gnissla av återhållen svartsjuka, hyckla uppmuntrande "du är värd det" leenden som bleknar medan plågoandarna brinner upp av avundsjuka inombords. Skulle jag ens se dem?
Jag försökte ta mig över på ett fallet träd, men höll på att drunkna. Jag har gått flera mil upp och ner för forsen, men det finns ingenstans att komma över. Men jag måste göra det för det finns ingen mat kvar på denna sida - och där över kan jag se mössen kila runt och håna mig. Jag har inte ätit på ett par veckor och för varje dag försvinner mina krafter...
KOMEDI
