Smuleliten

KOMEDI
Bröderna Farrellis senaste film började så bra. Ben Stillers karaktär kändes rörande och engagerande och Malin Åkermans karaktär var levnadsglad och glittrande. Sedan fördjupades intrigen och karaktärerna och det kändes ännu bättre.
Därefter hände något och efter det förvandlades en lovande komedi till en tvättäkta skitfilm.
Låt mig förtydliga.

 Eddie träffar Lila och de blir genast kära - allt känns rätt. Av olika orsaker bestämmer de sig för att gifta sig efter bara två veckor och åker direkt på en bröllopsresa till Mexico. Men redan i bilen på vägen ner visar det sig att förälskelsen dolt hur olika de egentligen är. Lila älskar att sjunga mil efter mil, Eddie vill ha lugn och ro. Lila pratar högt och ogenerat om deras sexliv, Eddie vill ha lugn och ro. Lila vill prova alla sexställningar som den mänskliga kroppen kan ställas i, Eddie vill ha lugn och ro.
Här känns filmen fortfarande roande. Två människors olikheter och den snopna situationen att de inte insett detta före de gick å sta och gifte sig.
Men sedan händer några saker. Lila flippar ut. Hon bli oresonlig samt avslöjar tidigare drogmissbruk och stora skulder. Sedan bränner hon sig å det grövsta när hon solar och tvingas stanna inne på rummet i flera dagar.
Meningen är nu att tittaren ska känna att hon är en galen ragata som fick skylla sig själv att hon brände sig. Så när Eddie träffar Miranda nere på stranden är det meningen att vi ska känna att HON är en trevlig tjej, det är inte mer än rättvist att han umgås och blir kär i henne.

Härefter tappar jag greppet om vad filmen egentligen vill. Ska vi tycka att det är rätt att Eddie bedrar sin fru som är instängd på sitt rum eller ska vi tycka att han är en jävla skitstövel som borde straffas på ett förnedrande sätt - och varför är något av alternativen det minsta underhållande? Och denna kluvenhet följer mig resten av filmen som ett obehagligt orosmoment. Och det enda som får mig att ens småle är skadeglädje när det går dåligt för Eddie.

Vi får också lära oss att kvinnor som är experimentella och sexhungriga är perversa och lika gärna kan ha sex med hästar och åsnor (vilket antyds i filmens eftertexter). De har dessutom äckliga och håriga kön.
Kvinnor är vidare ganska korkade och förlåter alla oförrätter oavsett vad - bara tiden får gå.
Slutligen får vi lära oss att män är oförmögna att kommunicera med kvinnor, interagera med kvinnor, förstå kvinnor och har på något sätt därför rätt att låta bli att försöka och söka sig till andra kvinnor.
Och - män kan inte förändras.

Filmen slutade riktigt obegripligt, olustigt och på alla sätt sunkigt. Jag sågar den längs med fotsulorna - mycket för att den kändes så lovande i början. Och för att det inte handlar om talanglöshet. Skådespelet var genomgående bra. Karaktärerna var inledningsvis nyanserade, ömsint gestaltade och fördjupades.
Och just på grund av att talangen att skapa en bra film finns där - så blev den kvinnor- och människoföraktande attityden så mycket mer märkbar.
Farrellibröderna vill gärna pressa gränsen och utmana vad vi tycker är okej, men tidigare har jag oftast upplevt att de ändå grundar sina manus på respekt för kvinnor och människor. I "Den där Mary" visade de oändligt mycket mer respekt för Marys förståndshandikappade brorsa än de här visade för Malin Åkermans hustrukaraktär.

När filmen var slut kände jag mig tom och endast fylld av insikten att jag slängt bort ett par timmar av mitt liv som jag kunde gjort något bättre med (som att se den fantastiska filmen "Hairspray" en gång till till exempel).