---

Jag är säkerligen den tråkigaste människan som finns, men valborg är inte min grej. Jag gillar att föreställa mig att jag är en social människa, eftersom jag alltid är sån OM det är fest och OM jag är på humör. I själva verket är jag sällan på humör för fester. Jag gillar att bli tillfrågad precis som alla andra - men när det kommer till kritan tycker jag det är bra mycket mysigare att ligga och läsa en bok istället för att sitta och avläsa vad folk säger. Och det har väl lite med det att göra - handikappet. Fester är sällan roliga när det kännss om ett stort jävla KRAV att fungera normalt och vara "trevlig" på ett sätt som oftast kräver mer av mig än av andra. Sen jag fick hörseln tillbaka är jag egentligen ännu drygare än innan.

Fast det är lögn förstås för jag var aldrig dryg i festsammanhang innan utan snarare tvärtom. När jag väl var där kunde jag ju inte låta all energi gå till spillo - och utan att engagera mig missar jag massor. Utan att kräva uppmärksamhet hamnar jag i mörkret. Det är så självklart att jag sällan ens tänker på det. Jag MÅSTE vara mitt i för att kunna vara social och trevlig - för det är där folk pratar till DIG och inte vid sidan om - det är där folk är förtroliga och de lite spejsade folket finns. Hamnar jag utanför orkar jag inte hålla igång och sen är det som en tidvåg som drar mig tillbaka. Som att simma i en ström och jag orkar helt enkelt inte. Så när jag väl är där - satan vad jag är bra! Jag pratar, jag skrattar, jag skämtar, jag dansar, jag dricker och jag lyssnar! Jag fick höra när jag var döv att jag var världens bästa lyssnare. Gud herreminje. Fejklyssnare...var det skönt för dig också?

Jag är helt enkelt en jävel på att låtsas att jag hör och att jag är intresserad. När jag fick hörseln tillbaka blev jag skitpetig. Tråkiga människor tråkar ut mig och jag har noll tålamod. Det har blivit för många år av att underhålla andra och lyssna på andra, att jag helt enkelt inte orkar bry mig om puckon eller tråkrävar. Prata väder kan de göra med någon annan. Ibland önskar jag dock att jag hade orken att flyta ovanpå och bara lära känna folk. Ska det vara så svårt att vara både innerlig och ytlig på samma gång? Egentligen?