26 april 2008 - Självvåldtäkt
Kategori: Secondhandbarn
Vi hann inte komma fram till annat än att vi var överens om att begreppet borde finnas, men att det måste definieras. Jag bestämde mig för att skriva ett inlägg här om det i ett försök att göra detta.
Våldtäkt:
I ena ytterligheten står tanken att kvinnan under alla omständigheter får skylla sig själv att hon blir våldtagen. Hon har en fitta och män kan inte hållas ansvariga för att deras drifter tar överhanden. Det är naturens gång.I andra ringhörnan står tanken om att mannen står med allt ansvar. Även om kvinnan jublande slingrar sig om mannens kropp, formligen sliter av hans kläder och tjatar in honom i sig - om hon efteråt känner sig kränkt och ångrar det inträffade, så är mannen en våldtäktsman som borde kunnat se på henne att hon inte ville.
Det första scenariot är så absurt och långt bortanför all ära och redlighet att jag inte ens är intresserad av att diskutera det. Den intressanta zonen ligger i den andra frågeställningen.
Vilka situationer kan uppstå där mannen, ärligen, uppfattat situationen som ömsesidigt positiv - men där kvinnan känner sig kränkt.
1. Mannen har samma sensitiva och inkännande förmåga som ett klump med stelnad dynga. Han hanterar helt enkelt inte att tolka sigaler. Och han bryr sig inte ens om att försöka, för nyanser är inget han har något begrepp om. Om hon inte uttryckligen skriker "Nej! Jag vill inte!" och slår omkring sig - då vill hon.
2. Mannen ser signalerna men lurar sig själv att tolka om dom till något annat. "Hon tycker om att spela att hon inte vill. Hon tycker om lite smisk på baken."
Båda dessa två vill jag utan tvekan lägga ansvaret på mannen och rubricera som våldtäkt. Men sedan blir det mer diffust.3. Kvinnan döljer sina signaler. Även för sig själv. Hon intalar sig att hon gillar behandlingen, att hon är en tuff tjej och att allt är en livsbejakande lek. Hon kan till och med intala en protesterande kille att hon gillar det.
I detta fall är könet mindre viktigt. För här handlar det - anser jag - om självvåldtäkt. Att man - med olika stor framgång - lurar sig själv att man är ok med det som sker. Och i den ytterlighet som jag tog upp ovan - där den ena parten övertalar den andra att behandlingen är ok - sker både våldtäkt och självvåldtäkt. En förövare, två offer.
Och förövaren kan lika gärna vara kvinna som man.
När jag ser tillbaks på mitt liv och mitt sexliv kan jag se att jag varit en sådan förövare. Tveksamma sexuella kontakter - allt under fanorna: "Allt är tillåtet så länge ingen far illa" och "Sex är en bekymmerslös lek för vuxna människor".
Visserligen anser jag fortfarande att "allt är tillåtet så länge ingen far illa", men nu anser jag också att väldigt få människor har självkännedomen att avgöra vem som far illa. Det räcker inte med att den andra personen säger att det är ok - för det finns så många orsaker till att hon ger fel bild av sanningen.
1. Hon är kär i mig och är rädd att jag ska lämna henne om hon inte säger ja.
2. Hon vill inte betraktas som en tråkig och trångsynt tjej. (Vill vara som de hon beundrar som säger att exempelvis gruppsex och analsex är något bra.)
3. Hon har en katastrofalt skadad självaktning och har en självdestruktiv läggning där detta är en yttring av denna.
4. Hon har inte provat förr och tror på din intygan om att det är en alltigenom positiv upplevelse.osv.
Jag upplever en uppsjö av ansvarsgränser som kan passeras här. Vem har ansvaret? Vem tar ansvaret? Vem kan ta ansvaret? De flesta är massivt överens om att barn inte kan ta detta ansvaret. Så vad pedofilerna än säger: barn är inte mogna för sexuella handlingar med vuxna människor.
Men när slutar ett barn vara ett barn? 15 år? 18 år? Aldrig?
När infaller den magiska gräns där alla individer per automatik blir så pass mogna, erfarna och självkännande att de kan ta vettiga beslut rörande sig själv? Finns den gränsen alls?
När jag var 27 hade jag inte nått den - anser jag idag. Och troligen inte idag heller - även om jag är närmre den.
Det är en steglös skala som ingen troligen når toppen på.
Jag anser idag att jag regelbundet våldtog mig själv för några år sedan. Jag hade sex för sexets skull och lurade mig själv om vem jag var och vad jag behövde och vad jag kunde hantera. Sexuellt och som människa.
Det var flera relationer jag inte borde ha haft. Det fanns plagg i lack och latex som jag aldrig borde ägt (för att sammanfatta ett kapitel av mitt liv på ett diskret sätt).
Och ju mer distans jag får till allt detta, ju mer ser jag att det var destruktivt - och därmed självvåldtäkt.
Självfallet ska man ta hand om sig själv. Och för att kunna ta hand om sig själv måste man lära känna sig själv så att man vet vad man behöver, vet var ens gränser går och vad signalerna från en själv betyder. Om jag inte känner mig själv och inte vet vad jag behöver. Om jag inte kan läsa mina egna signaler: hur ska jag kunna läsa andras signaler, och ta hand om dom och ta ansvar för hur mina handlingar drabbar dom?
Andra far illa av att jag inte känner mig själv.
Är det att ta på sig ett för stort ansvar? Nej.
Bara man ser till att sviket ansvar inte krossar en, utan skapar motivation att lära känna sig själv bättre och förändrar sig själv - så att man i framtiden inte sviker ansvaret på samma sätt.
Jag har svårt att sy ihop denna text då den vidgades från sex till hela människans väsen. Men om jag använder sex som en symbol för hur sårbar och utsatt en människa är - vilket blir allt för tydligt i en sexakt - så blir det på slutänden samma sak.
Vi våldtar oss själva och vi våldtar andra - när vi inte ständigt försöker lära känna oss själva och andra och lära oss se de signaler som finns att se för de som skaffat sig förmågan att se dom.
// Freddi
Självvåldtagen?
