En gång höll jag i en liten blåmes. En katt hade rivit upp hela bröstkorgen på den, men den levde forfarande. Jag höll in organen och kände hjärtat som vibrerade. Jag visste att fågeln skulle dö, men den levde nu. Den levde och tittade på mig. Du håller mitt liv i dina händer.

Igår läste jag ett inlägg på en väns blogg och engagerade mig. Jag tycker så hemskt mycket om bloggaren, men han har också förmågan att göra mig riktigt riktigt illa, utan att göra särskilt mycket alls egentligen. Det blir väl så när man tycker om någon. Det blir så ännu mer när man inte sovit på länge & alla organen liksom tryckts plats lite halvhjärtat så där. På bristningsgränsen. Snälla var snäll mot mig.

Jag skäms för att säga att jag bröt samman totalt. Det får mig att låta så svag. Att inte klara av att få beska svar i en debatt borde inte få någon att vilja skära upp armarna. Om man vill det så är man rätt sjuk i huvudet. & det är jag tydligen. För jag hanterade gårnatten väldigt dåligt. Väldigt väldigt dåligt. Så jag skar mig, tog massor av tabletter (dock inte massor av sömntabletter) och grät. Jag tänkte att jag inte skulle ta det personligt. Tänkte men kände annorlunda. För så är det ju ofta. Tänkte på vad F sa när vi bråkade om instabilt psykiska människor bör blogga överhuvudtaget, för att de inte hanterar omvärlden - ens i skriven form. Och jag förstår vad hon menar, men jag kan ju inte stänga in mig i en garderob någonstans och det gör mer ont när det är en vän.

Men han mår dåligt själv och jag är rädd för hans skull hela tiden. På morgonkvisten kan jag se mer rationellt på det hela. Men ont gör det ändå. För jag är så himla blottad för minsta smärta. Letar jag upp den eller söker den upp mig? Det spelar egentligen ingen roll, men jag undrar ibland. Behöver en kram och en massa ord som tröstar. Och Freddi höll om mig. Vid två övertalade han mig om att ta en hel sömntablett istället för en halv. Sen somnade jag. Och jag sov till nio. Sju timmar och ändå är jag tröttare nu än jag var igår. Men nedtrappningen är ändå ett faktum. Från 2-3 hela zoplikon i flera veckor till 0.5-1 zoplikon i tre dagar. Jag är en kämpe.

Men en ledsen trött och tilltufsad kämpe. Och idag och i natt är jag ensam. Och jättejätterädd. För jag skar mig igår. Det var inte svårt. Och när man en gång börjat.