Det har inte blivit  mycket bloggande på sistone. Det beror på att jag och Freddi haft sjuhelvetes mycket bråk. Såna där som man måste ha för att förstå att man är på väg åt helt fel håll. Det svåraste med bråk är att man ALLTID utan undantag blir sårad. Man får veta vad den man älskar tänkt om en egentligen - och även om de tankarna kommer upp under extrem press så gör det ändå ont att veta. Det går inte att svära sig fri från ansvaret för även om man tycker att JAG är offret så utstrålar man dåliga vibbar. Sen kommer reaktionen på vibbarna. Mitt och Freddis förhållande är unikt. På många olika sätt. När vi möttes var jag en trasig självmordskandidat och jag kunde inte lova något alls för framtiden. Trots det och trots att jag tvivlade varje dag och kände att jag drev in Freddi i något som jag inte kunde hantera och inte ens visste var rätt - stannade han, för att HAN tvivlade inte. Hela det där första året som borde varit förälskelse och lycka och idealisering (som det alltid är i början) men det var vaknätter, flytt ner från Stockholm, ohållbar ekonomi, tusen tårar och väldigt lite tröst. Men det gick. Och sen började livet vakna upp och vi blev det vi hade hoppats på att bli. Inga tvivel, bara kärlek. Och MASSOR av prat kring allting. Båda tampades med riktigt taskiga sidor hos oss själva. Jag är en maktgalen bitch som vill ha kontroll och Freddi är en egoistisk självcentrerad person som hoppas att någon annan ska "ordna upp" allting som går fel. Klart man måste snacka hela tiden för att hålla sig på rätt spår och inte drivas in i gamla vanor. Jag tror mycket av vårt förhållande har byggts upp genom den här gemensamma kampen - att vara bra, både för varandra och för oss själva.

För några månader sedan började vi försöka ändra sovrutiner. Vi som ofta (alltid) låg och pratade fram till klockan två på nätterna skulle försöka lägga oss och sluta prata vid tolv. Det tog några månader innan vi hade nått det målet och sen blev det......tyst.
För det är just de där två timmarna mitt på natten som vi HAR pratat med varandra om allvarliga saker, om hur vi reagerar på olika händelser, bett om ursäkt om vi sårat omedvetet och kommit underfund med hur vi ska fungera med varandra. Och plötsligt inga sådana samtal. Egentligen är det inte undra på att vi började klösa på varandra. Mitt motto att ta upp saker när de händer kändes meningslöst, för det hände om och om igen. Små svek, små pikar att jag borde göra bättre. Jag i min tur hämnades genom att inte intressera mig särskilt mycket för något alls han sa till mig. Och så byggs irritationen upp. Och inget är så destruktivt för ett förhållande som irritation i kombination att man inte tar upp det.

Fram till för ett par dagar sedan då vi tog upp ALLT. Det var bra. Riktigt bra, även om det gjorde jävligt ont. Men vi är på rätt köl igen. Bara otroligt trötta! Och våra "kvartssamtal" kommer vi ta upp igen, men tvinga oss till att göra det två timmar innan sovdags -och sen avbryta vid visst klockslag. Herregud - det känns lite som avbrutet samlag när man börjar få till ett skönt samtal och ....nä....nu måste vi sova. Men vad gör man inte för sömn och husfriden. Så, fnurran är upplöst, men så har det blivit mindre bloggande också. Kanske blir det färre inlägg i framtiden? Jag vet inte. För vi ÄR stressade. Bröllopsinbjudan är inte klar och lägenheten är löjligt rörig och vi måste ju hinna krama varandra en massa.