Smuleliten

27 april 2009 - De dödsdömda vittnar 60 år senare

Kategori: Likvidation

Efter aktionen med de vita bussarna (som Folke Bernadotte stod bakom) kom runt 30 000 överlevande flyktingar från de tyska koncentrationslägren till Sverige. Främst var det folk från Norden, men även andra nationaliteter fanns representerade. De flesta var arma själar  tacksamma över den hjälp de fick i efterkrigstidens Sverige, men åter många kände också stor frusteration för den oförståelse som svenskarna visade inför deras förluster och traumat de gått igenom. 

Sverige hade stått utanför kriget och även om tidningarna skrev om nazisternas illdåd, fanns det få människor som kunde och ville ta in gaskamrarnas vidriga, faktiska verklighet.  I fredstid löstes de rent materiella problemen flyktingarna hade först - och bearbetningen av traumat fick komma i andra hand (om ens alls). Detta ledde till post-traumatisk stress och ett trauma som även andra generationen fick lida för (det finns flera böcker om detta, varav jag kan rekommendera Helen Epsteins utmärkta "De överlevandes barn" och den svenska boken "Barn under förintelsen" av Suzanne Kaplan (ej recenserad men har läst den två gånger - mycket värdefullt material!).

Idag är vi väl medvetna om att posttraumatisk stress som inte behandlas och till och med ignoreras, tenderar att försämra individens psykiska hälsa. Men trots att många flyktingar möttes av oförståelse, fanns det somliga som förstod och insåg värdet i flyktingarnas berättelser och upplevelser. Dessa såg tidigt till att samla material och gav därmed flyktingarna en möjlighet att berätta vad de hade varit med om. Gunhild och Einar Tegen gjorde en mängd intervjuer under våren och sommaren 1945, som publicerades året efter i boken "De dödsdömda vittnar". Arthur Szulc har i sin bok "Röster som aldrig tystnar" tagit upp hur den polske lektorn, fil.dr Zygmunt Lakocinski (Lunds Universitet) intervjuade polacker som räddats av aktionen och dessa intervjuer (som publicerades för första gången i Szulc bok) är värdefulla tidsdokument för förståelse av fångmentalitet och kontext. Szulc bok kom ut år 2005 (länk till Prismas bokförlag HÄR) och han har liksom Pia-Kristina Garde facinerades av den rikliga samling dokument som faktiskt finns. Sextio år efter att boken "De dödsdömda vittnar" gavs ut, samlade Garde in nytt material till en uppföljningsbok - "De dödsdömda vittnar 60 år senare". Hon försökte skapa en uppföljning till intervjuerna år 1945 med samma personer som ingått i den boken. Detta med nya och intressanta frågeställningar. Vad hände egentligen sen? Hittade flyktingarna sina familjer? Fanns det hem att återvända till? Har de samma syn på förövarna idag och upplever de att historikerna gjort deras berättelser rättvisa?

Som ni kan föreställa er är detta en väldigt intressant bok. Det är en förlust att den inte ges ut tillsammans med den allra första boken, eftersom man bara får läsa utdrag ur denna, och jag gärna hade läst båda!  Samtidigt erkänner jag att denna bok är komplett nog i sig själv. Eftersom författarinnan valt att publicera berättelserna "rakt av" bär många vittnesbörd om det fruktansvärda, som inte alltid kommer förs fram på samma sätt - som när någon skriver memoarer och hunnit bearbeta sina historier och sitt minne på ett dramaturgiskt sätt. Vissa av dessa nedtecknade berättelser är vidriga att läsa och påverkade mig så starkt att jag kräktes. Det är något ofattbart i sådan ondska och att somligt fortfarande är svårt att distansera sig från - sextio år senare. Författarinnan har återgett intervjusituationerna på ett väldigt autentiskt sätt och berättar om både positivt bemötande från de intervjuade, och om missnöjet. Somliga har inte alls tyckt om att hon "börjat rota" i det förflutna medan andra också ifrågasatt hennes motiv till att skriva boken. Ambivalensen mellan att vilja berätta, att vara rädd för att inte bli trodd - och frusterationen över att inte få glömma och behålla sina minnen privata lyser igenom hela denna bok. Detta gav en autencitet som jag tycker de flesta andra böcker om förintelsen saknar, varför jag gav denna bok en femma i betyg.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: