Smuleliten

Det mest hatade jobbet i dödslägren var att tillhöra ett sonderkommando. Trots att dessa fick mer mat än de vanliga fångarna och vanligtvis beräknades leva tre månader (en hel livstid i Auschwitz) var det ingen som ville bli en av dem. Arbetarna var judar som valdes ut för sin fysiska styrka. Deras arbete gick ut på att ledsaga dödsdömda offer till gaskamrarna, hjälpa dem att klä av sig och lugna dem för att förhindra att uppror bröt ut. Det var ett fysiskt slitsamt jobb och ett hatat! Sonderkommandot tvingades se kvinnor, barn och gamla gå rakt in i döden. Det var inte ovanligt att de olyckliga tvingades bese sina föräldrar gå in i gasen, för att efteråt tvinga i sär de vanställda kropparna och muddra dem på värdesaker.

Naturligt nog tillät tyskarna inga överlevande ögonvittnen. Männen i sonderkommandot utnyttjades till bristningsgränsen, för att sedan själva gå upp i rök i krematorieugnarna. År 1944 när fronten närmade sig samlade sig ett sonderkommando i Auschwitz för att göra uppror. Tyskarna som hade börjat förstå att ett tyskt nederlag var nära och att de skulle göras ansvariga för dödslägren. Arbetstakten ökade och skriftliga vittensmål förstördes. Ett sonderkommando i Auschwitz gjorde uppror och lyckades spränga ett av krematorierna. 

Upproret slogs ner, men somliga personer ur sonderkommandot flyttades till andra delar av lägret - och överlevde kriget. Ett av dessa få ögonvittnen var Shlomo Venezia som kom från Grekland. Han och hans bror arbetade i sonderkommandot under våren 1944. Efter kriget försökte bröderna lämna det förflutna bakom sig. De skaffade sig nya familjer och gjorde karriär. Shlomo berättar att han försökte skildra sina upplevelser ganska tidigt - men möttes av sådant förakt och förringande att han mycket snart gav upp. Dessa upplevelser gjorde att Shlomo teg om sitt förflutna i fyrtiosju år. När han till sist bestämde sig för att vittna, var det ett svar på de antisemitiska stämningar han upplevt i sitt hemland.

Denna bok är ett viktigt vittnesmål, trots den tid som förflutit sedan kriget. Shlomo Venezia ärrades av sina upplevelser och berättar för journalisten som intervjuar honom om en glädjelöshet som sitter i, ännu idag. Han bär de överlevandes sjukdom - en oförmåga att glädjas och lämna det förflutna bakom sig. Shlomo uttrycker det som att han aldrig egentligen lämnade krematorierna. Mest behållning av denna bok är Shlomos uppriktiga sätt att berätta. Han låter sällan emotioner färga sina intryck utan försöker berätta sin historia så objektivt som möjligt. Detta ger som konsekvens att Shlomo vid flera tillfällen låter avtrubbad och ger en osympatisk bild av sig själv. Vanligtvis brukar tidens tand leda till att vittnesmål blir stiliserade och förenklade. Denna historia känns trovärdigt splittrad - inte tillrättalagd, vilket gör intrycket starkt. Jag ger boken en stark trea i betyg.