Smuleliten

9 januari 2009 - The Believer "tentamensuppgift"

Kategori: Likvidation

" Angreppsvinkel: Välj ut en film med Förintelsen som tema och reflektera över:
Vilken bild av Förintelsen och judisk religion gestaltas?
I filmen "The believer" möter vi den unga judiska pojken Danny som ifrågasätter det traditionella sättet att betrakta Gud. Danny är djupt troende och vi möter honom först i en yeshiva där han tillsammans med andra ungdomar traderar de heliga texterna. I filmens inledningsskede diskuteras bibelavsnittet när Gud befaller Abraham att han skall offra sin älskade son Isak för att bevisa sin tro och förtröstan till Herren.  Abraham utför förberedelserna med tungt hjärta och lyfter kniven som ska sända Isak till herren. Men i sista stund övertygas Gud om Abrahams förtröstan och låter som belöning Isak leva. Gud sänder en tacka som Abraham offrar istället (en syndabock). Enligt gängse teologi handlar denna berättelse om hopp och förtröstan. Danny ifrågasätter denna tolkning. Han uttrycker tvivel på Guds motiv. Han hävdar att berättelsen handlar om en maktdemonstration snarare än om ett test på sann tro.  I praktiken är Isak redan död (ur etisk synvinkel) när Abraham lyft kniven i syfte att döda.

Av människan vill Gud ha total underkastelse. Alla handlingar som Gud anbefaller, oavsett hur meningslöst grymma de än verkar vara, skall människan lyda. Det är lätt att se paralleller mellan auktoritetstänkandet som möter i Bibeln och den nazistiska ideologin med Fuhrerprincipen. Danny ifrågasätter underkastelsen och känner vämjelse för det judiska folket som (enligt honom) gick som får till slakt under den judiska förintelsen. Deras val att huka för övermakten gör dem svaga. Nazisterna blir i denna tankekonstellation starka.

D: "The nazis did everything the furer told them. You do everything the Torah tells you. Or the rebbe. Identical slave mentality".

När Danny gör denna jämförelse är han fortfarande ung. Men hans ifrågasättande av Guds godhet leder till att han blir utkastad ur bibelskolan. Han sviks av sitt folk och projicerar konsekvenserna av sveket, sitt hat mot Gud. När vi åter möter Danny är han i äldre tonåren och nynazist. De tvivel på Guds rättfärdighet som Danny tidigare uttryckt i en religiös kontext uttrycker han nu i nazistiska termer. Han föraktar det judiska folket för dess rotlöshet. Rotlösheten, att inte ha ett land eller höra hemma någonstans gör föreställningen om "folket" starkt, men individen svag. Danny går så långt att han hävdar att israeliska judar inte längre är judar - eftersom de har ett land!

Den judiska (och för den delen romanska) rotlösheten gjorde det enkelt för det moderna samhället att hantera individerna som objekt och ta ifrån dem deras mänskliga rättigheter. Rubenstein uttrycker tankar om att judarna gjordes statslösa, så att de, i strängt juridisk mening redan var döda när de deporterades. Danny lever dock i diasporan där den judiska identiteten tätats ihop i en offermentalitet. Att vara offer är enligt Danny, på samma gång att vara svag. En svag individ i en stark folkgrupp/nation behöver inte ta ansvar. Som motsats talar logoterapins grundare Viktor Frankl  om  den andliga existensens dygd - ansvarstagandet. Danny vill inte vara svag, men han vill heller inte ta ansvar för sina handlingar, vilket leder till hans inkonsekventa beteende. Ansvaret måste liksom kärleken och tron vara ett frivilligt åtagande. Man kan inte, oavsett hur mycket man önskar det, tvinga sig själv till att känna kärlek. Danny tror på Gud, men han vägrar underkasta sig Guds vilja. Det innebär att han vägrar ta på sig ansvaret för att vara individ i ett utvalt folk. Denna vägran är dualistisk eftersom Danny vägrar underkasta sig auktoriteter, men samtidigt vill vara utvald.

I den neonazistiska strukturen finns tydliga likheter med den judiska hierarkin. Danny önskar i detta sammanhang vara en ovetande kugge i ett större maskineri (en del av pöbeln). Danny vill inte vara klockmakaren som har det övergripande ansvaret. Problemet är att förutsättningarna för att vara en liten kugge är att man är oskuldsfullt omedveten om vad ens handlingar kan få för konsekvenser. Men Danny är i allra högsta grad medveten om konsekvenserna och uppfattas alltså av andra inom den neonazistiska rörelsen som intellektuell. Eftersom Danny inte kan distansera sig från sitt handlande (då distanseringen skulle innebära att han också distanserar sig från sin egen existens) leder handlingarna till en psykologisk ohållbar situation.

Dannys syn på kärlek och sexualitet är också kluven. Utmärkande för människan är att hon har sex av andra skäl än att reproducera sig.  Det tycks som om Danny kopplar samman sina negativa föreställningar om sex och njutning med den del av sin identitet som han uppfattar som negativ - det vill säga den judiska. Detta är inkonsekvent med tanke på att reproduktionen betonas så starkt i Bibeln. Oförmåga att inte få avkomma behandlas kontinuerligt i hela GT - njutningen förkastas. Danny uppfattar dock sex som ett sätt att skaffa sig makt, kontrollera och därmed bli respekterad.

Följaktligen blir hans sexuella relation med Carla (dotter till en av de radikala i den neonazistiska gruppen Danny blir representant för), till en början ett maktmedel. Danny hävdar inför sig själv och de andra i rörelsen att ens engagemang ska grundas på  sann tro. Sann tro är det enbart om man har kunskap om fienden. Utåt sett är fienden judarna. Men vi ser hur Danny  i sann gammaltestamentlig anda vill "känna" sin ariska fiende Carla. Dannys situation blir tragikomiskt när han senare upptäcker att Carla har sex med sin styvfar. Dannys reaktion är oväntad. Han reagerar som om Carla sänkts till hans nivå, vilket ger honom möjlighet att bättre relatera till henne.  Han tillåter henne nysta i hans förflutna och uppmuntrar hennes intresse för den judiska religionen. Genom Carla får Danny en möjlighet att försonas med sin tro och med Gud. Om han börjar identifiera den judiska sidan i sig själv som positiv kommer han våga bli kär och älska. Dock dominerar hans förakt mot den svaga sidan.

Hur gestaltas bilden av offer, förövare och åskådare?
Det finns följaktligen en ambivalens mellan det svaga och det starka i Danny. Han kan inte hantera offermentaliteten som han möter i de överlevandes historier (som han tvingas lyssna på sedan han dömts till terapi efter ett gängbråk). De äldres berättelser berör honom illa. En judisk man berättar om hur han försökte gömma sig och sin treåriga son. De blir tillfångatagna av nazister som inför faderns ögon spetsar barnet med en bajonett. Dannys reaktion på det hela är frusteration;
D: What did you do?
RUMANIAN WOMAN: What could he have done?
D: What could he have done?? You fucking kikes...
HATE COUNSELOR: You can't say that....
D: The Nazi's killing his kid. He could've jumped the guy. He could've gouged his eyes out, grabbed the bayonet and gutted him.... What would you have done if they were killing your son?

RUMANIAN WOMAN & OTHERS: They'd have shot him on the spot. He would have been dead in two seconds.... Who are you judge?
D: SO THEY SHOT HIM! SO HE WAS DEAD. SO WHAT. HE'S WORSE THAN DEAD NOW. HE'S A PIECE OF SHIT...
POLISH MAN: And you, you think you know what you would have done? You have no idea. You can't even imagine what that was like. And you never will....

Danny grips alltså inte av empati med den judiska mannen utan identifierar sig snarare med nazisten (så till den milda grad att han gör sig en bild av händelsen där han själv har nazistens gestalt). Han ser ingen orsak att leva vidare i underkastelse. Det finns inget heroiskt i mannens berättelse. Dannys nedlåtande attityd ställs mot en grupp människor som verkligen har upplevt helvetet - och bibehållt sin judiska identitet. Det är en styrka som Danny är oförmögen att begripa, vilket gör honom svag.  Darwin hade onekligen en poäng när han hävdade att de som bäst anpassar sig till rådande omständigheter, kommer överleva. Nazismen dog men den judiska identiteten har aldrig varit starkare.

Vi ser offren genom Dannys hatiska ögon. Men Danny uttrycker egentligen ingen vulgär syn på offret. Hans perspektiv liknar vårt samhälles syn på brottsoffer. Nämligen att offret får skylla sig själv ifall han/hon inte gör motstånd. Hedi Freid berättar om hur hon ifrågasattes som överlevande i Sverige. Svenskarna ville inte acceptera att de grymheter Hedi berättade om var sanna. Det var enklare att förutsätta att judarna hade gjort något för att förtjäna behandlingen som de fick. Ingen rök utan eld? Människan tycks överhuvudtaget ha svårt att hantera det faktum att människor kan agera på ett ondskefullt sätt, utan att för det för den skull vara onda (se Goldhagens försök att demonisera tyska nazister i "Hitlers villiga bödlar").  När inställningen är sådan att offret får skylla sig själv tar offret också gärna på sig skulden för vad som hänt, jämför med ett våldtäktsoffer som hävdar att hon på sätt och vis "bad om att bli våldtagen på grund av sin klädsel/alkoholintag/vandel". Danny hyser motvilja mot det svaga, han vill inte erkänna judarnas mänsklighet eftersom han isåfall också måste erkänna att hans principer är fel och även han förtjänar att älska och bli älskad. Danny tycks vidare inte ha ett nyanserat perspektiv på motstånd. Under de omständigheter som rådde i gettona och i lägren var amidah, icke väpnat motstånd som tog form i kulturella institutioner ämnade att höja medborgarnas moral - en betydande motståndshandling!


Filmen närmar sig även de teologiska förklaringsmodeller som drivits efter förintelsen. Somliga teologer hävdar att förintelsen kunde äga rum för att Gud vände bort sitt ansikte från judenheten som straff för att de tillåtit sig själva att bli för assimilerade i samhället. Filmen nalkas denna svåra fråga i ett replikskifte mellan två av de överlevande:

"Hitler was not a putz. Hitler was real. God created him to punish the Jews for abandoning God."


Men vem försöker Danny bestraffa genom sitt agerande? Hans kamp tycks utkämpas i honom själv men också i utåtagerande aggressiva handlingar. Han försöker hitta argument till den avsmak han känner inför judarna (och sig själv). Detta leder till skam som multiplicerar hans tveksamhet om var han egentligen hör hemma. Dramaturgin i filmen är ypperlig. Danny blir allt mer inblandad i fysiska hatbrott. Samtidigt närmar han sig sitt ursprung genom Carla. Det som från början var en kamp om att få uttrycka tvivel inför Guds rättfärdighet - förvandlas till att bli en kamp om Dannys existensberättigande. På många sätt liknar Dannys kamp den kamp som Job utkämpar mot Gud i GT. Danny anser precis som Job att Gud handlar som han gör bara för att bevisa sin makt (I Job är situationen ännu mer tillspetsad då Gud och Djävulen i princip slagit vad om Jobs själ). Enligt Jack Miles litterära granskning av gamla testamentets Gud lyckas Gud inte övertyga Job om sin rättfärdighet. Jobs underkastelse är vid närmare granskning snarare en ironisk markering mot Gud. Gud förstår inte människan. Han offrar Jobs familj, jobb och hälsa. Job får upprättelse i form av en ny familj. Men kompensationen är otillräcklig eftersom ingen människa är ersättlig.  Och precis som Danny lyfter fram i "The believer" spelar det egentligen ingen roll huruvida Gud räddar Isak/Job) eller ej. Hans far offrade honom enligt Guds befallning.

Danny går från klarhet till klarhet. Han har blivit utvald att hålla ett tal inför investerare. Han ska tala sig varm om den neonazistiska rörelsens framtid. Hans monolog blir dock inte uppskattad:

D:

 Let me put it this way...who here would like to destroy the Jews? (murmurs of approval) Who wants to grind their bones into the dust?

A scattering of applause, growing more sustained...

D:

And who wants to see them rise again, wealthier, more successful, powerful,          cultured and intelligent than ever?

Silence. No one wants that.

D:

Then you know what you have to do?...You have to love them.

Puzzled mutterings: "What?... What's he talking about?..."

D:

Did he say love them? Love the Jews? It sounds strange, I know, but with these people nothing is simple. The Jew says that all he wants is to be left alone to study his Torah, do a little business and fornicate with

his over-sexed wife.... But it isn't true. He wants to be hated. He longs for our scorn. He clings to it as if it were the very core and mystery of his being. If Hitler had not existed, the Jews would have invented him. For without such hatred, the so-called Chosen People would vanish from the earth....

People react with confusion, uncertainty, suspicion.

D:

...And this reveals a terrible truth, the crux of our problem as Nazis: the worse the Jews are treated, the stronger they become. Egyptian slavery made them a nation; the pogroms hardened them, Auschwitz gave birth to the State of Israel. Suffering, it seems, is the very crucible of their genius. If the Jews are, as one of their own has said, a people who will not take yes for an answer, then let us say yes to them. If they thrive on opposition, let us cease to oppose them. The way to annihilate them, utterly and  completely, is to open our arms, take them into our homes and embrace them. Only then will they vanish into assimilation, dilution...and love.  (a warning finger) But we cannot pretend. The Jew is nothing if not clever. He will see          through condescension and hypocrisy. To destroy him, we will have to love him sincerely.

ON THE AUDIENCE, befuddled. A HAND goes up. Danny nods to it.

The man steps forward, and we see that it's Guy Danielsen of

the Times. Danny is shaken....

GUY:

But if the Jews are strengthened by hate, wouldn't this "destruction" you

speak of -- by love or by any other means -- in fact make them more  powerful than they are already?

DANNY:

Yes. Infinitely more. They would become as God. It is the Jews' destiny to the annihilated so that they can be deified....

(the murmurs swell)

Jesus understood this perfectly. And look what was accomplished there with the death of just one enlightened Jew. Imagine what would happen if we  killed them all!!  So, let us say together... Shema yisroel...


Slutet är tvetydligt. Danny planerar att spränga en synagoga under sabbaten. Han håller själv bönen och är beredd att gå under med det folk han egentligen hatar. När han får syn på Carla bland de bedjande slits han brutalt ur sin fantasivärld. Han lyckas övertyga sina judiska bekanta att utrymma synagogan, men går själv under i lågorna.

Sedan befinner vi oss där berättelsen började. Danny kastas ut ur Yeshivan för att han ifrågasatt Guds rättfärdighet. Han befinner sig I trappan som han springer uppför. Hans lärare står på första avsatsen:

FOLLOWING DANNY as he races up. His old teacher, RAV

ZINGESSER, appears on a landing above....

RAV ZINGESSER: Danny, good to see you...I wanted to take up that discussion we were having...

(as Danny hurries past)

..about Abraham and Isaac.

D: I can't right now....

But as he nears the NEXT LANDING, there is Zingesser waiting

for him again...

ZINGESSER: You remember what you said, that Isaac actually died on Mt. Moriah?          I've been thinking maybe you're right... Died yet was reborn in olam         ha-bah....

Danny goes past once more....

But now, LOOKING DOWN at Zingesser as he appears above Danny

yet again. As Danny nears the landing...

ZINGESSER: Danny, stop...(as Danny goes by, calling after him)

..Where are you going?... Don't you know, there's nobody up there?

As Danny passes the camera we PAN to watch him still racing

upward. beyond us into the darkness....

9 januari 2009 - Så gott som klar

Kategori: Likvidation

Jag håller precis på att skriva ut min uppgift i "Efter Auschwitz" kursen. Jag har valt att behandla "The believer" och hitills är jag mycket nöjd med mitt arbete. När jag kikat igenom det ska jag lägga upp det här också. Det är exakt tre timmar kvar till deadline går ut - så jag är klar i sista sekunden!

17 december 2008 - Skuggorna vid träbron

Kategori: Likvidation

Litzmannstadt kallades den polska staden Lodz av nazisterna. Näst efter Warzawa var det här det största gettot fanns. Till gettot fördes runt 200 000 judiska invånare och tvingades leva bakom murar klädda med taggtråd. Under de tre år som Lodz-gettot existerade dukade judar under för sjukdomar, svält och fattigdom. Slutligen utrymdes gettot och de kvarvarande judarna fördes till Auschwitz där de flesta mördades. Runt niohundra människor överlevde till krigsslutet. Zenia Larsson var en av dem. I den första delen i sin triologi om sin uppväxt, "Skuggorna vid träbron" (de andra heter "Lång är gryningen" och "Livet till mötes) beskriver författarinnan den otroliga misären i gettot och de tröstlösa förhoppningarna hos individer - dömda till ett värre öde än döden.

Zenia Marcinkowski föddes i Lodz år 1922. Hon var således relativt ung när hon och hennes familj tvingades in i gettot. Efter ett par helvetiska år fördes hon till Auschwitz. Hon överlevde och fördes med hjälp av Röda Korset till Sverige. Två år senare antogs hon vid Konstakademin i Stockholm där hon också träffade sin man. Zenia Larsson skulle alltid bära med sig en önskan att vittna om sitt förflutna. Först omsatte hon sin smärta i de skulpturer hon skapade - men redan 1960 gav hon ut sin första bok. Förra året avled författarinnan, 85 år gammal.

Jag skulle vilja känna mer för denna bok, än jag faktiskt gör. Den är välskriven och insiktsfull. Den sjuder av berättarlust och fina personskildringar. Förklaringen till varför jag inte faller är ganska enkel. Berättelsen är helt enkelt för hemsk för att man ska kunna hantera all smärta. Alla personer som möter i "Skuggorna vid träbron" lider. Det finns inga ljuspunkter och därmed inget hopp. Allt är hemskt, allt blir hemskare och till sist orkar man inte med alla jävligheter utan tvingas stänga av. Man kan tycka att detta borde vara normen när det gäller alla böcker som behandlar förintelsen. Verkligheten var jävligare än böckerna - otvivelaktigt. Men somliga författare lyckas balansera mellan verkligheten och sin ironiserade bild av verkligheten. Primo Levi är en sådan författare. Hans böcker skildrar ingående och detaljerat helvetet, men närvaron av författaren finns med från start. Jag upplever det nästan som om han håller min hand medan han guidar mig mellan barackerna i Buna-Auschwitz. Då blir det lättare att härda ut, och inte bli avtrubbad.

Zenia Larsson har berättarglädje, men jag saknar nyanser. Jag känner mig näst intill dränerad på energi efter att ha läst hennes bok. Min ovilja att leta upp de två andra böckerna i trilogin avgör min betygssättning. Jag ger boken en trea, med brasklappen att Larsson skriver fantastiskt - men alltför mörkt.

12 december 2008 - Vad tycker vi om nya datalagringslagen?

Kategori: Likvidation



Alla komentarer är överflödiga. Klicka på bilden för att läsa om den nya datalagringslagen som regeringen snart kommer att lägga fram.

27 november 2008 - Judiska minnen

Kategori: Likvidation

Precis innan resan till Polen, budade jag hem en bok från Nordiska museumet med samlade minnen från judar som kom hit till Sverige under eller efter kriget. Samlingen visade sig vara väldigt vidgad. De människor som redaktören valt ut att berätta om sina öden, har olika förutsättningar, så som geografisk bakgrund, religiös kontext men också människor i olika åldrar vilkdet bidrar till ett bredare perspektiv på förintelsen. I så gott som alla historier spelar den nyuppväckta antisemitismen en stor roll för de överlevandes drivkraft att berätta.

Jag tycker sällan att korta biografier är särskilt intressanta att läsa. När det kommer till överlevande efter förintelsen finns dessutom en väldigt tydlig mall i biografierna. Uppväxten hyllas och får ett romantiskt skimmer över sig. Helvetet i lägren kan antagligen berättas hur många gånger som helst, men ingen som inte var där - kan förstå. Räddningen beskrivs inte sällan i samma färger som de lyckliga barndomsminnena. Sverige höjs till skyarna. Här var folk så vänliga, här fanns mat i obegränsade mängder (som det tycktes för flyktingarna) och här fanns tryggheten. Ofta slutar berättelserna just här, med hyllningar till det nya hemlandet och ett nytt liv. I denna samling kan man ana kritiken och vanmakten i att vara överlevande efter en katastrof - men ändå tvingas leva ett liv i tomhet, utan alls några rötter. Kan samhället förstå smärtan i de överlevandes förluster? Kan en ny  familj ersätta den som förintades? Och är svenskarnas vänlighet en garanti för att det inte ska ske igen? En tacksam jude är bra, men vad händer med den jude som är otacksam?

De tankar jag bär på efter resan sätter spår i allting jag läser. Skulden, tacksamheten, föreställningen om vad en människa kan hantera - fysiskt och psykiskt är något som jag vill fördjupa mig i. Hedi Freid har arbetat med någon av de överlevande som deltar med sina berättelser i boken. Jag blir sugen på att läsa hennes böcker på nytt.

Några anmärkningar dock;
Historiska beskrivningar kompletterar de personliga berättelserna - men utmärks varken av nytt typsnitt eller kursiv text, vilket gjorde läsningen lite förvirrande ibland. Vidare fanns det en berättare vars far försvann. Efter många år hittades en bild som fadern hade ritat innan han dog i gaskamrarna. Denna bild berättades det om tillräckligt mycket för att det skulle irritera mig att den inte publicerades i boken. Sist men inte minst funderade jag kring den första berättaren som hette Kaplan, precis som Susanne Kaplan som jobbat med barnöverlevande efter förintelsen. Jag blev nyfiken om de är släkt - vilket känns ganska självklart, men jag vill ändå få det bekräftat.

Sammanfattningsvis är denna bok bra, men ingen bok som höjer sig över medelmåttet.

26 november 2008 - Betraktelser över resan

Kategori: Likvidation

 Det har gått över tio år sedan sist. Krakow är sig inte likt. Eller kanske är det jag som förändrats? Vi startade resan med dunderförkylning. Freddis med ebola-varning, själv var jag mest trött och ömmade i kroppen. Eftersom vi bara hade tre dagar till förfogande och vi inte orkade hänga med i de andras tempo avlägsnade vi oss från gruppen efter besöket i Auschwitz. För mig var det besöket viktigast. De judiska områdena i Krakow hade jag besökt sedan tidigare och på söndagen tog vi igen oss på allra bästa sätt. Vi åt bananglass och gick runt i stan, njöt av de vackra vyerna och pratade förstås väldigt mycket. Första bildserien är från första kvällen då vi åt på en "polsk" restaurant och plaskade runt i snöyror på torget.

Den andra serien bilder kommer från Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Jag upplevde ett otroligt tomrum under besöken. Jag har laddat i många år med bilder, berättelser, människor och livsöden. Verkligheten var rätt formlös. Jag kände mig lite grotesk som gick runt och fotade lidandets baracker. Turistaspekten fick det att vändas i magen på mig. Förra gången var jag tabula rasa. Den här gången såg jag konstruktionerna. Utvalt, upplagt för att väcka känslor. Jag har vuxit ur Auschwitz. Det kändes verkligen som om det skedde för 60 år sedan. Rwanda fick konturer efter detta besök. När kommer minnesbilderna, filmerna och böckerna om Rwanda? Vad gör förintelsen så unik? Är försöken att framhålla det unika, möjligen en björntjänst? Kan det tydlga förintelsemönstret vi ser i den judiska förintelsen - göra oss blinda för de händelser som sker HÄR och Nu? Jag vet inte, men de frågor jag var rädd för att brottas med innan resan, kändes rätt meningslösa efteråt. Det går krigsförbrytare från Bosnien fria i vårt land, i Rwanda har man fortfarande inte tagit itu med folkmordet. Folk avfärdar det gärna som "stamkrig". Här och nu, i vår verklighet finns orättvisor och förintelsemönster att titta närmare på.

Å andra sidan hade jag aldrig blivit den jag är idag, ifall den första resan inte påverkat mig så djupt. Rwanda hade blivit ett mysterium för mig, absolut inget att vilja upptäcka och förstå. Men jag undrar om det djupa traumat som förra resan skapade i mig, trots allt inte berodde på den situation som jag själv var i, när resan tog plats. Jag förlorade hörseln, jag upplevde mig själv få kämpa för mitt existensberättigande. Jag kände mig förintad. Och jag vägrade acceptera rättvisan i detta. Min känsla av utanförskap i gruppen lät förintelsen bli till - just då, i mig. Därför påverkade resan mig så djupt och därför kunde jag inte (eller vågade inte) fokusera på mer närliggande folkmord, engagera mig och försöka sträva mot en djupare förståelse av mönstren. De mönster som jag idag ser, praktiskt taget - överallt.

Vi vet var förintelsen slutar - men var börjar den?
Vad gör det osannolika sannolikt
vad gör det sannolika osannolikt.

Den sista bildserien är på Krakows mysiga gatustråk och roliga affärer (ej upplagd ännu). Jag är tacksam att vi tog den paus som behövdes för att vila från alla känslor. Det var något jag inte gjorde förra resan och jag har lärt mig av misstagen. Det finns en tid att sörja, men också tid att glädjas åt roliga fårmössor och babbla (ingen förstod något - varken han eller jag) med torggubbar. Klappa katter (hon hette Kerchtan) och fota hundar som ser ut som snälla björnar. Allt sånt. Det är tillåtet. Ingen blir arg. Ingen kan säga att jag inte ägnat tillräckligt mycket tid åt att förstå ondskan. Det är mitt kall - och även om jag kommer fortsätta söka även i framtiden, så tror jag på något sätt att denna resa var ett avslutande av ett helvetiskt jobbigt kapitel. Hoppet är det sista som dör.

26 november 2008 - Auschwitz-Birkenau

Kategori: Likvidation

19 november 2008 - Auschwitz

Kategori: Likvidation

Det var hösten 1997 som jag åkte med en gymnasiegrupp till Polen och förintelselägrena första gången. Resan förändrade mig för alltid. Om två dagar reser jag för andra gången men nu tillsammans med mina klasskamrater och min man. Mycket har hänt sedan första resan. Jag tappade min tro på Guds allsmäktighet under första resan. Kort därpå förlorade jag min hörsel och mitt fotfäste i världen. Sen levde jag som döv och försökte försonas med Gud i nästan tio år. Jag har ett kall och jag vet vad jag är satt att uträtta i världen. Jag tvivlar inte. Ibland tvivlar jag dock på människans förmåga att nå fram till varandra.

Jag är rädd för resan, samtidigt förväntansfull. Den här gången åker jag inte oförberedd. Jag har med mig Kertez, Levi, Spiegelman, Fried och alla andra. Jag vet att resan kommer göra ont den här gången också. Men ibland måste man göra saker man egentligen inte vågar...

för annars är man bara en liten lort. (Ni vet alla vem jag citerar :)

26 oktober 2008 - Vem vågar tro på ett barn

Kategori: Likvidation

Det är år 1994. Noshörningen Nelson skapar stora rubriker, Sverige drabbas av en stor tragedi när färjan Estonia går till botten. Detta år börjar också fallet med "Södertäljeflickan" uppmärksammas. Det gäller alltså en helt ung flicka som växt upp med sina (vid första anblick) normala föräldrar och sin syster. Mamman och syskonen rymmer hemifrån efter att fadern hotat att ha ihjäl deras älskade hund. Flickans tämligen milda anklagelser mot sina föräldrar (i första hand sin far) blir allt mer detaljrika och konkreta.  Till sist berättar hon det otänkbara. Det otänkbara är en far som utnyttjat sin dotter och bjudit ut henne till andra med samma vandel som honom själv. De verkliga problemen uppstår när flickan berättar mer om vad hon upplevt. Hon hävdar att hennes far utnyttjat henne som en sexuell handelsvara. Andra män och kvinnor har sexuellt förgripit sig på henne. Kontexten skall tillfälligtvis ha varit satanistisk. Flickan vallas runt av polisen till olika ställen i Stockholm och pekar otvetydligt ut flera sexklubbar där det påstådda brottet ägt rum. Hon kan även beskriva somliga av de inblandade till utseende och pekar vid poliskonfrontation ut män som varit inblandade i likartade affärer. Men polisens tro på flickan sviktar. Enligt Allmo (författaren och flickans fostermor) väljer en ledande poliskommisarie att tidigt (utan att ens träffat flickan) gå ut i tidningarna och förklara att han betvivlar flickans trovärdighet. Vidare ifrågasätter en socialassistent  det tillfälliga fosterhemmet och gör allt för att flickorna ska återvända till sin familj - trots incestmisstankar.

Flickans röriga uppväxt och ömhetstörstande beteende bekräftar för vissa hennes historia. Andra ifrågasätter om det är rimligt att lita på ett barn som mår dåligt psykiskt. Fallet blir ett fall där olika fanatiska grupperingar står mot varandra och i princip använder offret som slagträ. Somliga anser att fallet påvisar förfallet i svensk rättshistoria. De hävdar knivhugg i ryggen på alla de män som oskyldigt anklagats för incest av barn, under ledning av manshatande feminister. Andra hävdar i sin tur att allt flickan berättar om, måste vara påhitt - eftersom somliga element inte kan bevisas. 

Jag var fjorton när "Södertälje"- fallet kablades ut i media. Stora rubriker skrek om satanister och styckade bebisar. Man hävdade att flickans anklagelser gällde en större och organiserad grupp pederaster som våldsfört sig på små barn - och även dödat dem. Tidningarna spetsade till historien så att "Södertäljeflickan" kom att jämföras med de barn som pekade ut häxor under medeltiden. Man ifrågasatte hennes förnuft, hennes motiv och man valde att utmåla henne som förövare snarare än offer. Det var hon som skulle bevisa att hennes anklagelser var sanna - inte tvärtom. Det var tämligen höga krav på ett barn som troligtvis hade blivit utsatt för sexuella övergrepp sedan hon var liten. Hennes dåvarande fosterförälder försökte skydda henne, men privata anteckningar som  Allmo gjort under de dagar av sorg när flickans alla minnen bröt fram, läckte från polisen till media.

Det var en tacksam historia att utgjuta sig över. Om det flickan sa, verkligen  var sant - skulle vårt system vara ofantligt bräckligt och den eventualiteten var knappast lockande. Då var det mer lockande att flickans beteende och det stöd hon fått skulle utgöra en förklaring på alla vårt samhälles jävligheter. Ett slappt system kan man skärpa till, medan ett ruinerat system skapar maktlöshet. Då var det betydligt enklare att göra flickan till syndabock och försöka förhindra att likartade situationer uppstod och att andra barn slulle ljuga blott för att få uppmärksamhet.

Det är Birgitta Allmo, flickans fostermor som berättar den här historien. Hon betonar att hon är partisk, men att hennes uppsåt är att visa hur medias skepticism påverkar ett offer. Deta gör hon genomgående trovärdigt och belysande. 

Sammantaget kan man alltså säga att denna berättelse är en berättelse om "den andra våldtäkten". Det vill säga, om hur offret inför rätta blir den person som skall granskas och försvara sina upplevelser, medan den faktiska förövaren besparas att göra detsamma.

Mediacirkusen fortgår utan att någon helt reflekterar över hur flickan påverkas. De flesta är ense om att hon har upplevt större delar av det hon berättar om - men ÄNDÅ behandlar man allting som tveksamheter. Flickan tvingas vittna i sju rättegångar och så gott som dagligen konfronteras hon med folk som anser att hon ljuger eller missuppfattat situationerna. Birgitta Allmo har på ett mycket realistiskt sätt åskådliggjort hur en människa splittras när hon inte får sina känslor bekräftade utan ständigt blir ifrågasatt. Hon illustrerar det hon berättar om med tydliga exempel på hur lätt omständigheter förändras genom den skriftliga byråkratiprocessen. Följaktligen går att läsa om hur Ninos (flickans far) säger till barn och fru att han ska "slakta hunden", vilket blir omformulerat i socialpappren till att han ska "döda hunden" för att slutligen - dyka upp i rättegångspappren i den tämligen mindre affekterade omskrivningen "att han skulle låta avliva hunden".  Man kan se hur skruvat ett uttalande kan bli beroende på de motiv som skriftställaren har.
Allmos viktigaste frågeställning (som genomsyrar hela boken) är  "vad (som) gör det osannolika sannolikt och vad (som)gör det sannolika osannolikt". Det är en frågeställning som jag finner ytterst intressant. Mina tankar söker sig naturligt till den minnesforskning som jag ramlat in på, helt nyligen. Enligt denna är minnet komplext konstruerat. Ett minne är en subjektiv tolkning av det som skett och fördjupning av ett minne är en slags rekonstruering av det skedda. Samtidigt ska man inte underskatta det narrativa minnet, men det måste också kompletteras och backas upp med mer konkreta dokument. Exempelvis som i detta fallet - läkarintyg på flickans dåliga hälsa, undermåliga hygien och psykiska välmående under många år. Andra faktiska element kan vara vittneskonfronteringar och andras vittensmål. 

Sammanfattningsvis lär denna boken läsaren om hur viktigt det är att ta en anklagelse om övergrepp på allvar. Visserligen kan den vuxne förlora förtroende från omgivningen när han/hon blir anklagad för dylikt, men när ett barn inte tas på allvar och inte blir lyssnad till kan det bli skadat i grunden, det är en andra våldtäkt och kan rasera en människa. Man kan också ifrågasätta hur mycket media egentligen ska spekulera för att sälja lösnummer. Media måste också ta ansvar för det som skrivs och hur det kan påverka omgivning och offer. Det måste här finnas ett konsekvenstänkande och jag tycker att Allmo belyser denna fråga på ett bra och sakligt sätt.


Denna bok är en litterär tegelsten. Den är massiv och gör känslomässigt ont att läsa. Jag tror att orsaken till varför man på olika sätt försökt förminska det "Södertäljeflickan" vittnade om, är oförmågan att hantera det hon sagt. Flickan blottlägger en mörk sida av samhället som visar på socialens oförmåga, BUP:s inkompetens och medias obefintliga etik. Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som sysslar med omsorgsfrågor och pedagogik. Det primära är inte att du måste tro på ALLT som sägs - men om något av det som sagts är sant - då är en vägran att lyssna bara arrogant och i förlängningen destruktivt. 

"Vem vågar tro på ett barn" får en stark fyra i betyg.

7 oktober 2008 - Natten

Kategori: Likvidation

Det är natt i den Transylvaniska staden Sighet. En becksvart natt som andas dödsångest i det att den judiska befolkningen inväntar nazisterna. Året är 1944. Bara några månader tidigare deporterades den fattigare delen av byns befolkning. Moshe kyrkovaktmästaren, mystiker och läromästare till berättelsens huvudperson var en av dem. Han återvänder med diaboliska budskap om nazisternas avsikter med de judiska deporteringarna. Moshe har överlevt en massarkubesering. Rädda er, ni som kan - Gud är död! är hans nedslående budskap som ingen vill tro på. Nej, ingen tror på Moshe, men några månader senare är allt försent.  

"Natten"s huvudperson är en tolv år gammal judisk pojke som är djupt troende. Efter en fruktansvärd tågfärd där många av hans reskamrater går under kommer tåget fram till sin slutdestination - Auschwitz-Birkenau. Elie och hans far skiljs från modern och de yngre syskonen. "Natten" handlar om kampen om existensberättigande i dödslägret - och hur upplevelserna påverkar den unga pojkens tro. 

Första gången denna bok kom ut var år 1956 och den hette då  "Un di velt hot geshvign" (översätt. "Och världen teg") - en titel som senare ändrades till "Natten". Boken är den första boken i en trilogi om Wiesels liv. Det är omöjligt att egentligen konstruktivt recensera en bok om någon annans upplevelser. Allt jag egentligen kan göra är att berätta om hur boken påverkade mig som läsare. I jämförelse med andra stora författare som skrivit om förintelsen, t ex Kertéz och Primo Levi, är denna bok svag. Historien känns inte helt genuin, vilket kanske beror på att språket är utstuderat svulstigt. Bokens viktigaste behållning är det religiösa perspektivet. Den troende pojken förlorar sin tro på Guds godhet och gör uppror mot de föreställningar han tidigare haft.

Jag har nu läst om boken två gånger, för att bilda mig en lite mer nyanserad bild av Elie Wiesels syfte med boken. Boken höjer sig ett snäpp för varje genomläsning. Men detta till trots vill jag hävda att författarens sätt att berätta känns klumpigt och konstruerat. Det är som om författaren funderat kring vilket perspektiv som kan påverka läsaren mest och detta gör att känslorna inte kommer "naturligt". Jag tänker på hollywood-snyftare vars enda ändamål är att ge tittaren melankoliska känsloupplevelser. Jag tycker inte helt om den manipulativa tonen i Wiesels berättelse och ger av detta skäl boken en trea i betyg. De följande delarna i trilogin upplever jag vara mer avslappnade och tillåter läsaren att själv avgöra vad hon/han ska känna.

2 oktober 2008 - Härskarplanen

Kategori: Likvidation

Nazismens grandiosa ondska är källa till film, böcker och andra media. De groteska proportionerna som kriget tog, manifesterat i dödsfabriker fortsätter att facinera. Jag tycker mig urskilja tre olika typer av litteratur kring nazismen. Memoarerna, historiska verk rörande kriget, samt förintelselitteratur. Det är självklart en ganska grov avgränsning. Därför är det intressant när det dyker upp böcker som behandlar lite mer originella aspekter av nazismen, t ex om nazismens förhållande till teologi och hur nationalsocialismen i sig tycks vara format som en trosåskådning. Denna bok av Heather Pringle behandlar Heinrich Himmlers hjärtefråga, den ariska övermakten jämtemot andra "mindre utvecklade" människoraser. Nu kan man ju fråga sig om kriget mot judarna inte låg Himmler närmare hjärtat. Jag hävdar dock att kriget mot judarna, för Himmler på många sätt - tycks varit ett "nödvändigt ont" och fallit inom ramen för övertygelsen att arierna var menade att besitta världen - på bekostnad av andra folks liv och rum.

Alla civilisationers ursprung ville Himmler se i den ariska, rena människan. Han hade en dröm om att avla fram den perfekta människan. Ariern skulle besitta världen på ett högst lantligt sätt. De skulle återgå till det "rena" livet och avla fram små blonda soldater som skulle kriga och vinna mer mark åt det tyska riket. Detta var Himmlers vision och han ville få denna bekräftad av forskare och historiker. Himmler anställde alltså tvivelaktiga forskare som bekräftade hans tes att mänsklighetens vagga var Tyskland. Det Heather Pringle gör i denna bok, "Härskarplanen" är att fördjupa sig i de många projekt som Himmler startade upp, för att bekräfta sina spekulativa teorier. 

Även om man läst om de vidriga metoder som Himmler använde för att nå sitt mål, har målet sällan dissikerats. Målet är intressant! Om Tyskland hade vunnit kriget - hur skulle deras idealvärld sett ut? Att försöka förstå Himmlers maniska föreställningar är logiskt påfrestande. Det känns som att valsa runt i en galen människas hallucinationer. Men denna galna människa hade all makt i världen! Himmler gav sig hän åt föreställningar som att arierna härstammade från Norden (forskarteam gav sig av mot bohusläns röda klippor och gjorde avtryck - så att de förstörde oersättliga minnesmärken - och till sist blev portade från Sverige), från Island eller från det mytologiska Atlantis. Vissa idéer var så absurda att tyskland fick dåligt rykte bland forskarkretsar utomlands. Men detta hindrade inte Himmler, lika lite som Hitlers tämligen ljumma intresse för historiska sensationer. 

Innehållet i den här boken är originellt och intressant, men jag tycker Pringle skriver oerhört tråkigt. Jag kan inte sätta fingret på var själva drivet försvinner, men efter bara några kapitel börjar jag notera hur många sidor det är kvar. Trots att jag finner bokens innehåll intressant, så tappar jag läsglädjen. Det tog mig förvånadsvärt lång tid att plöja igenom den här boken och ännu längre tid att ta mig själv i kragen och recensera den. Boken belyser områden som det varit tunnsått med forskning kring. Men uppenbarligen är "Once you pop you can´t stop" - grejen, enbart om chips och inte om författarinnan. Tråkigt nog! Men en chipsburk muntrar ju alltid upp. Boken får en trea i betyg. Den kunde varit avsevärt bättre! 

18 september 2008 - Writing the holocaust

Kategori: Likvidation

Det har gått lång tid sedan andra världskriget. Sedan dess har ytterligare ett folkmord ägt rum, år 1994 i Rwanda. Även då höll världen tyst. Uppmaningen att inte glömma tycks allt mer handla om att inte glömma den alldeles unika förintelsen av det judiska folket, under tredje riket.

Vi vet alla var förintelsen slutar, men man kan med rätta fråga när förintelsen börjar. Är det när man fråntar en folkgrupp deras juridiska rättigheter? När man försvårar för människor att ta del av och fungera smidigt i samhället? Eller är det när man deporterar människor från en plats till en annan under tvång och vägrar dem kontakt med omvärlden? Kanske under massavrättningarna av vuxna och barn med förklaringen att man skyddar samhället från partisaner och terrorister? Eller sluligen - vid gaskamrarna? När man börjar föreställa sig en gräns för ett faktiskt folkmord rör man sig med imaginära föreställningar. Definitionerna bestäms av omfattning och andra ramar som människan satt upp. Ofta kopplas denna definition också ihop med ett föreställt värde. Det ena folkmordet är värre än det andra, sen motiverar vi vad som skiljer dem åt. 

Världen reagerade verkligen inte särskilt starkt när de första restriktionerna mot judar i Tyskland dök upp. Det fanns  orsaker. De många inskränkningarna fanns redan i USA - men här riktade mot färgade. Tyskland hade varit ett av de mer liberala länderna när det gällde förtryck av judar. Nu liknade raslagarna de som de vita redan vidhöll i USA. Judarna fick inte åka på samma spårvagnar som tyskarna. Judar fick inte äga företag - osv.  Man kastar inte sten i glashus? eller så gör man just det? Så när tyskarna efter kristallnatten sopade mattan med sina grannar och utsatte judar för allt hårdare krav, höll resten av världen andan och blundade bort det obehagliga. De länder som kritiserade Tyskland högt var dock sällan sådana som öppnade sina gränser för judiska flyktingar. Här passar den gamla slagdängan "See no evil, hear no evil - talk no evil" mycket bra in.

Idag har vi hela bilden klar för oss. Vi ser var alla manövrar som Hitler gjorde ändade någonstans. Vi kan ruska på huvudet åt Chamberlain och resten av tokgökarna som föreställde sig att Hitler skulle ge upp när han fått vad han ville (Sudet-Tyskland). Då visste man inte, och man valde att inte se. Tystnaden är en stor del i förintelsen. Det finns de faktiska förtryckarna, nazisterna, det finns medlöpare som passivt hjälpte till utan någon direkt entusiasm. Sen fanns det de som tittade på  utan att göra något alls. Men man kan fråga sig när denna tystnad blev faktisk engagerad tystnad.

Med detta i baktankarna bör ett upprop att "inte glömma" motiveras grundligare än det faktiskt gjorts. Vad är det som inte får glömmas? Vad är det som inte får upprepas? Vad definierar vi som förintelse och därmed - vad vill vi stoppa och vilka tecken finns det. Förintelsen som begrepp blev allmängods efter Schindlers List. Förintelsen definierades, begränsades och förpackades med tydlig innehållsförteckning. Förintelsen är Anne Frank, gettot i Warsawa, Schindlers Plasnow, plomberade tågvagnar, Auschwitz och gasugnarna. Med alla begreppen med i bagaget skapas en enkel och ganska platt bild av historien. Tyskarna är onda, amerikanarna är goda. Ryssarna är goda ett litet tag - innan dom blir onda igen. 

De överlevande som berättar historier som passar in i mallen för förintelsen är "bra" offer, ungefär som barnflickan i Tito-rättegången är ett bra offer som inte har svarta trosor, är oskuld och till och med niger för vuxna, är bra. Det är enkelt och lätt att göra ett ställningstagande över vad som är ondskefullt. Men de som har historier som inte passar in misstänkliggörs. Primo Levi är en av de många överlevande som pekat på det faktum att hans överlevnad var på bekostnad av andras död. Offret blir en förövare, men i mindre omfattning. Denna nyanserade bild av förintelsen passar dock sällan in i den heroiska skapelse som Spielberg och andra byggt upp. Lika lite är bilden av Oscar Schindler några år efter kriget - utan ring men med ett stort glas whiskey i handen, inte prydlig nog. När judarna frågade var Schindler hade gjort av ringen (ringen...den här ringen kunde räddat en jude, två...den här...ni minns?), så svarade Schindler helt resolut "Schnapps". Men av såna historier bygger man ingen hjältesaga - även om det nu råkar vara sant. 

Denna bok handlar om minnen och om hur minnet fungerar. Den ifrågasätter inte om de överlevandes historier är sanna eller ej, eftersom de är sanna för den som minns. Men författaren belyser frågan om hur minnet rekonstrueras och hur vårt kollektiva minne av förintelsen har konstruerats - och varför.Finns det orsaker till varför det är viktigt att minnas förintelsen så som de överlevande vill minnas den? Författaren balanserar här svåra frågor som debatterats häftigt av historiker och sociologer. Att diskutera hur vi minns förintelsen betyder INTE att man ifrågasätter själva förintelsen, som förintelseförnekare ägnar sig åt. Det handlar istället om de faktiska svårigheterna kring kollektiva minnen och vittnesmålens syften.

I ena änden står Elie Wiesel som själv överlevde Auschwitz. Han har en nästan mytisk syn på Auschwitz. Ingen historiker kan föreställa sig Auschwitz, inget folkmord är jämförbart med nazisternas folkmord på judarna. De överlevande har en exklusiv tolkning av förintelsen. Det är nästan så att förintelsen blivit ett heligt och oantastligt skeende i historien. Inte sällan används förintelsen i politiska sammanhang för att exempelvis rättfärdiga Israels behandling av palestinierna.

I andra änden finner vi Finkelstein, en amerikansk jude vars föräldrar upplevde förintelsen. Han pekar på hur Wiesel utnyttjat förintelsen i politiska syften, hur förintelsen blivit en helig idé som drar in pengar till judiska organisationer (som inte kommer de överlevande till del - utan ägnar sig åt att "bygga upp minnet av förintelsen") och skapat en slags industri kring förintelsen. Finkelstein pekar särskilt på författaren till "Fragment av en barndom" som beskriver Treblinka - som blev hyllad av judiska organisationer, till och med efter att hans verk hade avslöjats som en förfalskning.

Men denna bok tar varken ställning för den ena eller andra ståndpunkten, utan försöker istället ge en objektiv syn på hur minnet av förintelsen förändrats genom åren som gått och analyserar varför vissa vill minnas förintelsen på ett visst sätt - medan andra hävdar att det var på ett annat sätt. För även utan att ha politiska eller ekonomiska motiv, finns det väldigt många olika sätt att tolka sina upplevelser i lägren.

De första kapitlen går igenom den vanliga missuppfattningen att ingen intresserade sig för litteratur kring förintelsen under de första tjugo åren efter krigsslutet. Författaren visar att många utsagor faktiskt gavs ut, men mycket sällan på engelska. Dessa verk riktade sig framför allt till judar. De flesta var skrivna på jiddish, och valet att skriva riktat till sin egen folkgrupp kan förklaras som ett kulturellt val. Judarna hade svetsats samman som ett folk under förföljelserna. När de nu ville berätta om sina upplevelser, gjorde dom det på sitt eget språk. Detta gällde i väst, de kommunistiska länderna i öst förtryckte sina judar och vägrade dem upprättelse. För många överlevande i öst var det inte förrän muren föll som deras berättelser kunde nå ut till allmänheten. Ett exempel på detta tragiska öde är den ungerska nobelpristagaren Imre Kertez som upplevde en "andra" förintelse genom att tystas av sitt lands regim.

Författaren visar även att viljan att berätta fanns redan under förintelsen. Med risk för sina liv dokumenterade bland annat Ringelbum i Warsawa vardagslivet i gettot. Alla uppmanades de skriva, eftersom de ansvariga för ihopsamlandet av minnesteckningar kunde varse den ödesdigra utvecklingen. Man insåg att nazisterna sökte utplåna hela det judiska folket och vad mer var, även utplåna minnet av deras lidanden. Av naturliga skäl finns det inte lika mycket dokument från lägren. Det som finns är hjärtslitande! Sonderkommandos, arbetskommandon som jobbade i gaskamrarna och byttes ut med jämna mellanrum (för att inte kunna vittna - och för att de slet i hjäl sig på bara några veckor) insåg sitt speciella värde som vittnen till europeiska judarnas faktiska förintelse. Nästan ingen överlevde, men deras vittnesmål hittades efter kriget i ruinerna till krematoriumen som nazisterna bombade för att försöka utplåna sina spår.  

Mest givande tyckte jag dock att diskussionerna kring de psykologiska behoven av att berätta, bli trodd och därmed få upprättning var. Det är sällan jag läser böcker om förintelsen som jag upplever kommer med något "helt nytt". Detta är dock en sådan bok. Mängder av fotnoter till böcker som verkade mycket intressanta, fanns på var och varannan sida. Trots att det var en fackbok på engelska hade jag inga problem att förstå. Författaren upprepade sig sällan och varje kapitel avslutas med en slags sammanfattning om vad nästa kapitel ska handla om, vilket underlättade läsarens möjlighet till översikt. Även om författaren hänvisar mest till Primo Levi, Elie Wiesel och Ringelbaum, finns det många andra hänvisningar. Dock nämns Hilbergs mastodantverk bara vid ett tillfälle och Imre Kertez inte alls, vilket förvånade mig mycket, då boken är från 2006. 

I det stora hela var denna bok en guldgruva. Den var lättläst, lättöverskådlig och origniell. Området brukar vara hett och författarna konkurrerar ofta med varandra. Denna författare håller sig märkligt nog objektiv och därför blir läsandet trevligare. Jag kommer införskaffa denna bok och börja beta av fotnötterna. En femma blir omdömet.  

15 september 2008 - Våra pinade bröder av Israels stam

Kategori: Likvidation

Våra pinade bröder behandlar Svenska kyrkans agerande under förföljelsen av de skandinaviska judarna år 1942-43. Boken är en kommentar till kritiken som riktats mot biskopen Eidems agerande, som anses vara för vekt, ett slag i luften, betecknande för kyrkans passivitet i ett sammanhang där en markering kunde gjort stor skillnad. Jarlet manar dock läsaren att sätta sig in i den historiska kontexten, dels i den då rådande politiska situationen, men också i teorin om de två reglementena, det andliga och världsliga, där kyrkan ansågs bara kunna påverka det andliga skeendet. 

Om kyrkan gjorde ett politiskt ställningstagande skulle kyrkan frångå sin neutralitet - vilket skulle vara ett politiskt ställningstagande. Men kyrkan skall vara neutral - och ekvationen fick många att tveka över det rimliga i att kyrkan skulle protestera. Jarlet påpekar också att kritiken utgår från att man då - visste vad vi - idag vet. Även om det fanns information om de nazistiska grymheterna hade folk svårt att föreställa sig hur illa det faktiska läget var. Man ville inte tro på det man fick höra, Tyskland skulle ju föreställa ett civiliserat land, kunde inte uppgifterna överdrivits i propagandasyfte?

När trovärdiga rapporter började cirkulera i kyrkan såg situationen fortfarande inte annorlunda ut. Sverige ville med alla medel hålla sig utanför kriget. Kyrkan kunde försöka påverka opinionen genom gudstjänster, hjälporganisationer och upprop av biskopar som fördömde nazisternas agerande. Kyrkan kunde försöka vända opinionen i Sverige, försöka arbeta bort fördomarna om judar, men att faktiskt kritisera ett annat lands politiska agerande var fortfarande otänkbart.

Trots detta, protesterade faktiskt kyrkan. Jarlet illustrerar hur, genom redogörelser av upprop och predikotexter som skedde under denna mörka tid. Kyrkan fördömde i dessa predikotexter förföljandet av den judiska stammen. Här påpekades också Jesus judiska ursprung, kristendomens förankring i Gamla Testamentet och att det politiska budskapet aldrig får kränka Jesus kärleksbud. Dessa pamfletter är inte politiska i den mening vi uppfattar det, men samtidigt fanns utförliga beskrivningar över det skändliga som skett de norska judarna med, och vilket öde de har som med berått mod tvingats iväg från sitt hemland. På så vis kan man säga att kyrkan faktiskt höjde sin röst, även om det var en röst som talade främst för de judar som var kristet döpta.

Denna lilla bok handlar framför allt om vikten att inte döma ut hela kyrkan för att uppropen (ur vår synvinkel) inte var stora nog. Flera som var närvarande vid tidpunkten har också pekat på denna problematik. Man vill lätt peka ut syndabockar, men måste trots allt ta hänsyn till hur det politiska läget såg ut, hur synen på kyrkans ambitioner inom det politiska ansågs otänkbar och hur de möjligheter att protestera, faktiskt utnyttjades. Vidare skapar Jarlets bok intressanta frågaeställningar kring hur kyrkan agerar i politiska ärenden idag. Kan kyrkan vara politiskt neutral och ändå yttra sig i politiska frågor? Kan man se förbi det politiska och se människan bakom?

5 september 2008 - Hugo Boss nazistiskt?

Kategori: Likvidation

Jag snappar upp jävligt skumma prylar ibland. Men intressanta! Visste ni att det var Hugo Boss som designade SS-uniformen? Det är sant!!! Egentligen är det ju inte så förvånande. Massor av tyska företag blev stora efter kriget - oavsett vilka jävligheter de var inblandade i. Hugo Boss har väl varit av-nazifierat i några sekel typ. Men ändå!!! Snacka försenad nyhet :)

4 september 2008 - Om förintelsen

Kategori: Likvidation

Är du intresserad av förintelsen? Då har du tur, för det finns en riktigt bra sida på svenska med mycket information. Klicka på bilden så kommer du till sidan. Arthur Szulc och Mattias Forsberg har nyligen gett ut "Med förtvivlans mod", på Norstedts bokförlag. Den kan vara värd att titta på!
http://www.norstedtsforlagsgrupp.se/templates/Prisma/Book.aspx?id=47738

27 augusti 2008 - Är detta en människa?

Kategori: Likvidation

Direkt efter Primo Levis långa färd tillbaks från Buna-Monowitz (Auschwitz), där han var fängslad från februari 1944 fram till befrielsen i januari 1945, började han genast skriva ner sina upplevelser och betraktelser. Med smärtsamt noggrann detaljrikedom beskriver Primo sina lägerkamrater, de dagliga rutinerna, vakternas våldsamma likgiltighet, de outhärdligt meningslösa arbetsuppgifterna vars främsta syfte var att få fångarna att dö av utmattning och armod.
Som ingen annan överlevare före honom reflekterar Primo över sina upplevelser. Många beskrivningar från överlevare har varit känslosamma, innerliga eller kyliga och distanserade. Men ingen har som Primo lyckats vara både och. Med en kylig iaktagelseförmåga väljer Primo ut just de detaljer som gör mest ont att höra om. Som att efter en riktig, riktig bra dag i lägret kunde man känna sig olycklig som en fri människa. Eller berättelsen om den galna dvärgen - som i ett vanligt samhälle skulle varit utstött och hatad, men under dessa extrema omständigheter var den bäst anpassade och till och med verkade lycklig.
Primo Levi ger mig som läsare så många bilder att jag vet hur det såg ut, luktade och kändes där. Jag vet hur människorna såg ut och jag lärde mig att tycka om dom, och skaffade mig även den nödvändiga kylan inför detta - för att kunna hantera att de oundvikligen kommer att dö vilken dag som helst.

Redan i bokens titel slår Primo Levi an tonen av vad han vill berätta. Han vill inte i första hand berätta om fasorna och hemskheterna. Redan 1947 när han skrev boken förstod han att detta inte var det viktiga - och så många efter det har gjort precis bara det: berättat en grym historia i vilken de var hjältemodiga och starka överlevare. För som nobelpristagaren Elie Wiesel beskrev Primo efter dennes död (självmord?) 1987: "Primo Levi dog i Auschwitz, för fyrtio år sedan."
Boken visar det. Han var ingen överlevare. Redan efter ett halvår hade han helt gett upp och bara genom ren tur råkade han överleva. Och orsaken till att han gav upp är det boken vill föra fram.
Han ville berätta hur en människa slutar vara en människa under vissa omständigheter. När överlevnadsinstinkten blir den drivande kraften. Där stillandet av hungern är viktigare än alla ideal man en gång haft. Både fångarna och vakterna i lägret kunde diskuteras huruvida de fortfarande var mänskliga.
I större utsträckning än att vara en vittnesbörd om förintelsen är "Är detta en människa" en vittnesbörd om människan. Primo gör förintelsen till ett mikroskopglas där människan och mänskligheten betraktas, analyseras och kategoriseras. Obevekligt, obönhörligt och smärtsamt.

"Är detta en människa" är en av de bästa böcker jag läst om förintelsen. På snudd i samma klass som Claude Lansmanns "Shoah". Boken är nära en jordgubbe men får här en mycket stark femma.
 
// Freddi

6 juni 2008 - Förintelsen inför rätta

Kategori: Likvidation

År 2000 stämde den välkände engelske historikern David Irving författarinnan Deborah Lipstedt (och bokförlaget Penguin books) för att ha förtalat honom och ifrågasatt hans trovärdighet som forskare. David Irvings böcker om nazism med inriktning på det tyska rikets militärhistoria hade rosats av pressen. Han ansågs av många vara en mycket kompetent historiker som bidragit till nya perspektiv på nazismen.

Och kanske var det just därför som Irvings påståenden att förintelsen inte ägt rum i den omfattning ledande historiker gör gällande - som gjorde honom så farlig. Hans historiska argument kom att utnyttjas av nynazister som äntligen hade en historiker med gott rykte som galjonsfigur. David Irvings avsikt att dra Lipstedt (och senare även Gitta Sereny) inför rätta var politisk. Eftersom den engelska domstolen kräver att den svarande i målet måste bevisa att det hon/han påstått stämmer (omvänt gäller i den amerikanska domstolen!) skulle Deborah Lipstedt vara tvungen att bevisa att förintelsen ägt rum. Det handlade alltså om att ställa den gångbara synen på förintelsen inför rätta.  Irving ifrågasatte förintelsen som vi känner till den. Han ifrågasatte gaskamrarna, omfattningen av katastrofen och att Hitler skulle gett order om att förinta det judiska folket. David Irving tog fasta på det tvivelaktiga i att förlita sig på vittnesmål och rättegången kom att engagera långt fler personer än det hade gjort om fallet endast handlat om Irvings vandel.

D.D Guttenplan har skrivit ett inträngande och nervkittlande reportage om rättegången som behandlar målet och de inblandade men framför allt - historieskrivningen som sådan. Problemet med förintelsen som historia är tendenserna hos författare/konstnärer/filmskapare forma en oantastligt sakral och ganska ensidig bild av det förflutna. Alla judar blir per definition offer - och alla tyskar djävulska antisemiter. Det farliga med en sådan enkelspårig historieskrivning är att den löper större risk att ifrågasättas av belackarna.

Det finns en duktig judisk författare som heter Norman Finkelstein som har skrivit en mycket intressant bok om hur olika judiska organisationer i USA utnyttjar förintelsen, för politiska syften (boken heter "Förintelseindustrin" och är utgiven av Ordfronts bokförlag). Erkända historiker som inte varit odelat positiva till judarnas agerande under kriget, och belyst judarnas samverkan till förintelse (tex genom att analysera juderåden som fick sköta nazisternas smutsiga politik i getton) och hur djävulskt detta förintelsesystem var uppbyggt, som Hilberg och Hannah Arendt som båda har judiska anor - har blivit smutskastade för att de vägrat betrakta förintelsen ur ett ensidigt perspektiv.

Guttenplan frågar sig vad historia egentligen är, huruvida man kan förlita sig på vittnesmål och om det verkligen är "vinnarna som skriver historien". Bland de många böcker om förintelsen som jag har läst är detta en av de mest djuplodande. Den är mycket svår att lägga ifrån sig och väcker massor av nya tankar.

Rätten dömde till Lipstedts fördel och David Irvings rykte blev nedfläckat. Därefter började historiker granska hans andra böcker i sömmarna - och kom fram till att även dessa hade stora brister i källhänvisningar och var förvanskade för att passa Irvings syften. År 2005 åtalades Irving efter en föreläsningsturné i Österrike - där han redan, femton år tidigare hade blivit förbjuden att tala (i Österrike är det förbjudet att förneka förintelsen) och han dömdes till ett treårigt fängelsestraff. Den viktigaste lärdomen att dra från rättegången har dock etablerats - ingen historia är helig! Man kan alltid lära mer och man måste våga ifrågasätta för att skriva sann historia. Men som Guttenplan också tar upp i slutet av boken - är det viktigt att inte frånkänna vittena deras minnen och upplevelser. Vittnesmål och arkeologisk historia måste komplettera varandra. Boken får en stark femma i betyg.

23 maj 2008 - Flickan i den röda kappan

Kategori: Likvidation

År 1994 gjorde Steven Spielberg succé med "Schindlers list" som handlade om den tyska affärsmannen Oscar Schindler som höll arbetslägret Plasnow under andra världskriget (och som kom att rädda flera tusen judar från en säker död i dödslägren). Filmen var unik både i sin genre (det här var innan det blev en trend i Hollywood att skildra den judiska förintelsen och andra världskriget) och i sin stil. Filmen var gjord helt i svart-vitt, utom vissa specifika scener som visade en liten flicka under rensningen i Krakows getto. Den lilla flickan var klädd i en röd kappa och knappast äldre än tre år. Det var en genialisk detalj som grep tag i tittaren och gav liv till en femtioårig historia.

Om tittare blev berörda, så var det inget emot vad Roma Ligocka blev när hon såg filmen under premiärvisningen. Flera av hennes nära anhöriga var nyckelkaraktärer i filmen, men hon själv skulle inte figurera däri. Ovetandes om Romas öde hade Spielberg lyckats pricka in en verklig persons öde i sin film. Denna händelse kom för Roma Ligocka att bli en brytningspunkt. De tärande upplevelser som hon så länge skamset gömt undan, la hon nu fram i ljuset - och hon bestämde sig för att berätta sin historia - i en egen bok, "Flickan i den röda kappan".
 
Jag vill innan jag börjar lägga ut texten om denna bok, kommentera min utgångspunkt. Jag behandlar alla böcker som handlar om förintelsen, oavsett om de är dokumentära, fiktiva eller biografier, på samma sätt. Nyckelordet är källhänvisning! Före förintelsen var antisemitism rumsrent, efter Auschwitz skulle Världen aldrig bli densamma igen. Av naturliga skäl blev Auschwitz nynazisternas stötesten. Man förnekade förintelsen i olika utsträckning. Historiker som David Irving hävdade att antalet offer för var mycket färre än den rådande forskningen gjorde gällande. Andra hävdade att gaskammare i Auschwitz hade varit en teknisk omöjlighet - och därför var ett påhitt. På olika sätt försökte förnekarna förminska de överlevandes berättelser och skapa en falsk bild av nazismen, för att kunna sprida idéerna på nytt. Oförsiktiga historiker som uttalat sig överilat om någon detalj fann sina argument användas som slagträn i debatten "om detta inte stämmer, vad mer har historikerna fabulerat ihop?" som var/är populära argument.

Enligt mig finns det bara ett sätt att komma till rätta med förintelseförnekare - och det är att använda en validbar källförteckning. De böcker som saknar sådan, också om de är biografier, betraktar jag med misstro. Och det finns många tveksamheter i Ligockas berättelse. Framför allt är berättelsen oerhört detaljerad också när en treåring är enda vittnet. Bitvis är berättelsen väldigt berörande, men mina varningslampor börjar signalera med jämna mellanrum - vilket inte bådar gott. Jag blev inte helt klar över om Roma trodde att Spielberg hade baserat flickan i den röda kappan på henne (vilket inte behöver vara helt otroligt då hon verkligen hade nära kontakt med flera av de viktigaste karaktärerna i filmen) eller om hon bara kände igen sig i historien. Jag kom på mig själv att fundera kring vad i Romas historia som var verkligt och vad hon erinerat sig om i vuxen ålder. Minnet är som bekant inte helt tillförlitligt, och allra minst i traumatiska omständigheter.  Detta var svagheter som gjorde läsningen frustrerande och omintetgjorde ett högre betyg än tre.

13 maj 2008 - Sista vändan till källaren

Kategori: Likvidation

image1265Ögonen går i kors på mig. Men nästan allting i källaren har rensats. Tre/fyra nya kartonger ska till Erikshjälpen, och lika många ska kastas. En hel låda ska säljas, så det blir mer tradera i framtiden trots att jag trodde vi började närma oss ett slut. Men efter det här, den här vändan, så kanske vi är klara! På riktigt. Det vore grymt skönt. Då kan man liksom börja jobba med lägenheten på riktigt igen - fixa och dona, utan att känna att det ligger en massa oklart och väntar någonstans.

Mina recensioner rörande förintelsen kommer från och med nu finnas på omförintelsen.se och det är jag mer än lovligt stolt över! Jag fortsätter självklart med likvidation också, men det känns bra att hamna i ett sammanhang - där fler än jag är engagerade i samma sak.

12 maj 2008 - Dom dödar oss

Kategori: Likvidation

image1258"Dom dödar oss" handlar om barnarbetare. Frivilliga barnarbetare, som absolut inte vill bli kallade för gatubarn. Gatubarn är ett ord som luktar kriminellt, barnarbetare jobbar - det är skillnaden. Utan jobb, ingen överlevnad. Vi möter Bogotás Bianca som länge gömde sig i kloakerna för att undkomma polisens räder mot gatubarnen. Hon hade sin nyfödda lilla pojke Milton med sig. Milton Miraklet. Idag är Milton lite större och har fått en syster.

Är det sant att polisen jagar gatubarnen och skjuter dem godtyckligt? Maj-Gull Axelsson trodde att det var en vandringssägen, precis som så många andra. Men nej. Det är sant. Det bekräftas av barnhemsföreståndare, psykologer, och till och med av avhoppande poliser. Det är sant. Det kallas för reningsarbete och sker mestadels på kvällarna. Reningsarbetarna är civilklädda poliser och militärer och de dödar gatubarnen - ibland ger de till och med en liten förklaring, skriven på en lapp - vid liket - som "Du gick inte i skolan, du knarkade, du förstörde och du ska dö".

image1259Det är obegripligt, säger folk och ruskar på huvudena. Maj-Gull Axelsson säger att det inte alls är obegripligt - snarare tvärtom. I all misär och jävlighet finns ett mycket konkret begripa - men man måste vilja se det, och däri ligger problemet. Det begripbara korsas med den allt för tunga maktlösheten som får oss att känna oss skyldiga. Skyldiga för att vi har - och dom inte. Skyldiga för att vi inte ens tycks uppskatta det vi har.

Maj-Gull Axelsson tangerar det förbjudna genom att bjuda på sig själv och berätta om sina egna känslor av vanmakt inför gatubarnen. Känna ful, känna äcklig, känna skuldtyngd, känna turistens girighet. Vilja väl - men för vems skull?

Det är verkligen otroliga saker som "Dom dödar oss" tar upp. Otroliga men tyvärr alldeles för sanna. Jag som själv föddes i Colombia och sedan adopterades bort, blir mycket starkt berörd av beskrivningarna av staden, av folket och misären. Kunde jag varit där? Vad hade blivit mitt öde? Vad kan jag göra för att hjälpa - här borta i vårsomriga Lund, Sverige? Man önskar att man kunde blunda och önska världen god.

Problemet med att hjälpa - som Maj-Gull Axelsson också tar upp, är att hjälpen alltid skapar en maktbalans. Jag är duktig och snäll som hjälper dig som är fattig och inte har. Sen skapas det en osynlig skuld. Den skulden känner vi av, redan innan vi hjälpt (fast då var den våran). Men lite hjälp är aldrig nog och att KUNNA ge hjälp är också en illustrering av att ha makt - och att vara - inte som dom. Kan man överhuvudtaget hjälpa någon bra? Kommer inte vårt ego emellan? Det som berättar för oss att vi är bättre till skillnad? Och märks inte det? Just dessa frågor kom att bli den största behållningen av boken, för mig! Jag tror själv inte att jag kan stå öga mot öga med den jag hjälper, utan att känna skam över att jag KAN göra det. Men hjälpa tror jag ändå man kan.

För mig blev boken en praktisk vägvisare. För bröllopet närmar sig med stormsteg och som brudpar får man ju önska sig bröllopspresenter. Därför tänker vi leta upp postgiro-nr till det barnhem som jag och lillebror och Tanja och Martin kom från, så att gästerna kan skänka pengar dit. Det känns som en bra grej utan att behöva ta för mycket ansvar, men ändå dela med sig av gldäjen på vår dag.

"Dom dödar oss" är en väldigt fin och stark bok som jag önskar att jag ägde (kommer susa runt på antikvariaten från denna morgon!), den berörde både för att den beskriver den stad jag kommer ifrån, men också livsöden som kunde varit mina. Maj-Gull Axelsson hade med sig en underbar Illustratör som heter Åsa Krstensen och bilderna som vid första anblick tycktes klumpiga, växer varje gång man tittar på dem. Trots att man inte får, kommer jag scanna in alla bilderna. De var för fina för att glömma. Jag gav denna bok en femma i betyg. Det är en bok som kommer leva länge i mig.