Smuleliten

"Dom dödar oss" handlar om barnarbetare. Frivilliga barnarbetare, som absolut inte vill bli kallade för gatubarn. Gatubarn är ett ord som luktar kriminellt, barnarbetare jobbar - det är skillnaden. Utan jobb, ingen överlevnad. Vi möter Bogotás Bianca som länge gömde sig i kloakerna för att undkomma polisens räder mot gatubarnen. Hon hade sin nyfödda lilla pojke Milton med sig. Milton Miraklet. Idag är Milton lite större och har fått en syster.

Är det sant att polisen jagar gatubarnen och skjuter dem godtyckligt? Maj-Gull Axelsson trodde att det var en vandringssägen, precis som så många andra. Men nej. Det är sant. Det bekräftas av barnhemsföreståndare, psykologer, och till och med av avhoppande poliser. Det är sant. Det kallas för reningsarbete och sker mestadels på kvällarna. Reningsarbetarna är civilklädda poliser och militärer och de dödar gatubarnen - ibland ger de till och med en liten förklaring, skriven på en lapp - vid liket - som "Du gick inte i skolan, du knarkade, du förstörde och du ska dö".

Det är obegripligt, säger folk och ruskar på huvudena. Maj-Gull Axelsson säger att det inte alls är obegripligt - snarare tvärtom. I all misär och jävlighet finns ett mycket konkret begripa - men man måste vilja se det, och däri ligger problemet. Det begripbara korsas med den allt för tunga maktlösheten som får oss att känna oss skyldiga. Skyldiga för att vi har - och dom inte. Skyldiga för att vi inte ens tycks uppskatta det vi har.

Maj-Gull Axelsson tangerar det förbjudna genom att bjuda på sig själv och berätta om sina egna känslor av vanmakt inför gatubarnen. Känna ful, känna äcklig, känna skuldtyngd, känna turistens girighet. Vilja väl - men för vems skull?

Det är verkligen otroliga saker som "Dom dödar oss" tar upp. Otroliga men tyvärr alldeles för sanna. Jag som själv föddes i Colombia och sedan adopterades bort, blir mycket starkt berörd av beskrivningarna av staden, av folket och misären. Kunde jag varit där? Vad hade blivit mitt öde? Vad kan jag göra för att hjälpa - här borta i vårsomriga Lund, Sverige? Man önskar att man kunde blunda och önska världen god.

Problemet med att hjälpa - som Maj-Gull Axelsson också tar upp, är att hjälpen alltid skapar en maktbalans. Jag är duktig och snäll som hjälper dig som är fattig och inte har. Sen skapas det en osynlig skuld. Den skulden känner vi av, redan innan vi hjälpt (fast då var den våran). Men lite hjälp är aldrig nog och att KUNNA ge hjälp är också en illustrering av att ha makt - och att vara - inte som dom. Kan man överhuvudtaget hjälpa någon bra? Kommer inte vårt ego emellan? Det som berättar för oss att vi är bättre till skillnad? Och märks inte det? Just dessa frågor kom att bli den största behållningen av boken, för mig! Jag tror själv inte att jag kan stå öga mot öga med den jag hjälper, utan att känna skam över att jag KAN göra det. Men hjälpa tror jag ändå man kan.

För mig blev boken en praktisk vägvisare. För bröllopet närmar sig med stormsteg och som brudpar får man ju önska sig bröllopspresenter. Därför tänker vi leta upp postgiro-nr till det barnhem som jag och lillebror och Tanja och Martin kom från, så att gästerna kan skänka pengar dit. Det känns som en bra grej utan att behöva ta för mycket ansvar, men ändå dela med sig av gldäjen på vår dag.

"Dom dödar oss" är en väldigt fin och stark bok som jag önskar att jag ägde (kommer susa runt på antikvariaten från denna morgon!), den berörde både för att den beskriver den stad jag kommer ifrån, men också livsöden som kunde varit mina. Maj-Gull Axelsson hade med sig en underbar Illustratör som heter Åsa Krstensen och bilderna som vid första anblick tycktes klumpiga, växer varje gång man tittar på dem. Trots att man inte får, kommer jag scanna in alla bilderna. De var för fina för att glömma. Jag gav denna bok en femma i betyg. Det är en bok som kommer leva länge i mig.