1920 föddes Gertrude Humps (även kallad Traudl) i München. Från och med 1942 var Traudl Adolf Hitlers privatsekreterare. Kort efter krigsslutet manade Junges vänner henne att nedskriva sin historia. Då fanns det inget sug efter personliga betraktelser från den nazistiska tiden. Man ville lägga det förflutna bakom sig och det var länge tabu att prata om aktiviteterna under kriget. Många år senare kom Traudl Junges berättelse att ligga till grund för biografier, filmer och historiska vittnesmål. "Undergången", som blev en stor biosuccé härom året är baserad på Junges bok "I Hitlers tjänst". Traudl Junges framtid som sekreterare inom de nazistiska kretsarna var långt ifrån utstakad när hon började sitt verksamma yrkesliv. Junge var en levnadsglad tonåring som inskolats i de nazistiska idealen, men själv hade flera judiska väninnor. Hon hade högflygande drömmar om att bli dansös som sin talangfulla lillasyster och fördjupade sig inte i några politiska diskussioner. Hennes far blev tidigt medlem i nationalsocialisternas parti och lämnade familjen. Junges mor kunde aldrig förlåta honom för det och skyllde Hitler för familjens förlust. Trots detta tackade Traudl Junge ja när hon blev erbjuden tjänst som sekreterare hos Fuhren. I tre år kom hon att finnas i hans absoluta närhet fram till den dag då han och hans nyblivna hustru, med insikt att kriget var förlorat, begick självmord. Adolf Hitler dikterade sitt testamente för Traudl och hon var en av de sista personerna som såg Hitler i livet.
Denna bok börjar med en biografi över Traudl Junge och analyserar hennes utveckling och skuldkänslor kring sin forna arbetsgivare. Traudl Junges oskuld bekräftades av både rättegångar och vänner, men själv lyckades hon aldrig helt komma över med vilken oförsiktig blåögdhet hon accepterade sin arbetsgivare. Denna skuld skulle komma att påverka Junge hela livet. Med denna bakgrund som utgångspunkt är boken ett högst intressant vittnesmål. Den skrevs direkt efter kriget och är i sanning en naiv och nästan rörande berättelse. Här berättar Junge om det lyxiga residentet Varglyan, om sällskapslivet kring Hitler och egna betraktelser (på en väldigt ytlig nivå) över tredje rikets mäktigaste män. På ett sätt är denna bok frustrerande att läsa. Mitt i brinnande krig visar Eva Braun filmer i den privata biografsalongen, tyska kvinnor och barn svälter - men i varglyan äts det god mat. Att inse att Hitler själv valde att leva i en bubbla, trots de fasor han var skapare till gör berättelsen stundtals surrealistisk att läsa.
Under sista året i gymnasiet skulle vi skriva ett specialarbete. Mitt handlade om Adolf Hitler och hette "Människa eller monster". Jag var naiv nog att tro att det kunde vara antingen eller. Sedan dess har jag läst så oerhört mycket material om tredje riket, pamparna, arkitekterna, Hitler, offren och medlöparna att varje ny bok bara är små pusselbitar i det gigantiska pussel som jag ser klart för mig - bara jag blundar. De flesta böcker är skrivna av historiker, teologer och sociologer. Och de flesta är "andrahands" material som grundar sig på vittnesmål som Junges i forskningsperspektiv. Det är berikande att läsa hennes egna ord - och själv göra tolkningen. "I Hitlers tjänst" är vidare en väldigt lättläst bok som "vem som helst" kan läsa. Den målar fram en annan bild av Hitler än man är van, en bild av en faderlig och vänlig kuf. Men i ljuset av det vi vet skedde, förintelsen och fasorna - blir denna bild av Hitler djupare och på många sätt otäckare. I ljuset av vad jag vet idag, hade min uppsats inte hetat "Människa eller monster" eftersom hela frågan tycks löjlig. Jag vill varmt rekommendera denna bok. Den är inte det kvalitativt mest läsvärda man kan komma över - men som historiskt vittnesmål är den ovärderlig.
Förintelsen - på engelska holocoust, kommer från de grekiska orden holos (helt) och kaustos (som betyder bränd). Oftast tolkas ordet i meningen brännoffer eller/och utrotning. Begreppet brännoffer, är på det hela taget ett ganska ironiskt ord för vad som skedde i gaskamrarna & krematorierna under nazitiden. Speciellt ironiskt (och föraktfullt) är det att ta ett ord som offer i sammanhanget och binda det till judarnas undergång. Det finns i vissa kretsar fortfarande en föreställning om att judarna fick vad de förtjänade, eftersom de förnekade Jesus som Guds son. Med denna argumentation har man sökt rättfärdiga det fruktansvärda lidande som det judiska folket fått uppleva sedan kristendomen blev en världsreligion. Och av detta skäl använder jag helst inte ordet holocoust utan föredrar beteckningen Ha-Shoah, som betyder förintelse på hebreiska. Shoah heter också den bok som jag nedan recenserar efter mer än fem genomläsningar.
År 1985 såg Claude Lanzmanns dokumentär "Shoah" dagens ljus. Dokumentären anses än idag vara den mest betydelsefulla film som gjorts om förintelsen. Filmen är mer än nio timmar lång och består av förstahands vittnesmål av överlevande, tyska byråkrater, polska bönder och andra som på ett eller annat sätt var inblandade i förintelsen. Trots filmens omfång gjorde Lanzmann ett försök att sammanställa vittnesmålen i en bok som gavs ut samma år med förord av Simone de Beauvoir. Det är den boken som jag läst om och om igen, de senaste åren, men haft oerhörda svårigheter att skriva en recension om.
Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan. Lanzmann samlar fragment till fragment och bygger en gripande bild av förintelsen med detaljer som bränner sig fast på näthinnan, vare sig man vill det eller ej. Trots att man läst berättelserna om förintelsen så många gånger är Lanzmanns berättelse ny. Genom hans sammanställning blir historien levande igen. Historien är en mardröm, och en sann sådan, men det är kusligt också hur vacker ondskan kan vara. Små bitar av ångest och skuld söker sig samman till en bräcklig och brutal helhet. Rösterna berättar; bönderna, lokförarna, kommisarierna och lägerkommendaterna. De förnekar att de hade vetskap eller möjlighet att förändra. Ändå andas deras ord av återhållsamhet och ångest. Visst visste dom. Men visste vad? Inget allt, men lite någonting? Och kanske mer än så? Någon fick det bättre när judarna försvann, någon annan kan inte släppa bilden av ett barn som kastas upp på ett flak. Det finns så många berättelser och mellan raderna skymtar ansikten och alla de röster som inte kunde. Shoah är en bok som gör ont att läsa.
Bokens upplägg är ovanligt. Lanzmann börjar i historiens mitt. Sen arbetar han sig ut i perferin. Var börjar och var upphör förintelsen? Är varje steg ett steg i förintelsen eller mot? Var börjar skulden, hos vem hör den hemma? Den ansedde historikern Raul Hilberg berättar om hur nästan alla dekret tyskarna beslutade rörande judarnas öde var en spegelbild av det förflutnas dekret. Där fanns inga nyheter. Endast det sista steget var nytt.
Inte omvända judar till kristendom, inte avgränsa dem från sina städer eller skeppa dem långt bort. Inte leva bland oss - inte leva alls. Upptäckten av de hårfina gränserna gör det hela paradoxalt. Hur bekämpar man en ondska man vänjer sig vid? Hur bekämpar man insikten att man fått det bättre när somliga försvunnit? Kan det någonsin förlåtas? Jag läser Lanzmanns fantastiska bok och vanmakten står mig upp till halsen, en oupplöst knut!
Och idag i Sverige - här och nu - växer sig antisemitismen starkare (och föraktet mot invandrare) men i ny gestalt. Idag är antisemitismen inte politiskt korrekt, så man får vara antisionist istället. Frågan är hur man/vi kan kräva av Israel, offret att DE borde lärt av historien. "Har inte NI lärt er något av att vi försökte utrota er? - borde inte NI ha större respekt för människovärde?" kan vi, eller kan vi inte fråga judarna i ljuset av förintelsen? Sett ur det perspektivet blir Palestina-frågan en del av problemet. Rättvisa, javisst - men också perspektiv på kontexten. Efter årtusonden av underkastelse slår den mobbade tillbaka. Västvärlden vrider sina händer och glömmer varför rädslan att ge upp mark/tro/stoltheten är så stor.
Shoah är en bok som jag bär med mig ständigt. Jag har gjort fullt med understrykningar och boken lider av svårartade hundöron. Men det är en bok som drivit rakt in i hjärtat på mig. Den har en egen röst. Jag har gett den en jordgubbe, men kan aldrig göra den rättvisa med en enkel recension. Det här är ett försök, inget annat. Om du vill se trailern för filmen (år 2007 kom en nyutgåva) klicka på länken här. Boken har publicerats på svenska av bokförlaget Alfabeta. Det är en bok man inte får missa.
IG Farben var Tysklands största industrikoncern. Tre IG Farben profiler fick nobelpriset. På samma gång som IG Farben står för gaser, utnyttjande av slavarbetskraft i Auschwitz och andra etiskt riktigt läbbiga saker står IG Farben också bakom konstgödsel (befria världen från svält), aspirin (befria världen från huvudvärk) och konstfärg. Behållningen av boken är förordet av Harry Schein - som tar upp just dessa aspekter, de båda sidorna på det kapitalistiska myntet. Därefter tar alltså J Borkins jakt på "sin vita val" sin början och man får följa IG Farbens grundande, konflikter, konspirationer och agerande under första världskriget - och senare i andra världskriget. Troligen andas min recension redan här frusteration, eftersom denna bok är något av det tråkigaste jag läst.
Jag ska göra ett undantag för mina recensionsregler. För att recensera en bok för lettura kräver jag att man läst HELA boken och att det inte gått mer än en vecka sedan man läst den (för att boken ska vara i färskt minne och inte blivit fördunklad av andra böcker man läst). Men ibland stöter man på sådana böcker som är så fundamentalt trista att läsa att varje sida blir en tröstlös kamp. Jag har bara femton sidor kvar i "Hitler & IG Farben" och det vore så lätt att strunta i att recensera den överhuvudtaget och bara låta den vara. Men i mitt digra bibliotek rörande material om förintelsen bör ju även de där böckerna som tarvar sågningar vara med. Så jag gör ett undantag, för den här gången. En varning måste ju trumpetas ut med ett sånt här sömnpiller till bok!
IG Farben är ett företag som speglar både fördelar och nackdelar med kapitalismen. Historien visar på ödesdigra resultat när man sätter vinsten först och ser på människor blott som medel för att nå ett mål. Slavutnyttjandet nådde sin allra otäckaste etiska kulmen under IG Farbens inflytande i Auschwitz. Slavkraft hade före detta setts som ett kapital i sig. För att få ut bästa möjliga förmåga av sina slavar var man tvungen att behandla dem efter omständigheterna väl. I Auschwitz försvann till och med denna komponent. Människor kom, arbetade och dödades. Arbetskraften sinade aldrig, eftersom det kom offer från hela Europa. De etiska konsekvenserna av hur ett storföretag utnyttjar situationen kunde i denna bok belysts på ett mycket intressant sätt.
Tyvärr verkar författaren ha en föreställning om att upptravade fakta räcker för att skapa en läsvärd bok. Det förekommer ytterst få diskussioner rörande vad som verkligen skedde. Författaren raddar upp händelser, personer och datum utan några som helst ambitioner att reflektera kring detta. Efter ungefär halva boken avslutas historien i Nurnberg och med spridda anmärkningar om att IG Farben uppstod på nytt under nya företagsnamn. Sen byter författaren STYCKE (ja faktiskt bara ett stycke) och börjar berätta historien en gång till - från början, fast ur en lite mer ointressant vinkel. Jag är övertygad om att den här boken kommer gå till historien som den kompositionsmässigt dummaste bok jag läst. Istället för att plöja hela boken kan man med fördel läsa förordet och nöja sig med det.
Jag ger denna bok en etta i betyg.
De germanska kristna bildades i syfte att skapa en stadskyrka under det politiska styre som man ansåg revolutionerat det tyska folket. Rörelsens medlemmar var övertygade nationalsocialister och önskade låta kyrkan utvecklas i samma takt som "riket". Nazismen var i sin natur religiöst utformat. Man dyrkade rasen, och rasens hänförare i korståget mot parasiterna som underminerat den ariska rasen. Germanska kristna försökte införliva nazistiska element i den kristna åskådningen, men mot slutet av kriget stod det klart att händelseförloppet pekade åt rakt motsatt håll. Det var kristna eleement som införlivats i den nazistiska åskådningen och inte tvärtom.
Tysklands kyrka var splittrad i många åskådningar. Man önskade någon som kunde skapa en enhetlig kyrka. Sålunda blev också prästeskapet påverkade av nazistpartiets framgångar.
Den tyska kyrkans fiender inom kyrkan hade naturligt varit judarna "Gudsmördarna". Protestantismens viktigaste föregångare Martin Luther gav ut en antisemitisk skrift som smädade judarna. Luthers ord kom flitigt att användas i propagandakriget i syfte att historiskt berättiga fiendeskapet mellan ariska kristna och judar.
Vid installeringen av rikskanslern gav det nationalsocialistiska partiet intryck av att vara positiv till kristendomen och kyrkan. Men partiet var endast positivt så länge kyrkan var ett medel i partiets tjänst, vilket skulle komma till uttryck i förvisning av de präster som opponerade sig mot partiets göromål. De germanska kristna såg det som sin skyldighet att nazifiera kyrkan och med samma metoder som nationalsocialisterna nyttjat, ta makten över henne. Det var inte i germanska kristnas syfte att bara hålla sig väl med partiet. De ville också få uppmärksamhet varande nazismens enda kyrka, vilket självklart krockade med kyrkans dogmer om att vara politiskt självständig, men framför allt krockade det med det faktum att Hitler själv med stöd av viktiga partimedlemmar inte bekände sig till den kristna tron och faktsikt såg ner på kyrkans "vekhet". Germanska kristna gick i försvar för kyrkan men försökte formulera om kyrkans dogmer så att de bätte skulle pasa nazistiskt formspråk.
Opponenterna till sådan förändring tystades effektivt genom att de förlorade sina poster i kyrkan (varvid germanska kristna insatte de sina på posterna istället), skrämseltaktik med koncentrationslägervistelse som det yttersta straffet. Opponenterna anklagades vidare för att vara av judiskt blod, påverkade av judisk propaganda, annan tveksam härstamning, veka som kvinnor eller helt enkelt för intellektuella, teologiska. De ansågs inte ha förmågan att tala till folket. Bland alla övriga tillmälen som haglade över opponenterna hörde att de förrådde sitt land. Anti-nazistiska strömningar i utlandet förklarades delvis i opponenternas skadliga påverkan.
För att falla nationalsocialisterna i smaken utförde germanska kristna flera antisemitiska åtgärder som ännu inte ens krävts av partiet. För att hålla sig väl med partiet var kyrkan tvungen att överkompensera, att alltid vara steget före och på olika sätt visa sin lojalitet med nazismen. I denna till synes ändlösa kapprustning urholkades den kyrkliga strukturen och de germanska kristna kom att undergräva sin egen position i staten. En grupp teologer insåg tidigt vilka konsekvenser germanska kristnas rörelse skulle få på kyrkans självständighet. Denna grupp kom att bli germanska kristnas svåraste opponent, nämligen bekännelsekyrkan. En av de mest betydande i rörelsen var Martin Niumöller som senare fängslades och fördes till koncentrationsläger för sin tro.
Motståndet mot folkkyrkan handlade om kyrkans politiska självständighet och agerandet mot icke-ariska trosbekännare. Senare kom striderna också att beröra brotten mot de dogmer som vuxit fram i kyrkan under tusentals år. Dock bör noteras att få opponenter la vikt vid kärleksbudskapet till ALLA, utan undantag!. Bekännelsekyrkan var i mångt och mycket pro-nazistiskt och ifrågasatte inte behandlingen av judar som en politisk fråga, utan bara agerandet mot specifika kristna judar, icke-arier med kristen tro, som genomgått dopet. Martin Niumöller var ett belysande exempel på hur en motståndare till germanska kristna kunde se ut då han var övertygad nazist in i det sista.
Antisemitismen var inget främmande för kyrkan. Redan före Jesu-tid tittade folk snett på judarna. I Romarriket rådde religions frihet och gudarna samsades med varandra - stack judarna ut när de vägrade offra till stadsgudarna som alla andra. Eftersom sådant offer var kollektivt tolkades judarnas vägran som förräderi mot staten. De drog olycka över hela Romarriket. Efter Jesu korsfästelse skylde många på judarna. De blev en tacksam syndabock som kyrkan kunde distansera sig från och formulera som "ond". De uppenbart judiska elementen i Gamla och Nya Testamentet diskuterades. Markion, biskop av Sinope på 100-talet efter kristus önskade avlägsna Gamla testamentet helt ur kanon, och även göra utgallringar av judiska element i Det nya testamentet. Markions hävdade att judar och kristna dyrkade två olika gudar. Skapelsens gud (GT:s Jehova) mot den kärleksfulla och förlåtande fadern i Nya Testamentet. Markion gjorde också inlägg i debatten kring Jesus mänsklighet/gudomlighet. Han hävdade att Jesus var helt gudomlig och att hans död på korset var en skendöd. Långt senare skulle nazisterna använda samma argument för klara av att argumentera sig ur den knipa de skapat när de påstått att Jesus INTE hade judiskt påbrå. Även om alla kyrkofäder inte hade lika extrema åsikter som Markion var de flesta överrens om judendomen som opponent till kristendomen. Augustinus av Hippo hävdade att synagogerna skulle ligga vägg i vägg med den kristna kyrkan för att de kristna aldrig skulle glömma att förtappelsen fanns. Judarna skulle med andra ord fungera som dåliga exempel.
Antisemitismen utvecklades inom kyrkan och var en god syndabock inför allting som gick fel. Digerdöden, naturkatastrofer, krig - allt kunde skyllas på judarna. Under medeltiden förföljdes judarna från tid till tid. Väldigt ofta tvingades de till tvångsdop för att "kunna ingå i den kristna gemenskapen". Man accepterade alltså inte några kätterier. Under upplysningen öppnades delvis samhället upp - även för judar. Kolonisering av främmande folk gav upphov till gryende rasism. Kyrkans antisemitism hade länge legat till underlag för fördomar och trångsynthet. Men efter upplysningen dalade kyrkans makt. Nu ville man ha vetenskapliga förklaringar och samhället blev allt mer sekulariserat. Men det hat som kyrkan byggt upp mot judarna fanns kvar. Det mest fatala i situationen var att det snart skulle omvandlas i vetenskapens namn och inte längre handla om religion - utan blod.
Jag upplever att författarens syfte är att berätta om ursprunget till rörelsen "Germanska kristna" och bakgrunden till varför de blev så framgångsrika. Författaren berättar om den germanska kyrkans urpsrung och uppkomst i samband med att nationalsocialisterna fick makten. Författaren berättar om hur de germanska kristna införlivade nazistiska element i sin kyrka och förvandlade Kristi kärleksbudskap till hatbudskap iställtet. Folkkyrkan och dess representanter var djupt involverade i de revolutionerande politiska omvälvningarna i Tyskland. De ville självklart binda sin tro vid den framtid de såg möjlig. Dessa band med en rörelse som var dimmigt religiös i sig (dyrkade faderslandet, ledaren, striden, sin egen överhöghet - osv) kom att ställa kyrkan i ett mycket vanskligt läge. De som såg konsekvenserna av att tappa den politiska självständighet valde att bryta sig ur folkkyrkan. Då rörelsen begagnat sig av likartade metoder för att få makten inom kyrkan, ställdes de inför ett moraliskt dilemma - vad var värt att rucka på inom kyrkan, för att vara en sann kristen och samtidigt nationalsocialistisk kyrka? Snart blev det tydligt att utvecklingen inom kyrkan kom att urholka det kristna kärleks budskapet och många dogmer med den. Rasen var en av de viktigaste av germanska kristnas grundpelare. Där det fanns människor, såg kyrkan raser. Raser kunde värderas olika och de sämsta ansågs fullt legitimt att avgränsa sig från. I början var sådan avgränsning (liksom en spegel av det politiska livet) ganska banala saker. Men påbuden blev allt allvarligare. Icke-ariska tjänstemän tilläts inte längre arbeta. Arierparagrafen tvingade kyrkomedlemmarna att bevisa sin renrasiga härkomst. Dopet ogiltighetsförklarades som ett medel att omvända någon till kristendom. En ras ansågs inte kunna ändras genom dop. Författaren berättar om hur icke-arier långsamt men bestämt inte längre var välkomna i den kyrkliga gemenskapen. Den ariska paragrafen tvingade kyrkans män och kvinnor att garantera sitt ariska påbrå. Snart var inte heller vanligt jude-kristet folk tillåtna att besöka kyrkan. De germanska kristna förde slutgiltigt ut de judekristna ur kyrkan för att därmed låta dem dela öde med resten av judarna. Förutom att utestänga de vid dopet kristna judar ville man göra sig av med alla judiska element. Kyrkans dogmer såg man som en intellektuell konspiration mot vanligt tyskt folk som avlägsnat sig från kyrkan. Kyrkan skulle nu istället rikta sig till soldaterna, riktiga män och kvinnor som agerade så litet som möjligt inom kyrkan. I kampen att uppfylla dessa mål sökte germanska kristna alliera sig med andra kyrkoorganisationer - dock utan framgång eftersom de samtidigt frånkände dessa riktningar något faktiskt värde. Kvinnorna behandlades som svagsinta och underordnade männen, trorts att det var kvinnorna som samlade organisationen under sina vingar. Dock passade detta inte nazismens syfte som såg kvinnornas kall vara goda mödrar och trogna hustruar.
"The twisted cross" kändes ogenomtränglig när jag började läsa den. Men ganska snart fick jag flyt i läsandet och insåg att boken var pedagogiskt uppbyggd och att författaren var kompetent inom sitt område. När jag skulle skriva recensionen fick jag lite problem med översättningarna till svenska från engelska. Jag vet inte om "germanska kristna" är den rätta benämningen på rörelsen. Jag kan också översatt andra begrepp fel vilket kan vara ödesdigert när man skriver en recension för universitets ändamål. Det är oerhört viktigt att förstå bakgrunden till hur en kyrklig rörelse kunde avlägsna sig så mycket från sitt ursprungliga budskap. När man läser om kyrkans agerande i judefrågan får man perspektiv på hur det tyska folket existerade i samklang med rasistiska ideal. Det måste varit svårt att separera dessa nazistiska ideal när de ständigt trumpetades ut i folks vardag. Heidi Fried talar om att många - efter förintelsen ifrågasatte judarnas oskuld. Varför skulle någon - placera en oskyldig människa i koncentrationsläger eller vilja förinta dem. Judarna måste gjort något fel. Den logiken kan ur vårt perspektiv 60 år senare vara svår att förstå, men livet i Tyskland under nationalsocialismens tid var fylld av moraliska gråzoner. Det är bestörtande att läsa om kyrkans agerande i Tyskland, men också nyttigt. I ljuset av detta kan man bättre förstå maktlösheten vanligt folk måste känt och rädslan. Nationalsocialismen slingrade sig verkligen in i tyskt vardagsliv.
Med detta vill jag absolut inte ursäkta det tyska folket. Tvärtom kan denna bok ge en bättre bild av de som faktiskt gjorde motstånd - för möjligheterna fanns självklart alltid. Jag tycker denna bok är mycket intressant och kommer köpa hem den för att ha i bokhyllan. Boken får en svag femma i betyg. Jag önskar den fanns översatt till svenska!
En spelfilm från 2005 som precis gick på SVT. Briljant!! Vill ha den! Becker som gör huvudrollen har en otrolig närvaro. Jag älskade filmen och rekommenderar den varmt!
Vad innebär det egentligen att leva vidare efter Auschwitz? Ebba Sörbom överlevde, men hennes närmaste fanns inte längre kvar i livet. År 1945 kom hon 17 år gammal ensam till Sverige. De primära behoven tillfredställdes. Hon fick mat, tak över huvudet och möjlighet att arbeta. När de ytliga behoven hade tillgodosetts förväntades de överlevande glömma sina krigsminnen, dra ett streck över det förflutna. De förväntades vara tacksamma över värdlandets omsorg och frikostighet. Något tillspetsat skulle man kunna säga att de överlevande skulle tiga tyst och låta världen fortsätta snurra utan att ta itu med det trauma de genomlidit. 
Alla som forskar om förintelsen, oavsett från vilket perspektiv, religiöst, kulturellt eller historiskt är skyldiga 
