Våra pinade bröder behandlar Svenska kyrkans agerande under förföljelsen av de skandinaviska judarna år 1942-43. Boken är en kommentar till kritiken som riktats mot biskopen Eidems agerande, som anses vara för vekt, ett slag i luften, betecknande för kyrkans passivitet i ett sammanhang där en markering kunde gjort stor skillnad. Jarlet manar dock läsaren att sätta sig in i den historiska kontexten, dels i den då rådande politiska situationen, men också i teorin om de två reglementena, det andliga och världsliga, där kyrkan ansågs bara kunna påverka det andliga skeendet. 

Om kyrkan gjorde ett politiskt ställningstagande skulle kyrkan frångå sin neutralitet - vilket skulle vara ett politiskt ställningstagande. Men kyrkan skall vara neutral - och ekvationen fick många att tveka över det rimliga i att kyrkan skulle protestera. Jarlet påpekar också att kritiken utgår från att man då - visste vad vi - idag vet. Även om det fanns information om de nazistiska grymheterna hade folk svårt att föreställa sig hur illa det faktiska läget var. Man ville inte tro på det man fick höra, Tyskland skulle ju föreställa ett civiliserat land, kunde inte uppgifterna överdrivits i propagandasyfte?

När trovärdiga rapporter började cirkulera i kyrkan såg situationen fortfarande inte annorlunda ut. Sverige ville med alla medel hålla sig utanför kriget. Kyrkan kunde försöka påverka opinionen genom gudstjänster, hjälporganisationer och upprop av biskopar som fördömde nazisternas agerande. Kyrkan kunde försöka vända opinionen i Sverige, försöka arbeta bort fördomarna om judar, men att faktiskt kritisera ett annat lands politiska agerande var fortfarande otänkbart.

Trots detta, protesterade faktiskt kyrkan. Jarlet illustrerar hur, genom redogörelser av upprop och predikotexter som skedde under denna mörka tid. Kyrkan fördömde i dessa predikotexter förföljandet av den judiska stammen. Här påpekades också Jesus judiska ursprung, kristendomens förankring i Gamla Testamentet och att det politiska budskapet aldrig får kränka Jesus kärleksbud. Dessa pamfletter är inte politiska i den mening vi uppfattar det, men samtidigt fanns utförliga beskrivningar över det skändliga som skett de norska judarna med, och vilket öde de har som med berått mod tvingats iväg från sitt hemland. På så vis kan man säga att kyrkan faktiskt höjde sin röst, även om det var en röst som talade främst för de judar som var kristet döpta.

Denna lilla bok handlar framför allt om vikten att inte döma ut hela kyrkan för att uppropen (ur vår synvinkel) inte var stora nog. Flera som var närvarande vid tidpunkten har också pekat på denna problematik. Man vill lätt peka ut syndabockar, men måste trots allt ta hänsyn till hur det politiska läget såg ut, hur synen på kyrkans ambitioner inom det politiska ansågs otänkbar och hur de möjligheter att protestera, faktiskt utnyttjades. Vidare skapar Jarlets bok intressanta frågaeställningar kring hur kyrkan agerar i politiska ärenden idag. Kan kyrkan vara politiskt neutral och ändå yttra sig i politiska frågor? Kan man se förbi det politiska och se människan bakom?