Smuleliten

 Det har gått över tio år sedan sist. Krakow är sig inte likt. Eller kanske är det jag som förändrats? Vi startade resan med dunderförkylning. Freddis med ebola-varning, själv var jag mest trött och ömmade i kroppen. Eftersom vi bara hade tre dagar till förfogande och vi inte orkade hänga med i de andras tempo avlägsnade vi oss från gruppen efter besöket i Auschwitz. För mig var det besöket viktigast. De judiska områdena i Krakow hade jag besökt sedan tidigare och på söndagen tog vi igen oss på allra bästa sätt. Vi åt bananglass och gick runt i stan, njöt av de vackra vyerna och pratade förstås väldigt mycket. Första bildserien är från första kvällen då vi åt på en "polsk" restaurant och plaskade runt i snöyror på torget.

Den andra serien bilder kommer från Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Jag upplevde ett otroligt tomrum under besöken. Jag har laddat i många år med bilder, berättelser, människor och livsöden. Verkligheten var rätt formlös. Jag kände mig lite grotesk som gick runt och fotade lidandets baracker. Turistaspekten fick det att vändas i magen på mig. Förra gången var jag tabula rasa. Den här gången såg jag konstruktionerna. Utvalt, upplagt för att väcka känslor. Jag har vuxit ur Auschwitz. Det kändes verkligen som om det skedde för 60 år sedan. Rwanda fick konturer efter detta besök. När kommer minnesbilderna, filmerna och böckerna om Rwanda? Vad gör förintelsen så unik? Är försöken att framhålla det unika, möjligen en björntjänst? Kan det tydlga förintelsemönstret vi ser i den judiska förintelsen - göra oss blinda för de händelser som sker HÄR och Nu? Jag vet inte, men de frågor jag var rädd för att brottas med innan resan, kändes rätt meningslösa efteråt. Det går krigsförbrytare från Bosnien fria i vårt land, i Rwanda har man fortfarande inte tagit itu med folkmordet. Folk avfärdar det gärna som "stamkrig". Här och nu, i vår verklighet finns orättvisor och förintelsemönster att titta närmare på.

Å andra sidan hade jag aldrig blivit den jag är idag, ifall den första resan inte påverkat mig så djupt. Rwanda hade blivit ett mysterium för mig, absolut inget att vilja upptäcka och förstå. Men jag undrar om det djupa traumat som förra resan skapade i mig, trots allt inte berodde på den situation som jag själv var i, när resan tog plats. Jag förlorade hörseln, jag upplevde mig själv få kämpa för mitt existensberättigande. Jag kände mig förintad. Och jag vägrade acceptera rättvisan i detta. Min känsla av utanförskap i gruppen lät förintelsen bli till - just då, i mig. Därför påverkade resan mig så djupt och därför kunde jag inte (eller vågade inte) fokusera på mer närliggande folkmord, engagera mig och försöka sträva mot en djupare förståelse av mönstren. De mönster som jag idag ser, praktiskt taget - överallt.

Vi vet var förintelsen slutar - men var börjar den?
Vad gör det osannolika sannolikt
vad gör det sannolika osannolikt.

Den sista bildserien är på Krakows mysiga gatustråk och roliga affärer (ej upplagd ännu). Jag är tacksam att vi tog den paus som behövdes för att vila från alla känslor. Det var något jag inte gjorde förra resan och jag har lärt mig av misstagen. Det finns en tid att sörja, men också tid att glädjas åt roliga fårmössor och babbla (ingen förstod något - varken han eller jag) med torggubbar. Klappa katter (hon hette Kerchtan) och fota hundar som ser ut som snälla björnar. Allt sånt. Det är tillåtet. Ingen blir arg. Ingen kan säga att jag inte ägnat tillräckligt mycket tid åt att förstå ondskan. Det är mitt kall - och även om jag kommer fortsätta söka även i framtiden, så tror jag på något sätt att denna resa var ett avslutande av ett helvetiskt jobbigt kapitel. Hoppet är det sista som dör.