Litzmannstadt kallades den polska staden Lodz av nazisterna. Näst efter Warzawa var det här det största gettot fanns. Till gettot fördes runt 200 000 judiska invånare och tvingades leva bakom murar klädda med taggtråd. Under de tre år som Lodz-gettot existerade dukade judar under för sjukdomar, svält och fattigdom. Slutligen utrymdes gettot och de kvarvarande judarna fördes till Auschwitz där de flesta mördades. Runt niohundra människor överlevde till krigsslutet. Zenia Larsson var en av dem. I den första delen i sin triologi om sin uppväxt, "Skuggorna vid träbron" (de andra heter "Lång är gryningen" och "Livet till mötes) beskriver författarinnan den otroliga misären i gettot och de tröstlösa förhoppningarna hos individer - dömda till ett värre öde än döden.

Zenia Marcinkowski föddes i Lodz år 1922. Hon var således relativt ung när hon och hennes familj tvingades in i gettot. Efter ett par helvetiska år fördes hon till Auschwitz. Hon överlevde och fördes med hjälp av Röda Korset till Sverige. Två år senare antogs hon vid Konstakademin i Stockholm där hon också träffade sin man. Zenia Larsson skulle alltid bära med sig en önskan att vittna om sitt förflutna. Först omsatte hon sin smärta i de skulpturer hon skapade - men redan 1960 gav hon ut sin första bok. Förra året avled författarinnan, 85 år gammal.

Jag skulle vilja känna mer för denna bok, än jag faktiskt gör. Den är välskriven och insiktsfull. Den sjuder av berättarlust och fina personskildringar. Förklaringen till varför jag inte faller är ganska enkel. Berättelsen är helt enkelt för hemsk för att man ska kunna hantera all smärta. Alla personer som möter i "Skuggorna vid träbron" lider. Det finns inga ljuspunkter och därmed inget hopp. Allt är hemskt, allt blir hemskare och till sist orkar man inte med alla jävligheter utan tvingas stänga av. Man kan tycka att detta borde vara normen när det gäller alla böcker som behandlar förintelsen. Verkligheten var jävligare än böckerna - otvivelaktigt. Men somliga författare lyckas balansera mellan verkligheten och sin ironiserade bild av verkligheten. Primo Levi är en sådan författare. Hans böcker skildrar ingående och detaljerat helvetet, men närvaron av författaren finns med från start. Jag upplever det nästan som om han håller min hand medan han guidar mig mellan barackerna i Buna-Auschwitz. Då blir det lättare att härda ut, och inte bli avtrubbad.

Zenia Larsson har berättarglädje, men jag saknar nyanser. Jag känner mig näst intill dränerad på energi efter att ha läst hennes bok. Min ovilja att leta upp de två andra böckerna i trilogin avgör min betygssättning. Jag ger boken en trea, med brasklappen att Larsson skriver fantastiskt - men alltför mörkt.