Smuleliten

Precis innan resan till Polen, budade jag hem en bok från Nordiska museumet med samlade minnen från judar som kom hit till Sverige under eller efter kriget. Samlingen visade sig vara väldigt vidgad. De människor som redaktören valt ut att berätta om sina öden, har olika förutsättningar, så som geografisk bakgrund, religiös kontext men också människor i olika åldrar vilkdet bidrar till ett bredare perspektiv på förintelsen. I så gott som alla historier spelar den nyuppväckta antisemitismen en stor roll för de överlevandes drivkraft att berätta.

Jag tycker sällan att korta biografier är särskilt intressanta att läsa. När det kommer till överlevande efter förintelsen finns dessutom en väldigt tydlig mall i biografierna. Uppväxten hyllas och får ett romantiskt skimmer över sig. Helvetet i lägren kan antagligen berättas hur många gånger som helst, men ingen som inte var där - kan förstå. Räddningen beskrivs inte sällan i samma färger som de lyckliga barndomsminnena. Sverige höjs till skyarna. Här var folk så vänliga, här fanns mat i obegränsade mängder (som det tycktes för flyktingarna) och här fanns tryggheten. Ofta slutar berättelserna just här, med hyllningar till det nya hemlandet och ett nytt liv. I denna samling kan man ana kritiken och vanmakten i att vara överlevande efter en katastrof - men ändå tvingas leva ett liv i tomhet, utan alls några rötter. Kan samhället förstå smärtan i de överlevandes förluster? Kan en ny  familj ersätta den som förintades? Och är svenskarnas vänlighet en garanti för att det inte ska ske igen? En tacksam jude är bra, men vad händer med den jude som är otacksam?

De tankar jag bär på efter resan sätter spår i allting jag läser. Skulden, tacksamheten, föreställningen om vad en människa kan hantera - fysiskt och psykiskt är något som jag vill fördjupa mig i. Hedi Freid har arbetat med någon av de överlevande som deltar med sina berättelser i boken. Jag blir sugen på att läsa hennes böcker på nytt.

Några anmärkningar dock;
Historiska beskrivningar kompletterar de personliga berättelserna - men utmärks varken av nytt typsnitt eller kursiv text, vilket gjorde läsningen lite förvirrande ibland. Vidare fanns det en berättare vars far försvann. Efter många år hittades en bild som fadern hade ritat innan han dog i gaskamrarna. Denna bild berättades det om tillräckligt mycket för att det skulle irritera mig att den inte publicerades i boken. Sist men inte minst funderade jag kring den första berättaren som hette Kaplan, precis som Susanne Kaplan som jobbat med barnöverlevande efter förintelsen. Jag blev nyfiken om de är släkt - vilket känns ganska självklart, men jag vill ändå få det bekräftat.

Sammanfattningsvis är denna bok bra, men ingen bok som höjer sig över medelmåttet.