Om man anordnar en tävling, men inte deltar, kan man aldrig kalla sig själv för vinnare. Det ingår inte i konceptet. Så därför hade nazisterna fel redan från början, när de hävdade sin rätt att härska över andra folk eller till och med gå så långt att eliminera dem för lebensraum. Hitler missförstod Darwin på så många sätt. Nazisterna var hycklare. Jag tror de flesta kan hålla med om det påståendet. Men det darwinistiska sättet att betrakta överlevnad finns kvar. De som överlever är starka och beundransvärda människor, vilket naturligtvis leder till att offren, de som inte överlevde - inte betraktas med samma respekt. När det gäller förintelsen blir vår syn på de överlevande ambivalent. Vi vill hävda att de som dog var martyrer (och inget, inte ens mänsklighet får svärta ner deras minne) medan de som överlevde var hjältar. När denna föreställning förs fram av överlevande kan minnena förvrängas, särskilt om den överlevande upplever sig skriva i opposition mot förintelseförnekare som i sin tur slår ner på allt som kan vara inkorrekt. Förintelseförnekarna utgår från devisen att om en sak är inkorrekt - så är hela historien det.

Faran i vårt betraktande av historien är vår tendens att vilja förenkla saker. Antingen är man god - eller så är man ond och uttrycken för något mittimellan är förvirrande och förstör harmonin. Därför är alla judar goda offer och alla tyskar onda jävlar (som dock ändrar sig väldigt snabbt när USA går in och rustar upp landet till en solskensdemokrati strax efter kriget). Ingen människa är förmögen att berätta helt objektivt. Det ligger i sakens natur. Vår uppväxt, våra etiska föreställningar och vår nuvarande livssituation påverkar alltid hur vi ser på saker och ting. Därför kan vi uppleva en bok/film olika vid skilda tillfällen vi läser/ser den. Men när det gäller somliga historiska händelser tycks vi slopa nyanserna till förmån för dramaturgi. 

Jag har skrivit om det här förut. Förintelsens dramaturgiska finess och de psykologiska grepp människan använder för att kunna förstå något så stort och ondskefullt. Sådant heliggörande av förintelsen som exempelvis Elie Wiesel ägnade sig åt. Eller raka motsatsen, de som hävdar att allt som de överlevande säger och gör - ska ifrågasättas på ett helt annat sätt än vittnen till andra historiska händelser. När det gäller förintelsen finns där flera mycket intressanta överlevare som skrivit sin historia. Somliga är mycket tydliga med att deras minnen kan innehålla detaljfel (t. ex Primo Levi betonar detta både i förord och efterord till sin bok "Är detta en människa?"), andra vill överhuvudtaget inte bli ifrågasatta utan upplever detta som en kränkning. De kan inte minnas fel och alla som ifrågasätter detaljer gör detta för att de inte förstå - och inte upplevt förintelsen själva.

Förintelsen är intressant framför allt för att den visar hur lågt människan kan sjunka och hur hon börjar agera när de etiska lagarna sätts ur spel. I de överlevandes berättelser kan vi granska förloppet och kanske förstå hur förintelsen kunde inträffa - och varför den inte förhindrades av demokratiska länder som inte styrdes av maktgalna diktatorer. Rudolf Vrba är en av de allra mest intressanta överlevande. Han, ensam överlevde dödslägret Majdanek. Han lyckades tillsammans med sin vän Alfred Wetzler fly Auschwitz under den tid då lägret var mest aktivt. Utan Rudolf Vrba hade Auschwitz-protokollet kanske aldrig skrivits. Och vi kan eventuellt föreställa oss att Vrbas handlingar räddade liv (men inte säkert).

Till skillnad från andra överlevande som Primo Levi, Imre Kertez, Ebba Sörbom med flera är Rudolf Vrba en överlevande som verkligen tycks ha överlevt - även i själen. När jag läser Levi eller Kertez slås jag av tomheten. De skriver sina egna gravar. De överlevde men lämnade kvar större delen av sig själva i helvetet. Men när Vrba skriver får jag känslan av att han överlevde på alla sätt och vis och att han fortfarande är arg. Han tillåter sig själv att inte förlåta, inte be om ursäkt och skriva sin historia på sitt sätt, befriat från rädsla att bli ifrågasatt. Vilket han har blivit. Vrbas minnen har ifrågasatts av Yehuda Bauer och andra erkända historiker. Till skillnad från Wiesel som också hävdar att hans minnen stämmer - även om han konfronteras med motsatsen - tycks Vrba inte förheliga sina upplevelser. Och det gör att hans berättelse är oerhört befriande att läsa.

Vrba berättar oerhört ofattbara saker och med patos vilket gör att man inte distanserar sig till honom - eller till situationen. Denna ärlighet gör också att man får en mer nyanserad syn på de överlevande. Ingen jude överlevde utan att göra det på bekostnad av någon annan. Ansvaret ligger inte hos offren, men om man struntar i den faktiska del de hade, grumlar man minnet av de som gjorde uppror på ett påtagligt sätt. För det är omöjligt att jämföra äpplen och päron. De som inte orkade stå emot mer än genom att göra ett passivt motstånd skiljer sig iallafall (även om det inte ligger i en värdering) från de som gjorde aktivt motstånd (t ex Warsawa-upproret). På ett annat plan kan man jämföra med tyskarna. De tyskar som lät bli att skjuta judar i sin militärtjänstgöring mot de som offrade sina liv för motståndsrörelsen (Sophie Scholl). Man måste förstå nyanserna. Vrba berättar om helvetet. Han ger oss en uppriktig bild av vad han tvingades göra för att överleva. De aspekterna måste vi förstå om vi ska ha en komplex bild av förintelsen.

Större delen av boken handlar om lägren och om flyktplanerna. Tyvärr saknade jag en utförlig beskrivning av Vrbas försök att väcka opinion i Världen och om hans besvikelse när de allierade ignorerade hans bevis. Vrbas betraktelse av detta svek var det som jag ville läsa mest om. "Flykten" är en osannolik berättelse om en osannolik man. Den är facinerande och omöjlig att sluta läsa. Och när jag säger omöjlig - så menar jag det. Om man står ut med att läsa om de vidrigheter som Vrba genomlidit så går det inte att släppa boken. Spänningen är ofantlig från början. Jag gav boken en stark fyra i betyg. Det känns som om jag har flyt när det gäller att hitta nya och intressanta perspektiv från den del av historien som sysselsätter mig mest.