Smuleliten

5 mars 2009 - Bedövande läsupplevelse (del 1)

Kategori: Likvidation

De välvilliga av J. Littell

Orsakerna till varför det är svårt att skriva en omfattande recension till "De välvilliga" är många. Vi kan börja med bokens längd. "De välvilliga" är en tegelstensroman på niohundratvå sidor och den är som ett nazismens evangelium (budskap), helvetet enligt doktor Max Auer. Boken är en bedövande historia som förstummar, samtidigt som den ristar sönder. Till längden kommer bokens emotionellt omstörtande behandling av en fruktansvärd tid. Littell nazismen utan några förskönande omskrivningar, att säga att boken är mångbottnad skulle vara en underdrift!

Somliga böcker är för överväldigande för att de ska kunna recenseras rättvist. I vanliga fall brukar jag läsa om dessa böcker på nytt för att inte låta mina första känslor överskugga läsandets objektivitet. Så gjorde jag med "Shoah" och "Extremly load and incredible high", men ingen av de böckerna var egentligen direkt smärtsam att läsa. För trots att Shoah behandlar förintelsen, var den poetiskt vacker och befriande, detsamma gäller Foers bok. Men bland de bästa böcker jag läst finns undantag. Maj-Gull Axelssons dokumentära bok "Rosario är död" fick högsta betyg och förtjänar egentligen ett mognare omdöme än jag klarade av att ge den. Dock finns det inget som kan få mig att läsa om den boken, eftersom det tog mig månader att sudda ut de groteska bilder som fastnade på näthinnan. Somliga böcker gör helt enkelt för ont. Andra har jag läst ut och sedan låtit ligga på recensionshögen för länge. Ibland har de varit för långa för att jag orkat läsa om dem - varför recension uteblivit. "De välvilliga" platsar inom båda kategorierna. Den är osedvanligt lång - och smärtsam att läsa. Varför jag tvingade mig själv att börja skriva på detta, i samma ögonblick som jag la boken åt sidan. Och ännu har jag som ni märker, inte ens börjat beskriva boken på allvar.

Jag brukar utgå från tre kriterier när jag recenserar böcker. Språk, stil och orginalitet. Men självklart handlar mitt omdöme framför allt om en enhetlig känsla. Det intryck boken gjort på mig - personligen. Såna upplevelser kan vara svårt att återge. Om jag ska jämföra "De välvilliga" med någon annan läsupplevelse måste jag välja Brett Easton Ellis kultroman "American psycho" - som jag ännu inte recenserat (men läst två gånger). Denna bok har samma spår av osentimentalitet och cynism, även om Ellis språk är långt mer torftigt än Littells. Känslorna finns dock där, det kaotiska, egocentriska och överskridande. Som om bokens berättare betraktar skeendet sett ovanifrån (eller underifrån om vi ska vara diaboliska) utan att ha någon faktisk känsla av att själv vara ansvarig.

Max Auer är en möjlig sociopat, men bara under sådana förutsättningar som någon, som aldrig varit inblandad i krig kan föreställa sig. På baksidan låter en osedvanligt korkad skribent beskriva Auer som en obotlig nazist, oförmögen att känna ånger eller förstå konsekvenserna av sina handlingar. Detta är dock en mycket ytlig beskrivning som inte alls stämmer med min uppfattning av boken. "De välvilliga" skildrar ett insiktsfullt men kliniskt betraktande av nazitidens helveteskap men utan att någonsin moralisera, eller ens försöka tvinga fram en ram för historiskt betraktande.

I skolundervisning fick vi, när jag var liten ibland i uppgift att identifiera alla "subjekt" i en berättelse. Erineringen av denna övning dök upp i mitt huvud när jag läste "De välvilliga" och istället för subjekt identifierade berättelsens alla källor. Jag har ett  digert förintelsebibliotek och jag kunde utan tvekan plocka ut källor till nästan allt som författaren skriver om. Vittnesbörd från offer, gärningsmän, passiva betraktare och historiska, sociologiska, ja till och med religiösa källor fanns inbäddade i historien, helt utan några skarvar. Eftersom jag egentligen inte tycker om skönlitterära verk som baserar sig på sann vittnesbörd(eftersom det är så lätt att använda historiska medel för att dra ut ramarna för dramaturgi som inte alls behöver sammanfalla med den "trista" verkligheten) var jag osäker på hur jag skulle hantera denna berättelse. Är "De välvilliga" en författares sätt att spetsa till historien - eller ett allvarligt försök att sammanställa trovärdiga källor till en sannare helhetsbild? Eller både och?

Beskrivningar som jag kände igen, var från böcker som, "En tysk dagbok", "Handelsresande i liv", "Albert Speer och sanningen", "Undergången", "Bunkern", "I Hitlers tjänst", vidare verk av Hilberg, Browning, Bullock - you name it! Det är alltså mycket trovärdiga källor som ligger till grund för detta monumentala verk. Men det mest intressanta med boken är inte de historiska hänvisningarna, utan författarens utforskande av den psykologiska mekaniken bakom förintelsen, bakom gärningsmännens etik och avsiktstänkande. Och hitllls är denna bok det mest uttömmande jag läst i ämnet!
Jag pladdrar och lyckas egentligen inte beskriva alls vad denna bok handlar om. Men jag tillåter mig själv göra utvikningar eftersom jag föreställer mig att detta bara är det första utkastet till en recension och att de känslor som boken väckte, i första hand inte måste motiveras på ett objektivt plan - då detta trots allt är mina personliga upplevelser av boken - och för att du som läser detta, trots allt, måste vara mycket intresserad av ämnet - för att ha läst så här långt!

"Mästaren och Margarita" av Bulgakov som beskriver kommunismens galenskap i Sovjet, var en annan bok som kom upp under läsningen. Sinnessjuka händelser beskrivna av rationella - eller åtminstone föreställt rationella personer som Patrick Bateman (American psycho) och här, Max Auer. Sexuella depraverade föreställningar med rötter i darwinism och skuld/skam som skulle fått Freud att rodna av glädje. Littell utforskar ett slags etiskt utanförskap som tvehågset vajar mellan självsäkerhet och förödmjukelse. Max Auer är en smart, vacker man (likheterna är slående) som saknar förmåga att skapa varaktiga band till någon. Han speglar sig i sin tvillingsyster som han önskar gå upp i, både sexuellt som själsligt. För att hantera de gräsligheter som han agerar i, skapar han en föreställning om sig själv som knivskarp iakttagare som kvickt gör sig av med humanistiska paroller, men samtidigt - förstör sig själv genom att förstöra sin syn på sin nästa. Littell beskriver Max Auers karrär inom SD och hur han motiverar för sig själv och andra att det han gör är rätt, eller åtminstone mindre fel än något annat. Och detta gör Littell på ett briljant sätt som är fullt jämförbart med Joseph Conrads avtäckande av fruktan i "Mörkrets hjärta". Littell har skrivit en bok som är makaber. En fruktansvärd dröm från det förflutna. Jag ska låta denna bok växa. Detta är min första betraktelse över boken - och bör inte räknas som en recension. Men ändå vill jag avsluta med att berätta om betygssättningen som strandade på en femma - så när en jordgubbe. Och kanske? Vi får se.

Bilder:
1. Bokomslag
2. Bild på docka, såld på Tradera
3. Holocoust - eget verk i papper
4. Leksakstågvagn från 20-.talet, såld på Tradera
5. Propagandabild hittad på nätet
6. Bild från geniala "Mauz" av Art Speigelman
7. Löpsedel från april 1945
8. Bild på författaren J. Littell (jävlar vad ung han är - och så begåvad - redan nu!!!)

Kommentarer

  • Tom säger:

    Det var en bra text. Referensen till

    American psycho. Den hade jag aldrig

    kommit på, men den stämmer faktiskt på

    nåt sätt. De Välvilliga handlar egentligen

    inte om nazismen och deras illdåd. Det är

    en ram-historia för det som huvudpersonen

    har upplevt och lever i. Max Aue finns

    idag också. Vore jag psykolog skulle jag

    gärna ha Jonathan Litell på soffan.



    American Psyco är en av mina favoritböcker.

    Varför blir man så faschinerad av ondskan?

    Kanske för att man inte blivit utsatt för

    det själv?



    I alla fall, bra skrivet. Jag tycker du ska

    lägga ut en recension på Om Förintelsen också.



    Signing off.

    Tom

    2009-03-05 | 23:18:54
    Bloggadress: http://www.tomweb.nu
  • Tom säger:

    Du är också ung och begåvad, har du aldrig

    funderat på att skriva en bok? Med din kunskap,

    energi och känsla skulle det säkert bli en mycket

    bra bok.



    Har just tittat på filmen "Låt den rätte komma

    in". Unnade mig att köpa den igår. Läste din

    recension av boken och håller delvis med dig.

    Men slutet tycker jag är suveränt. Jag tror att

    det kommer en uppföljare till den här boken.



    Filmen kommer inte i närheten av boken, den

    bästa rollprestationen gör Per Ragnar som

    Elis "medhjälpare". Filmen är fragmentarisk

    om än vackert filmad.

    Ha det bra.

    Tom



    2009-03-06 | 19:28:35
    Bloggadress: http://www.tomweb.nu

Kommentera inlägget här: