Socialdemokraten och forna riksdagsmannen Gerhart Seger blir efter nazisternas maktövertagande inspärrad i Oranienburg, ett skyddshäkte tillika koncentrationsläger, som
är ett av Tysklands första. Året är 1934 och ännu har har Hitler inte rensat i sina led. Under nazistregimens första månader drabbas de tidigare styrande, hårdast. Socialdemokrater och kommunister (speciellt judar)  låses in utan rättegång i koncentrationsläger för obegränsad tid. Allt är mycket godtyckligt och förment. Gerhart Seger tillbringar nio miserabla månader i Oranienburg innan han lyckas fly. Han ger ut en bok om sina upplevelser i lägret och inom kort översätts den till svenska genom Tidens bokförlag och ges ut i Sverige. 

"Koncentrationslägret" är en tunn liten bok som jag fick på köpet när jag köpte upp en samlares böcker. Det är en samlares dröm att ha en bok som beskriver de nazistiska koncentrationslägren så tidigt som år 1934. Detta var möjligt eftersom Seger inte var vem som helst. Han hade varit tyska fredsföreningens generalsekreterare. Hans bok gavs ut omedelbart och översattes till svenska samma år. Detta visar på bokförlagets insiktsfullhet kring de icke-demokratiska tendenserna i den nya regimen i Tyskland. Bokförlaget var Tiden (alltså ett tämligen stort och respektabelt bokförlag).  Så tidigt som år 1934 kan man alltså som civil svensk medborgare läsa om den ohumana behandlingen av oliktänkande i Nazi-Tyskland. 

Boken handlar om de nio ovissa månader som Seger tvingades tillbringa i Oranienburg. Undermålig mat, hårt arbete och psykisk som fysisk misshandel gjorde vistelsen i lägret till en plåga. Reglerna i lägret var godtyckliga och de fångar som bröt mot reglerna straffades svårt. Seger berättar om tortyr och om att bli levande begravd i lådor med 80*60 cm ståplats i flera dygn utan mat och vatten. Och ändå kan vi idag se att Seger blev ganska väl omhändertagen om man jämför med hur en vistelse i tyska koncentrationsläger kunde se ut, tio år senare.  

De förhållanden som Seger beskriver i sin bok är vidriga. Men ändå tenderar jag göra jämförelser i lidande för att jag vet vad som komma skulle. Det visar hur avtrubbad jag är och hur detta får mig att vilja betona förintelsen som det mest ondskefulla bland ondskefulla. Allt lidande före och efter blir skonsamt i jämförelse. Resultatet blir en rationalisering av de mönster som ledde fram till förintelsen.

Faran i förintelsens dragning ligger i det arketypiska. Här möter det onda det goda (nazisterna och andra folk som sympatiserade med deras sak mot judiska offer och möjliga martyrer som offrade sig i mänsklighetens namn). De tre faserna i förintelsen;  "avskärmning från samhället genom juridiska beslut", "fysisk begränsning genom getton" och slutligen "den faktiska elimineringen i koncentrationsläger" (genom svält och hårt arbete) och i dödsläger (raka vägen till dödskamrarna) - blir sagans tre heliga moment. Annan viktig och emotionellt tilltalande symbolik är tågen mot öster, igenspikade boskapsvagnar och ångande tåg som kör in i mörkret.

Det känslomässigt anslående i förintelsen leder till att vi eliminerar alla berättelser som inte följer "sagans mönster". Detta påverkar hur vi reagerar på information om krig, folkmord och bestraffning av civilbefolkning, som äger rum i detta nuet. Att framhålla förintelsens motto  "vi får inte glömma" blir därmed ett effektivt försvar mot att aktiviera sig.   För om ingenting liknar de mönster som ledde till Auschwitz - varför ska vi göra något annat än det, bara minnas. Auschwitz har blivit symbol för ondskan, men för somliga synonymt med förintelsen. Därför behöver de judiska offer som led i varje annat koncentrationsläger än det nämnda - betona lite extra att Sobibor var "som" Auschwitz för att deras åhörare ska känna igen sig och sätta berättelsen i rätt kontext.  Få personer kan överhuvudtaget räkna upp de dödsfabriker som fanns i Polen  (allra minst Emma Andersson) men det är inte poängen. Poängen är att det ligger en fara i ett kollektivt minne. För minnet kan aldrig bli objektivt. Minnet är ett selekterande av händelser. Genom att fästa oss vid en tydlig ramberättelse som får symbolisera hela förintelsen, missar vi alla de komponenter som kan indikera en ny förintelse. I det bortvalda ligger alla de möjliga förintelser som ägt rum, men som vi inte brytt oss om att observera - för att de inte är "som Auschwitz". Å andra sidan vet vi ju inte hur många förintelser vi kunnat undvika genom att minnas den judiska förintelsen - men faran ligger i att tro att den judiska förintelsen var unik!!!

Segers bok väckte många tankar och insikt om att  det inte handlar om att sprida kunskap - utan att faktiskt utnyttja den kunskap som FINNS. Idag behöver vi kanske inte minnas den judiska förintelsen på samma sätt som förut! Men vi måste lära oss att urskilja de komponenter som skapar en förintelse och sen lära oss att applicera detta på vår vardag.

Det märks att Gerhart Seger är en talare. Han vet hur man fångar upp åhörare. Det gör att boken är lättläst och mycket spännande att läsa. Trots att den är så kort är den informativ och svår att lägga ifrån sig. Denna bok borde användas i historieundervisning på gymnasienivå. Den är belysande på ett annat sätt än Anne Franks dagbok - och filmer som Schindlers list. Genom Seger förstår man upptakten till det orimliga. I efterhand kan vi se  vilken kontext som nationalsocialismen växte fram i. 

Det var bara 2.8 procent som röstade på nationalsocialisterna vid det första valet. Vid det andra valet ingick de i en koalition med ett större parti. Hitler valdes till rikskansler eftersom han ansågs oförarglig. Det ekonomiska läget vid det nazistiska maktövertagandet var dåligt. Det rådde ekonomisk kris i hela världen och småspararna förlorade sina pengar (känns situationen igen?!!?). En stark ledare steg fram och förförde massorna med lögner och pekade ut en syndabock i form av judarna (men Obama är snäll vågar jag faktiskt tro :). Judarna anklagades för att förstöra för medborgarna genom att ta deras jobb och konspirera med fientliga makter (byt ut judar mot muslimer och föreställ er att muslimer skulle anklagas att samarbeta med arabländerna! knallfaktor!). Det intressanta när man börjar granska en situation utifrån ett nytt perspektiv är att man kan se både olikheter och likheter. Granskningen i sig själv är avgörande för om vi ska förstå samtiden eller snöa fast i det förflutna. För mig var Gerhart Segers bok en viktig påminnelse om att följa med i dagens politik. Jag ger boken en fyra i betyg.