Smuleliten

Cordelia växer upp i sin mammas skugga. Hon är ett misstag, ett kärleksbarn mellan modern och en judisk man. Flickan växer upp i Berlin under nazismens uppsving och drabbas hårt av de restriktioner som riktas mot judar. Hennes själva existens blir ödesdiger.  Modern försöker på olika sätt skydda sin dotter, men är farligt fokuserad på sig själv och sitt liv, vilket leder till att Cordelia, trots att hon är bara barnet,  tvingas handskas med den emotionellt hopplösa situationen själv. Familjens ansträngningar till trots deporteras Cordelia till förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Även här blir hon en särling eftersom hon reser ensam och är tysk (och uppfostrad i katolsk tro, trots att hon är judinna). Hon överlever det fysiska helvetet men kastas in i ett nytt emotionellt, när hon kommer till Sverige. Rent praktiskt, fysiskt kan det nya landet kompensera Cordelias förluster -  men emotionellt är landet utan röst och utan liv. Svenskarna vet varken krig, smärta eller sorg. De vill tvinga Cordelia att ta avstånd från sitt förflutna och leva i en verklighet som för henne tycks tom och avlägsen de upplevelser hon haft.

Cordelia tillhör en av de överlevande som har litterär begåvning. Denna berättelse handlar mindre om Auschwitz än om det utanförskap som Cordelia upplever, i familjen och senare i ett land som inte är hennes. Vreden  lurar bakom varje ord och inte förrän hemma i Israel kan Cordelia tillåta den förlösande vreden bli sorg - och till viss del låta sig själv läka. "Bränt barn söker sig till elden" är ingen vanlig överlevande-biografi. Den kan vara svår att ta till sig om man är ovan läsare, eller varit skyddad hela livet från depression och annan smärta.  Dock upplevde jag den här boken oerhört gripande. Den slår till hårt och obevekligt. Jag gav romanen en fyra i betyg och hoppas läsa fler alster av Edwardson i framtiden.