Ja, jag är arg.
Riktigt förbannad. Idag hade vi redovisning av våra arbeten för kursen "Efter Auschwitz". Vi skulle presentera våra idéer helt kort (eftersom alla skulle ha läst varandras uppgifter redan) - därefter skulle vi på ett kreativt sätt lyfta fram tankar och ideer kring de andras verk. Jag hade skrivit om filmen "The Believer" som är en oerhört kontroversiell film med teologisk kontext. Filmen handlar om en ung judisk pojke som när han ifrågasätter Gud hamnar utanför den judiska sfären. Som tonåring söker sig pojken in i neonazistiska sammanhang och agiterar, uppfylld av sitt hat mot sig själv och sin judiska ras - för nynazistiska syften.

Ingen av mina kursdeltagare hade dock tagit sig tid att se filmen. Kritiken var överväldigande från två deltagare som inte ens lämnat in egna arbeten. Kritiken gällde dels huruvida jag delade huvudpersonens åsikter (ovidkommande enligt min åsikt eftersom huvudpersonen i filmen uttrycker olika åsikter alltmedan filmen utvecklas)   - och dels att filmen verkade "äcklig". Eftersom opponenten med denna kritik inte ens hade sett filmen vågar jag anta att han hade problem med min utläggning - men han motiverade inte sin kritik. Tvärtom sa han till mig att "vänta - jag kommer till det" - vilket han aldrig gjorde, DRYGT DRYGT DRYGT. Jag kritiserades vidare för att inte ha skrivit om en film som kan användas i undervisning, trots att detta inte var syftet.  "Men lilla Elin du förstår väl att...." Jag bet av med ett par beska kommentarer att deltagarna borde se filmen innan de säger vare sig bu eller bä.

Men när folk utgår från sin egen undervisningsmiljö och dömer mitt arbete utifrån sina egna brister att nå fram till sina elever blir jag trött. Jag planerade inte att använda filmen i något undervisningssyfte. Jag tror nämligen inte att man kan undervisa om förintelsen i en skolklass. En lärare kan inte möjligtvis känna till dynamiken i gruppen för att resultatet ska bli bra. Möjligen kan en god situation åstadkommas i t ex under konfirmandundervisning där ungdomarna grundat sina frågeställningar på etiska grundföreställningar och levt ihop under någon vecka. Detta sa jag efter att ha pressats vid tre tillfällen om hur mitt material skulle kunna användas i undervisningssyfte. Responsen på mitt svar lät inte vänta sig. "Det förstår du väl att man inte kan", "Det går ju inte...", "Det är ju barn det handlar om, de är inte mogna nog när de är tolv" osv. Jag hävdade att det beror på individerna och att jag inte skulle undervisa om jag inte kände gruppen tillräckligt väl. Skitsamma.

Om jag hade velat bli lärare hade jag fortsatt på lärarutbildningen. Men jag hoppade av eftersom jag tyckte att lärare var ett mer eller mindre drygt släkte uppfyllda av kärlek till sig själva och sina egna röster. Det tycker jag fortfarande. Hur vågar man ens öppna käften när man inte lämnat in sitt eget arbete i tid och inte sett filmen - eller läst mitt arbete (så jävla uppenbart). Jag tappade humöret. Det rullade in under bordet och la sig Gud vet vart. Det hjälpte heller inte till att folk, efter rasten, slutade använda mikrofonen med argument som "Äsch, jag ska bara säga något litet" - och "näe jag behöver inte mikrofonen "TYDLIG MIMIK OCH HÖG RÖST - så här sa jag ELIN...". Men för fan, om det du vill säga inte är viktigt nog för att använda mikofonen - håll för fan klaffen!!! Det är inte DU som behöver mikrofonen - utan jag. Det är inte DU som ska avgöra när det som sägs är viktigt nog.

Den sista halvtimmen var värst. En viss deltagare som inte sett till att lämna in uppsatsen i tid delade ut sin uppsats några minuter innan vi satte igång. Och eftersom vi inte hade läst uppsatsen läste han den, i princip, innantill under en halv evighet och två dagar. Det var citat från våra lektioner och referat ur våra kursböcker. Inte direkt något nytt och heller inget utvecklande att lyssna på. Själv upplevde jag att den tid vi fick till förfogande under redovisningen borde delats jämnt ut åt oss som behagade göra uppgiften. Det var förjävla drygt att människan tog upp vår tid med ett arbete som borde lämnats in tidigare.

Inför redovisningar bör man:
1. Ha läst all kurslitteratur
2. Lämnat in sin tentamen
3. Läst de andras tentamen för att kunna konstruktivt kritisera deras arbeten

Den kritik jag fick idag var av människor som inte hade gjort något av detta, vars arbeten baserades på kurslitteraturen ENKOM! Trots att uppgiften handlade om att analysera film/litteratur utanför kurslitteraturen med hänvisningar till den förra. Ingen hade ens orkat se filmen jag skrev om. När jag kom hem hittade jag ett mail från sömnretningsdeltagaren som hävdade att han tog till sig av lärarens kritik angående att inte göra egotrippar "För att inte före lektionen imorgon åka snålskjuts på vad andra åstadkommit har jag ännu inte läst de andras bidrag. Det blir nu nattlektyr"

Que? Poängen var ju att man skulle läsa de andras arbeten, inte olja in sig i sitt eget? Nu ska jag lugna ner mig och försöka att hitta jämvikt. Jag ska inte slita av mig armen och slå mig själv med den - och jag ska inte slita av någon annans arm heller. Tror jag