Det här är en mycket kort liten berättelse om förödelsen under de ungerska pilkorsarna, motsvarande gren till de tyska nationalsocialisterna. Berättaren är en judisk man som förlorar sin hustru och sina två små tvillingpojkar i förintelsen. Boken har ingen information på baksidan vilket gör att man som läsare är oförberedd på fasorna som kommer möta i mannens historia. Berättaren går igenom omständigheterna bakom sina anhörigas död, förbigående, som om det bara är en av många detaljer, men som inte har mer känslomässigt värde än något annat. Jag får tidigt en känsla av att författaren är känslomässigt avtrubbad. Han redogör apatiskt för de kränkningar han upplevt. Det är den vid första intryck, likgiltiga - men vid andra intryck - förintade mannen som för talan. En vittnesbörd från en känslomässigt redan död man. Detta gör det mycket jobbigt att läsa. Att berättarstilen dessutom är mycket naivistisk som om den är skriven av, och för ett barn - gör det hela än mer gripande, men skapar också en känsla av det morbida. Det jag tyckte bäst om med denna redogörelse är det ovanligt opretiantiösa sättet att berätta på, samt att författaren inte gör anspråk på något annat än att berätta sin personliga upplevelse. Dokumentet syns mig inte särskilt politiskt eller innehålla något syfte att få folk att minnas förintelsen. Om man är intresserad av dokument från andra världskriget är denna bok läsvärd. Som undervisningsmaterial vet jag inte om den skulle fungera lika bra. Jag ger boken en stark tre i betyg.