Some people say
Tom-aaa-tos
other say
tomäjtos
Jag säger KETCHUP
Efter aktionen med de vita bussarna (som Folke Bernadotte stod bakom) kom runt 30 000 överlevande flyktingar från de tyska koncentrationslägren till Sverige. Främst var det folk från Norden, men även andra nationaliteter fanns representerade. De flesta var arma själar tacksamma över den hjälp de fick i efterkrigstidens Sverige, men åter många kände också stor frusteration för den oförståelse som svenskarna visade inför deras förluster och traumat de gått igenom.
Sverige hade stått utanför kriget och även om tidningarna skrev om nazisternas illdåd, fanns det få människor som kunde och ville ta in gaskamrarnas vidriga, faktiska verklighet. I fredstid löstes de rent materiella problemen flyktingarna hade först - och bearbetningen av traumat fick komma i andra hand (om ens alls). Detta ledde till post-traumatisk stress och ett trauma som även andra generationen fick lida för (det finns flera böcker om detta, varav jag kan rekommendera Helen Epsteins utmärkta "De överlevandes barn" och den svenska boken "Barn under förintelsen" av Suzanne Kaplan (ej recenserad men har läst den två gånger - mycket värdefullt material!).
Idag är vi väl medvetna om att posttraumatisk stress som inte behandlas och till och med ignoreras, tenderar att försämra individens psykiska hälsa. Men trots att många flyktingar möttes av oförståelse, fanns det somliga som förstod och insåg värdet i flyktingarnas berättelser och upplevelser. Dessa såg tidigt till att samla material och gav därmed flyktingarna en möjlighet att berätta vad de hade varit med om. Gunhild och Einar Tegen gjorde en mängd intervjuer under våren och sommaren 1945, som publicerades året efter i boken "De dödsdömda vittnar". Arthur Szulc har i sin bok "Röster som aldrig tystnar" tagit upp hur den polske lektorn, fil.dr Zygmunt Lakocinski (Lunds Universitet) intervjuade polacker som räddats av aktionen och dessa intervjuer (som publicerades för första gången i Szulc bok) är värdefulla tidsdokument för förståelse av fångmentalitet och kontext. Szulc bok kom ut år 2005 (länk till Prismas bokförlag HÄR) och han har liksom Pia-Kristina Garde facinerades av den rikliga samling dokument som faktiskt finns. Sextio år efter att boken "De dödsdömda vittnar" gavs ut, samlade Garde in nytt material till en uppföljningsbok - "De dödsdömda vittnar 60 år senare". Hon försökte skapa en uppföljning till intervjuerna år 1945 med samma personer som ingått i den boken. Detta med nya och intressanta frågeställningar. Vad hände egentligen sen? Hittade flyktingarna sina familjer? Fanns det hem att återvända till? Har de samma syn på förövarna idag och upplever de att historikerna gjort deras berättelser rättvisa?
Som ni kan föreställa er är detta en väldigt intressant bok. Det är en förlust att den inte ges ut tillsammans med den allra första boken, eftersom man bara får läsa utdrag ur denna, och jag gärna hade läst båda! Samtidigt erkänner jag att denna bok är komplett nog i sig själv. Eftersom författarinnan valt att publicera berättelserna "rakt av" bär många vittnesbörd om det fruktansvärda, som inte alltid kommer förs fram på samma sätt - som när någon skriver memoarer och hunnit bearbeta sina historier och sitt minne på ett dramaturgiskt sätt. Vissa av dessa nedtecknade berättelser är vidriga att läsa och påverkade mig så starkt att jag kräktes. Det är något ofattbart i sådan ondska och att somligt fortfarande är svårt att distansera sig från - sextio år senare. Författarinnan har återgett intervjusituationerna på ett väldigt autentiskt sätt och berättar om både positivt bemötande från de intervjuade, och om missnöjet. Somliga har inte alls tyckt om att hon "börjat rota" i det förflutna medan andra också ifrågasatt hennes motiv till att skriva boken. Ambivalensen mellan att vilja berätta, att vara rädd för att inte bli trodd - och frusterationen över att inte få glömma och behålla sina minnen privata lyser igenom hela denna bok. Detta gav en autencitet som jag tycker de flesta andra böcker om förintelsen saknar, varför jag gav denna bok en femma i betyg.
Körledar Gabriel Forss (sågs senast på "Så ska det låta") har otvetydliga likheter med Neil Patrick Harris som spelar Barney i "How I met your mother".
Gratistidningarna skryter ständigt med hur de växer och blir större. Metro skryter dagligen med att de är Sveriges största tidningen och tredje största i världen. Nåväl - hur är det med kvalitén?
Här följer tre missar från dagens Metro som jag å det bestämdaste är kritisk mot:
Jag skulle vilja höra vad Liseberg anser om placeringen av deras annons. Själv får jag lite konstiga associationer.
Om man tycker att mina Nyhetsteckennyheter är förvirrade. Jag känner att Metro inte ligger långt efter i sin nyhetsrapportering.
ATT DOM BARA VÅGAR!!! "Dude, Where's My Car" ligger på vår 20 i topp lista!

Återigen bara hudfärgen som inte stämmer :)
Ett nyskapande ord för pung kom till häromsistens. Det har blivit så populärt att jag kände mig nödsakad att fästa det på print. Manspåse! Motsvarande pung, eller möjligtvis i nedsättande form, jämförelsevis med "fitta". Det drar ju ner på attraktionen aningen. Ingen som blir kallad "manspåse" kan erigera en opposition. Bilden hämtad från en norsk konstutställning (klicka på länken för att bilda dig ytterligare)

Hudfärgen skiljer sig, men annars?


Tjejerna från Gossip Girl gör sin grej i Rolling Stones - vackrast i världen. Porno - men egentligen inte, eftersom de har alldeles för roligt för det. Jag blir lycklig av de här bilderna.
Om det är ett faktum att den judiska förintelsen, shoah ställer alla andra folkmord i skuggan, kan man diskutera om åminnelsen av katastrofen skall existera för sin egen saks skull, eller för att förhindra möjliga förintelser i framtiden. Det är denna frågeställning som Svante Lundgren tar sig an i denna bok "I bödelns tid". Enligt den logik som säger att den judiska förintelsen är unik och ojämförbar med något annat historiskt folkmord, finns det bara ett visst rum för historiskt medvetande. En kvot av medvetande som uppnås på bekostnad av mindre "viktiga" dåd. Massmedia blir domare och förmedlare av information vilket leder till att somliga händelser (som folkmordet i Rwanda år 1994) knappt diskuteras, trots att deras omfång i tid och rum är fullt möjligt att jämföra med den judiska förintelsen. En dylik föreställning förnekar
oss vanliga medborgare sådan information som vi möjligen skulle reagera på. Istället för att exempelvis beskriva folkmordet i Rwanda som ett folkmord, iscensatt av regeringen - i syfte att mörda alla tutsier (hela folkgruppen, inklusive barn) beskrevs katastrofen i termer som "stamkrig".
Att se den judiska förintelsen som något unikt innebär ett jämförande av lidande. Man bedömer att gasandet av judar var "värre" än den "naturliga" döden för de polacker, ryssar, homosexuella och romer som också fanns i koncentrationslägren och denna jämförelse skapar en falsk värdering av lidande som i sin tur leder till att vi ignorerar de dåd som ägt rum och äger rum i vår samtid. När förintelsen blir något, nästan heligt, något nästan omöjligt att förstå distanserar vi oss omärkligt till det skedda. Om en förintelse måste innebära nazister, rasistiska föreställningar och gaskammare blir Rwanda en parantes i historien och vår syn på mönstren blir exkluderande.
"I bödelns tid" behandlar folkmord, förintelse och ifrågasätter många "fastslagna" teser. Med avstamp i debatten kring J. Goldhagens kontroversiella bok "Hitlers villiga bödlar" och Finkelsteins "Förintelseindustrin" tar författaren upp dessa viktiga ämnen på ett synnerligen lättsmält sätt. Trots att det är viktiga ämnen som författaren diskuterar får jag känslan av att boken är mycket översiktlig. I och med att författaren inte egentligen försöker polemisera mot någon annan uppfattning får jag "skolbokskänsla" och informationen berör mig inte nämnvärt.
Som en sammanfattning av olika föreställningar som diskuteras kring förintelse och folkmord fyller denna bok sitt syfte. Samtidigt finns där en notförteckning som inte är fullständig. Flertalet gånger nämner författaren en bok, medan denna inte nämns i källförteckningen (som i fallet med Raymond Paredes-Ahlgrens bok "Hur många gånger kan man döda en man?") Källhänvisningar och ett fullständigt notsystem är ovärderligt när det gäller böcker om förintelsen och denna bok brast här. Jag gav "I bödelns tid" en trea i betyg.
Isbjörnarna håller på att stryka med på nordpolen. Larmraporter visar hur isarna smälter och att isblocken som bruka rflyta omkring ute i havet försvinner - och därmed också frisbjörnarnas viloställen när de jagar ute till havs. Frisbjörnarna följer sin natur att simma och jaga och tar för självklart att de ska ha gott om isblock att ta sig upp på när de behöver vila. Detta resulterar i utmattade frisbjörnar som därmed drunknar. Och på det sättet håller de på att dö ut.
Men borde det då inte vara möjligt att tillverka tiotusentals små, förtöjda pontoner som placeras ut här och där runt nordpolen, för isbjörnarna att ta sig upp på. Enkla och billiga konstruktoner - men så livsnödvändiga. 
Det samlas in massor av rädda-isbjörnarna-pengar, som ska stoppa den globala uppvärmningen så att isen slutar smälta. Men hinner inte alla isbjörnarna dö låååångt innan något sådant kan ske? Och skulle inte denna ide kunna lösa det problemet fram till dess?
Jag tycker så. Så skaka fram en bråkdel av alla de pengar som samlats in till frisbjörnarna, skrapa ihop några tusen händig människor - och spika ihop dessa flytetyg att placera ut runt nordpolen, så kanske vi har isbjörnar kvar vid det laget då isarna börjar växa igen.