Smuleliten

Vi är ledsna. Bengt är död. Han var en helt otrolig människa. Det finns inga ord som rättvist kan beskriva honom. Så jag lägger ut en bild av Freddi och Bengt från år 2006.

1921-01-30-2008-03-28

Så vad tycker jag om teater nu för tiden?
För tio år sedan levde och andades jag teater. Det var värt allt. Jag skrev, regisserade, spelade, producerade, ritade affischer, administrerade festivaler, satt i styrelser osv.
Och de senaste åren har jag bara skrivit. Jag har skrivit fler pjäser än jag tittat på de senaste åren.
Och när jag tittar på teater tycker jag idag det är pinsamt.
 Jag var och såg min och Elins pjäs i helgen och tyckte det var pinsamt på ett jobbigt sätt. Inte gulligt eller "de gör så gott de kan". Det var plågsamt.
Och jag tror jag förändrat mig där de senaste åren. Förr kunde jag ha överseende med amatörteater eller utbildningsteater - för det är inte meningen att det ska vara riktigt bra.
Men idag frågar jag mig: varför ska jag då titta?
I början var det självklart spännande att se sina ord spelas upp. Fascinerande att se hur andra sinnen hanterat mina tankar och gestaltat dom.
Men idag räcker det inte.
När jag funderade igenom detta för någon dag sedan insåg jag att jag aldrig varit med om att någon av mina pjäser gestaltats på ett sätt som känts bra. Några enstaka glimtar där och där har gjort mig förtjust - men oftast har det varit mer eller mindre blaj.

Dock kom jag i skrivandets stund att tänka på en pjäs som blev bättre i uppsättning än jag föreställde mig när jag skrev. Det var en barnteaterföreställning baserad på en enkel gåta med en vampyr, en djävul en häxa och en mumie som rollfigurer.
Jag var själv med och spelade vampyren i uppsättningen och en inhyrd regissör satte upp pjäsen.
Detta verk hade jag skitit ut på sex timmar en gång i tiden. Jag hade gåtan som bas, jag hade någon form av idé och en oerhörd tidspress och hasplad ur mig något för att bli klar.
Och jag skämdes över pjäsen ända fram till att regissören tackade ja till uppdraget och helt plötsligt lyfte fram saker som jag aldrig ens tänkt på själv. Och med nyskriven musik, bra regi, inhyrd koreograf och talangfulla medspelare så hade det plötsligt blivit en rolig, underhållande och tänkvärd liten bagatell för barn att njuta av under Halloween.
Men det var väl enda gången i så fall.

På ett sätt är det mycket plågsamma insikter jag drar fram här - eftersom teater betydde så väldigt mycket för mig tidigare... Och det plågsamma ligger i att inse varför det betydde så mycket.

De flesta som sysslar med teater - har egofixerad självbekräftelse som huvudsakliga drivkraft. Jag vet det, för jag var en av de mest hungriga efter bekräftelse. Och teater är ett så oerhört bra och lätt sätt att få massor av uppmärksamhet och beröm.
Men det är så att de flesta människor hellre skulle ligga i kistan än hålla talet för den döde under en begravning. Dvs. de som kan tala inför folk - eller ännu värre, agera och lämna ut sig inför folk - är värda beundran enbart för den meritens skull. Det betyder vidare att människor som är fullt redo att ställa sig på scen och prestera något pinsamt och ogenomtänkt - de är värda än mer beundran.
I människor med scenskräcks värld krävs det mod för att göra något sådant.

Dock är det missriktad beundran eftersom de som står på scen inte presterar med en uppoffring. Till skillnad från de som inte vågar gå upp på en scen är det för dessa människor en smärta att vara ifrån den. Det är en uppoffring att INTE stå på scenen. Vilket gör det absurt att de får beröm för att göra det de inte kan låta bli att göra.
Som att ge beröm till en bäbis som bajsar. "Åh, vad duktig du var som bajsade lilla gubben."

Jag var verkligen sådan. Med minsta möjliga ansträngning ville jag ha största möjliga uppmärksamhet och beröm. Jag var den extremaste av dem alla. Jag ville göra allt så jag kunde få maximal uppmärksamhet. Jag ville vara överallt och göra allt. På scen, runt scen, bakom scen - helst allting på en gång.
Och de som bara ville hålla på med teaterövningar en gång i veckan och annars ville prioritera arbete och familj de vare sig förstod jag eller respekterade.
När det var dax för en premiär skickade jag brev till fyra olika tidningar, en radiostation och en tv-station - och de kom allihop på presskonferensen. Och styrelsen hostade upp pengar till mina projekt och Skånska Teatern lånade ut scenografi och kläder och alla ville vara med när jag kom med något nytt.
Jag red på en teaterns egovåg och jag fick aldrig nog.

Jag gjorde teater om Afasi - vilket var behjärtansvärt, och därmed skänkte mer uppmärksamhet och projektmedel. Sedan var jag teaterledare för ungdomar med sociala problem, och fantiserade om hur jag skulle förändra deras liv och hela deras själar med teaterns magi och hur tacksamma de skulle vara mot mig.
(Jag vet inte hur det gick för mina elever efter projektet dock. Den enda som jag hörde om efteråt var Therese Bengtsson, och det var när jag såg löpsedlarna i kvällstidningarna när hon blivit ihjälslagen av sin pojkvän. Attans tur att jag delat med mig till henne av min teatermagi.)

Men visst är det så att man aldrig hör en skådespelare prata om att de valt sitt yrke för att de vill ha uppmärksamhet och få odla sitt ego. Det håller alltid fina tal om att få uttrycka något viktigt, leva sig in i en intressant människas känsloliv eller förändra människor genom att beröra och uppröra.

De första två motiven: varför behöver man egentligen publiken till det? Och det sista motivet: varför måste man göra det med hjälp av teater? Det går inte att komma ifrån att teater för de flesta utövare är till för utövarna i större utsträckning än för publiken.
För publiken är alltid just "publiken". Det är en månghövdad massa där ute. De har skyldighet att dyka upp och vara på plats och bekräfta egon. Om publiken inte dyker upp säger man nämligen att: "publiken svek".
Och att publiken består av individer är i det sammanhanget irrelevant. Och var har då ambitionen att beröra och uppröra tagit vägen?

När jag började med teater kom jag in via Skånska Teaterns ideal om folkteater. Och idag känns det fortfarande som den enda äkta teatern. De åkte ut på arbetsplatser och spelade i lunchrum och på fabriksgolv. De intervjuade arbetare och försökte anpassa det de spelade efter deras verklighet.
Detta var mitten av 70-talet.
Tjugo år senare - strax innan konkursen - satte Skånska Teatern upp en mastodontföreställning i ett jättetält på citadellet och drev en filialteater i Stockholm, så att skådespelare med ambitioner kunde spela teater där det betydde något.
Folkteaterdrömmen var sedan länge borta och åter var teatern till för utövarna.

Jag har jobbat med en teatermänniska som jag känt gjort teater på riktigt. Lars Arrhed. Han drev Ensembleteatern i Malmö under några år. Jag träffade honom när jag var med och skrev en tv-serie med honom som manuschef. Hans direktiv till hur vi skulle skriva var enligt Molliere-modellen: ?Till vänster om teatern ligger horhuset, till höger ligger björnfäktningen. Skriv nu teater som gör att folk ändå stannar och tittar.? Där finns inget utrymme för att förverkliga sig själv och fundera över hur mycket beröm och klappar på ryggen man kan få för sina prestationer. Där handlar det om att gå till djupet i de mänskliga känslorna och fånga och gripa. Man måste söka teaterns essens och använda det som ett medel i en ?faktiskt ? marknadsanpassad situation.
Under de år som Lars Arrhed ledde Ensembleteatern sökte teatern inga bidrag utan drev verksamheten som en affärsverksamhet.

Summeringen av allt detta? Jag fick mycket ut av mina år med teatern. Det gav mig mycket. Det var kul och jag lärde mig massor. Men jag tror det gav mig mycket mer än mina skådespelare och min publik.
Och idag tror jag ärligt talat att dessa år med teater hade gett mig mycket mer om jag sett till att både skådespelare och publik fått mer ut av det än jag fick.
//Freddi

Han övade sig ofta när han var ensam på att vara tillsammans med någon, för att det inte skulle bli så tydligt - när han väl var tillsammans med någon - att han vanligtvis var ensam.

En man mördar en femtonårig pojke och skottskadar en sjuttonåring. Han frias från alla misstankar om mord. Han släpps på fri fot och får tillbaka sitt gevär eftersom åtalet ogillas då mannen är psykiskt störd. Att mannen är psykiskt störd kan jag gå med på, men vilken sinnesrubbning lider inte rätten av när de ger mannen tillbaka geväret? Snälla förklara för mig! För det råder ingen tvekan OM att han dödat pojken. Svenska rättsamhället är sjukt!

Är nu helt inne i Simone de Beauvoirs bok "Det andra könet" och blir helt matt av läsningen. Dels av de partier som är på en ytterst avancerad terminologisk nivå, men framförallt av de analyser hon gör av de olika patriarkiska samhällen som funnits genom historien - där kvinnans värde i olika omfattning varit i stort sett noll.
Och jag fick en sorts förståelse för de kulturer där en kvinna som blivit våldtagen stenas till döds.
(Förståelse i det avseendet att jag ser logiken bakom - inte att jag tycker att det rätt.)
I dessa kulturer är kvinnan en ägodel.
När hon blir våldtagen är hon förstörd.

Jämförelse: en man kommer hem till dig och har sönder din stol. Den går inte att nyttja. Då slänger du den och kräver mannen på ersättning.
Inte reflekterar du över om det är rättvist mot stolen att den ska slängas - då det inte var stolens fel. Du tänker bara: "Stolen är oanvändbar, den måste slängas."

Om man inte betraktar kvinnan som en jämlik varelse, utan en manlig ägodel, då är detta resonemang ganska logiskt.

Sedan att det är sinnessjukt överdjävligt att dessa kulturer betraktar kvinnan på det sätter - det är en annan dikussion.
//Freddi

En katt stod vid en fors och blickade olyckligt över till motsatta stranden.
Den vankade fram och tillbaks och försökte sig ibland på att sätta ner en tass i den strida strömmen, men drog snabbt tillbaks den igen.
En näktergal kom flaxande och slog sig ner på gren i närheten. Den tittade muntert och nyfiket på den ängsliga kattens försök.
- Vad gör du?, drillade näktergalen obekymmrad.
Katten stirrade missmodig upp på fågeln.
- Jag försöker ta mig över till andra sidan.
Näktergalen la sitt huvud på sned och blinkade snabbt två gånger.
- Vad är problemet?, frågade den.
- Jag är katt. Katter avskyr vatten. Och även om jag inte avskytt vatten är vattnet strömt och drar med sig allt som kommer i det.
Och även om jag orkat simma mot strömmen är vattnet fullt av rovfiskar som simmar upp och försöker ta tuggor av mig.
Jag försökte ta mig över på ett fallet träd, men höll på att drunkna. Jag har gått flera mil upp och ner för forsen, men det finns ingenstans att komma över. Men jag måste göra det för det finns ingen mat kvar på denna sida - och där över kan jag se mössen kila runt och håna mig. Jag har inte ätit på ett par veckor och för varje dag försvinner mina krafter...

Näktergalen tittade oförstående på katten och klippte med sina tomma ögon.

- Men, sa fågeln, varför inte bara flyga över?

* * *

(Alternativt slut på denna fabel:
- Idiot!, fräste katten och åt upp näktergalen.)

Sömnsvårigheterna gör att jag går omkring som en förtappad galning här i lägenheten. Törnar emot saker, ramlar över katterna (som svansar runt benen på mig tills jag ramlar och sen ser häpet förvånade *ergo förebrående* ut) och känner mig allmänt off. Så här trött når ångesten inte in i mig. Det blir utspädd ångest och trötthet istället. Kroppen vet det. Kanske sparar den bara på mina krafter - även om jag just nu, önskar att den inte gjorde det i sömnform. Jag har läst en massa böcker, jag har broderat en massa stygn och jag gick 8 km igår. Undra på att jag blir trött.

Har du provat att försöka springa ifrån din ångest någon gång? Det är sjukt vad ilska, rädsla och raseri ger kroppen oanade energireserver. Jag gick så att svetten stänkte igår. Jag tänkte på kvack-läkaren och ilskan bubblade. Alltid bättre med bubbel än att krympa i liten ledsenhet. Och jag tänkte på alla de läkare jag träffat som gjort mig illa. Så illa att jag inte ens vågat skriva om det förut. Men jag tänker göra det nu. Mina damer och herrar - detta är en sann historia ur verkliga livet. Ibland tvivlar jag på om det hänt för att det är så absurt. Men lets go. Är det en påhittad historia är jag Stephen Kings efterföljare....

År 1999 flyttade jag till Lund. Flytten innebar att jag bytte läkare och den känsliga frågan om vilken gynekolog jag skulle ha, kom upp. Jag har vestibulit. När jag var liten tyckte jag det var obehagligt att simma eftersom det gjorde ont när det kom in vatten i "whateveryounameit". Det gjorde ont att cykla och när jag fick mens var tamponger inte direkt the shit. Jag har aldrig lyckats sätta in en tampong för det gör så ont. När sex blev aktuellt lyckades jag aldrig genomföra samlag, men sex har jag ju haft (jag har till och med legitimation på att jag är världens bästa avsugerska *blinkar till en gammal pojkvän*). Men alltså, inte varit kapabel till några in och ut grejer. Följaktligen heller inte undersökts av gynekolog.

Det var kvinnokliniken i Lund på universitetssjukhuset. Jag var fortfarande döv då. Jag kom in för undersökning, men vi hade kommit överrens om att jag skulle slippa "ankan". Ni vet den där spateln som delas i två när de sticker in den i en. Som ett skohorn med kvack. Hon skulle bara titta, möjligtvis sära lite med fingrarna. Hade vi kommit överrens om. Bara det gjorde ont. Läkaren (vars utseende jag förträngt) var vänlig och tillitsingivande. Hon fick mig att gå med på att lägga spateln precis vid ingången - men absolut inte köra in den. Vi pratade om vestibulit och hur man kan övervinna den genom att långsamt vänja sig vid obehaget. Senare när jag faktiskt fått expertundervisning i just detta fick jag veta att man använder mycket små glasstavar som man för in långsamt och sen låter ligga medan man försöker att inte spänna sig. Processen kan ta månader eller år. Men nåväl. Där ligger jag, darrande i en jävligt otäck stol med benen spretandes mot taket och försöker avläsa läkaren. Det finns något otroligt blottande i att vara döv och vara i den situationen. Uppmärksamheten på läkarens läppar - avläsa avläsa avläsa - missa inget för då kan det göra ont. Och det var då hon gjorde det. Jag sa att det gjorde ont med spateln och bad henne ta bort den. Hon sa något om att jag skulle titta på henne. Men det gjorde ont. Jävla ont, ta bort den ta bort den ta bort den. Hon la handen på min axel. Titta inte dit. Titta på mig, lyssna på vad jag säger.

Jag vände ansiktet mot henne och då - då körde hon in den. Jag skrek så högt att sköterskor kom in. De försökte lugna mig men det var svartglödgat. Det var en spjutspets i mig. Den grävde jag skrek den fanns där och jag trodde jag skulle svimma så ont gjorde det. Samtidigt läkaren. Tittade på mig, såg nästan sur ut. Tyst. Skrik inte så där. Och sen. Hon tog ut den. Jag grät fortfarande högt som ett barn. En sköterska tog mig i armen och sa "lilla gumman" eller något. Jag minns inte. Och sen gjorde jag precis som alla våldtagna tjejer vill göra. Jag gick hem. Jag grät. Jag förträngde. Jag tänkte att jag självmant satt mig i stolen. Att jag missat något för att jag inte hörde. Att jag sa att hon fick ha spateln vid ingången. Att hon fick göra det.

Men sen så tänkte jag på hur mycket jag pratade om smärtan innan. Hur jag poängterade att de måste sluta när jag sa nej. Hur jag hela tiden under undersökningen bad henne sluta och hur hon fortsatte och hur hon fick mig att känna mig dum och liten när jag protesterade. Men allra mest tänkte jag på hur hon utnyttjade min dövhet för att få min uppmärksamhet och kunna trycka in skiten i mig. Jag berättade det för en k ompis efteråt. Hon sa att jag skulle anmäla. Jag var inne i en depressionsperiod och det som hade hänt underlättade inte. Så jag förträngde. Konsekvensen blev att min vestibulit blev värre - och att min tillit för läkare försvann så gott som helt. Nästa gång jag skulle göra gynekolog undersökning krävde jag (och det tog ett år innan jag fick min vilja igenom) att bli sövd. Det blev jag.

Det var väl en trevlig liten "saga"? Inte sant. Jo...sant. Väldigt sant. Någon skrev på min blogg att hon tyckte att manliga gynekologer var lite äckligt. Hon ville gå hos en kvinnlig. För mig spelade det ingen roll sa jag. Det var en kvinna som gjorde så där mot mig. Men kön spelar ingen roll. Det var en läkare som gjorde det. Och jag minns inte ens hennes ansikte längre. Jag bara minns hur hon lurade mig att avläsa för att förstöra något gott. Min tro på vården.

Allt det tänkte jag på när jag gick och ångade upp i 8000 aerobicssteg. Det och alla andra läkare jag mött som behandlat mig som om jag är mindre värd än dom. Naturligtvis blir det svårt för mig att respektera de läkare som tycker att doktorsguiden är en kränkning. Jag vill kränka tillbaka - i ord. Sen funderar jag över om det ens är en kränkning att man säger vad man tycker om en läkare. På sidan får man skriva om läkare i positiva ordalag. Inte i negativa. Marcus skrev att positivt och negativt bör följas åt. Det tycker jag också. Jag vet inte hur många läkare som anmäls idag. Men jag vet att vi är många som inte anmält för att vi inte klarat av det. Eller för att vi vet att det är till ingen nytta. Min upplevelse var att jag bokstavligen blev våldtagen av en läkare. Men patienter blir psykiskt våldtagna hela tiden. Det gör ont. Doktorsguiden kan vara ett bra sätt att iallafall prisa de läkare som ÄR bra. Jag har min älskade Staffan Olsson. Marcus har Pia. Det är läkare som återgett en tro på läkarkåren och på att man har rätt att bli bra behandlad på en vårdmottagning.

Om jag hade varit annorlunda hade jag kanske kunnat manipulera med andra och mig själv och skrivit på ett helt annat sätt i min dagbok. Kanske som ovan. Men jag är rak och ärlig på riktigt. Ett bråk, oavsett om det är ett mailbråk eller ej - berör mig. Särskilt mycket berör det mig när min vän blir ledsen. Exakt så rikt är mitt liv. Jag behöver ingen som ser ner på mig för det.

Det facinerar mig hur en människa kan blunda för att någon annan blir ledsen - och faktiskt ifrågasätta det och förlöjliga den andras känslor. Det facinerar mig, men jag vill inte gräva ner mig i det. I "året som gått" skriver jag om olika saker som betytt något för mig. Jag tjafsar inte med någon om det inte har betydelse. Något annat vore ju direkt elakt.

Uppenbarligen ska saken stötas och blötas ytterligare ett tag?!! Jag vill INTE vara del av det. Att ha förmåga att förlöjliga och fördumma människor utan att skämmas för det är en egenskap som säkert gör livet aldrig så lätt. Frågan är om man ska begagna sig av den förmågan, eller låta bli. År 2008 kan bli ett år då det inte är "hysteriskt roligt" att raljera över folk som är "konstiga""dumma""pinsamma"....eller vad som helst. De kanske bara är annorlunda mot den du själv är.