Smuleliten

Så lätt att se Världen i svart eller vitt. Det som ständigt förvånar mig är att klara argument sällan biter på folk. För att verka vara en bra människa ska man svepa in elakheterna i rosa fluffigt sockervadd. Oturligt nog har vissa människor förmågan att se igenom sockervadden och hitta de förmenta rakblad som gömts däri. Jag önskar att jag inte var en sådan människa.

Det är skillnad på folk och folk. En människa säger att hon blir ledsen - reaktionen blir förlöjligande. En annan säger samma sak och blir trodd. Det är intressant det där. Intressant men jävligt deprimerande.

Idag tänker jag låta livet vakna upp. Jag ska gå till Okki klockan ett. Sen tänker jag ta ut pyret på promenad i Lund. Jag tänker gå och gå och gå tills pyret är så trött att han inte kan stå. Då ska vi gå hem och mysa i soffan. Och sen tänker jag gå hem. Och cykla. Och svettas bort ondskan. Och sen tänker jag lägga mig i min säng och vänta på min vän.

Jag är på riktigt dåligt humör. En av mina favoritbloggare råkar ut för trassel i sjukvården som vägrar sjukskriva honom - trots att han mår uppenbart dåligt. Jag lider med honom. Det är så jävla typiskt att man måste vara som frisk för att kunna bli sjukskriven. Sen läser jag såna där korkade inlägg som en viss bloggerska gjorde för ett tag sedan, som verkligen andas "sjukskrivna människor är lata och bara låssas, jag skulle också kunna stanna hemma för att det är så jobbigt att gå upp om morgonen - men det gör jag inte för jag är en bra människa" och känner att det värsta är inte att HON tycker det. Det värsta är att så många tycker precis som hon.

Folk i allmänhet gafflar om sina surt förvärvade skattepengar och om hur många som "fuskar" för att få bidrag etc etc etc. De glömmer fasligt snabbt bort att också de sjuka betalat skatt hela sitt liv. De glömmer bort att det sociala skyddsnätet finns av en orsak. Dock är det som förvånar mig mest faktiskt att dessa personer (och de är allt för många) faktiskt tror sig vara kompetenta att berätta för sjuka huruvida de är rättmätigt sjuka eller egentligen borde jobba. Dessa människor tror sig verkligen kunna gallra ut fuskarna från de riktigt sjuka - och de har inte alltför sällan en hemmagjord offermall för ändamålet. Dessa mallar har fiffigt onyanserade regler över hur en sjuk ska bete sig för att anses vara sjuk. Paralellt med denna hobbysnickrade psykologi kryddade lathund finns självklart också mallen för hur ett våldtäktsoffer ska bete sig för att inte anses "vara sig själv att skylla". Men det kan vi ta en annan gång. Huvudpoängen är att du måste bete dig på ett visst sätt för att anses vara sjuk.

I denna oempatiska och smått surrealistiska verklighet är offren och de verkligt sjuka sängbundna. De får dropp och kan inte ta sig till affären själva. De får skjuts av sina familjemedlemmar för att ta sig till doktorn och de svarar bra på behandlingen från början. Det finns inget utrymme för rehabilitering. En patient som skrattar är en frisk men ovetande arbetsmyra. En person som skämtar borde jobba dubbelt. Så fick jag till exempel höra när jag var sjukskriven och jag hade tagit mig till en badhall och träffade på en bekant från Universitetet - att jag såg "väldigt frisk ut för att vara sjukskriven". Det faktum att den kommentaren ledde till en veckas ångest och karvande i handlederna, kan vi låta bero. De där stickreplikerna av oempatiska välvillingar borde förbjudas. Det sticker tydligen i ögonen på dem att se någon som de förutsätter ska ligga i sängen och dö - faktiskt vara ute och motionera. De ser sig själv som samhällets stöttepelare som försörjer oss lata jobbvägrare och tycker att dom har RÄTT att sparka på oss som ligger - eller simmar. Heil whatever. Så jag är arg. Samhället tar inte vara på folks talanger och misstror individer på ett sätt som är förintande.

Det Kyrkan var för hundra år sedan, det är socialapparaten idag. Socialnämnden ser dig, allsmäktiga försäkringskassan och alla blåsta blondiner (man behöver inte vara blond för att vara blåst) svingar sina pekpinnar och belönar dem som agerar på rätt sätt. De som agerar offer på rätt sätt. Och alla som inte gör det , de som faller utom ramen - de är bara lögnare och pengakåta parasiter.

För psykiska sjukdomar syns ställan utanpå. Det vore bättre att ha svulster över hela kroppen. Ser ni inte att mitt hjärta är brustet?!!! Ser ni inte demonerna som tittar ut genom mina ögon?!! Och det är en av orsakerna till att det finns zebraflickor och pojkar överhuvudtaget. För om ingen ser smärtan inuti mig - då måste jag visa den konkret. Ytliga och snabba bedömningar som ifrågasätter folks smärta skär djupa sår i människor som söker hjälp. Jag vet hur svårt det är att bli sjukskriven. Det kan inte finnas många fuskare - för det är faktiskt lättare att gå till jobbet än att försöka få pengar när man är sjuk. Och om man väljer det senare - då är det ganska illa. Så varför jaga de eventuella fuskarna med blåslampa när man vet att verkligt sjuka människor hamnar emellan?

Sådant hanterande vittnar om en väldigt otrevlig människosyn. Det vittnar om en vilja att tvinga ut folk på arbetsmarknaden - som inte är redo för det. Och kortsiktigt ser det säkerligen bra ut (iallafall i pappren). Långsiktigare får vi en psykvård som brister på precis varenda område. Vi får människor som knaprar piller för att uthärda livet. Vi får folk med ärr över hela kroppen, människor som förstörs av alla misslyckade försök att jobba trots att de inte hanterar det - än, och därmed i slutändan blir tröstlösa sjukpensionärer. Och i längden får vi också fler självmordsförsök. I längden kan pekpinnar i folks arselhål vara mindre lönsamt än att respektera sina medmänniskor när de ber om hjälp. För respekt är faktiskt inte att försöka lösa någon annans situation utifrån sin egen livssituation. Respekt är att leva sig in i någon annans situation, ha förståelse för andras känslor och inte ifrågasätta smärta.

En dag kan du vara i samma situation. Faktiskt. Och då vill du bli behandlad som en verklig människa. Du vill inte bli ifrågasatt och ses som en börda för samhället.  Då vill du ha hjälp. Behandla alltså andra som du själv vill bli behandlad - NÄR DU ÄR I SAMMA SITUATION.

Dove with Gun

Det är sällan jag förälskar mig så handlöst som jag gjort i Marielle. Hon är ruskigt smart, hon provocerar, och driver med både sig själv och idiotiska föreställningar om hur man MÅSTE vara för att bli omtyckt. Hon är helt enkelt bäst. Och ibland skriver hon så fruktansvärt bra att det gör ont i mig. Du måste läsa "Jävla parasiter". Läsa och begrunda! Och göra något åt. Klicka här för att komma till Marielles blogg!

Först och främst blir jag besviken av att du diskuterar mig bakom min rygg sådär. Men nu har jag i alla fall fått läsa igenom vad både du och Leticia och Freddi skrivit och efter ditt riktigt hemska mejl om mig till Leticia är det inte annat än rätt att jag får rätta dig gällande mitt eget liv. Det är ganska läskigt att du tycks tro att du vet så mycket om mig fastän du bara läst min blogg.

Hur som helst vill jag inte ha något svar av dig på det här. Helt enkelt vill jag inte ha någonting med dig att göra i framtiden. Anledningen till detta sista lilla mejl eller vad jag nu skall kalla det - är att du helt enkelt behandlat mig totalt respektlöst och felaktigt i ditt mejl till Leticia.

Psykologgruppen som du kallar det heter egentligen psykoterapigruppen. Och om jag har varit i kontakt med dem eller inte har du ju faktiskt ingen aning om. Du verkar ha fått för dig att du vet hur min terapi ser ut i dagsläget och hur det sett ut tidigare. Men egentligen vet du ju ingenting om det. Jag tänker inte redogöra för dig hur min terapi sett ut, men jag kan berätta så mycket som att jag redan haft kontakt med psykoterapigruppen. Att dessutom gå i terapi hos en person som inte är färdig psykolog kan vara förödande om man har diagnosen borderline - som jag faktiskt har, bland annat. Personen kan säga något riktigt knäppt som inte går att ta tillbaka. Personer med borderlinepersonlighetsstörning har en tendens att reagera starkare än andra personer och även på småsaker. Nu menar jag självfallet inte att allt vi reagerar på är småsaker, för så är inte fallet. Vissa diagnoser är helt enkelt för svåra för att den sjuke skall kunna offras som en slags försökskanin. Att du jämför din såkallade depression med min diagnos är som att jämföra huvudvärk med cancer. Så du har gått i terapi i 1,5 år. Grattis! Jag har gått i sju! Jag är inte någon nybörjade inom området som behöver tips från någon annan. Jag förstår faktiskt inte hur du har fått för dig det.

Sedan blir jag faktiskt upprörd när du jämför akutpsyk med psykoterapigruppen. Akutpsyk är till för personer som behöver akut hjälp - precis som namnet förtjäljer. Om nu psykoterapigruppen fungerade lika bra för dig - varför du ens akutpsyk och tog upp tid för människor som verkligen behövde den hjälpen? Väntetiderna där nere är redan onödigt långa! Personer som åker dit kan helt enkelt inte vänta på att få sin hjälp.

Du skriver att du har "varit i skiten och nu är ur det och kan se det ur två olika synsätt". Kul för dig! Men du kan inte jämföra dig med mig. Jag visade redan som barn upp tecken på en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är inte alls samma sak som en depression. Min sjukdom innebär att jag också går in i djupa depressioner ibland, men också en massa annat. Exempelvis vanebildningar, extrem ångest, självskadebeteende och extrema känslor av motstridig karaktär samtidigt. Depression är inte mitt problem. Det är min personlighetsstörning som är det.

Du skriver att jag inte går i terapi, men det är faktiskt också felaktigt. Nej, just nu har jag ingen så kallat "egen" psykolog eller terapeut som jag går till. Däremot är jag relativt ofta nere på vuxenpsyk för samtal med bland annat överläkaren där, så min så kallade terapi är knappast obefintlig. Det känns som att du antar en hel del när det gäller mig och det är faktiskt riktigt irriterande.

Att säga till en person med en psykisk sjukdom att "ta sig i kragen" är en av de värsta saker man kan göra. Om du nu kunde "ta dig i kragen" så visar det bara att du inte var sjuk. Kan en person med cancer ta sig i kragen tror du? Lika lite kan en person med en psykisk sjukdom göra det. De flesta av oss vill bli friska men det är allt annat än enkelt. Jag har kämpat mig galen i flertalet år. Jag ville gå klart gymnasiet, men det var helt enkelt omöjligt. Jag ville också fortsätta mitt jobb på Fotoquick men jag blev bara sämre och sämre. Om jag hade makten skulle jag genast göra mig själv frisk för det är knappast en njutning att ha en sjukdom som omvärlden har svårt att acceptera som en godtagbar sjukdom. Hade jag cancer skulle ingen ifrågasätta mig. Det är faktiskt jävligt respektlöst tycker jag.

Du säger att man vill bli omhändertagen och dylikt om man är sjuk. Är inte du typ svenskalärare? Att använda ordet man som ett uttryck för alla är helt enkelt... dumt. Du har ingen aning om vad jag som sjuk vill. Du kanske ville saker när du hade din period, men vad jag eller någon annan vill har du återigen ingen aning om. Att jag vill bli förstådd är dock ett faktum. För jag vill slippa den här ångesten som sådana som du bidrar med genom att ifrågasätta bland annat min intelligens och behandla mig som om jag själv valt att leva såhär.

Borderlineperonligheter har ofta en annan verklighetssyn än andra, men inte alltid. Och även om du och jag tycker olika är det knappast självklart att det är jag som har fel, när det lika gärna kan vara du. Att du började snacka om att jag var ute efter hämnd gällande min polisanmälan så gick du redan där för långt. Du tror att du vet så mycket och att du alltid har rätt. Är det jobbigt när människor visar dig en annan sanning? Är det därför du ignorerar det mesta jag, Leticia och Freddi för fram?

Din kontakt med BUP är säkert jättebra, men den lär dig inte att hantera människor med psykiska sjukdomar. Den lär dig att hantera vanliga tonåringar med vanliga tonårsproblem. Nästan alla tonåringar har det jobbig, men det är inte samma sak som att vara psykiskt sjuk. Och förresten ger jag inte mycket för BUP. Jag har aldrig hört någonting bra om dem, varken från sjuka eller anhöriga. Mina föräldrar hör till dem som ogillar BUP starkt och de är ändå friska.

Åter till terapin igen. Samla pengar till terapi - jag lever på sjukpension. Jag har pengar till mat och hyran och några böcker. Inte till 600 kronor i veckan för att gå i privat terapi. Dessutom har jag rättigheter som innebär att jag skall få en psykolog hos vuxenpsyk och det tänker jag kämpa för. Överläkaren på psyk och många andra psykologer jag mött där säger själva att de helst ser mig besökandes en psykolog där - eftersom de har ett helt annat arbete sinsemellan och de kan lätt hitta en psykolog som är duktig på just mina diagnoser.

Och du föreslår att folk kan följa med mig till psyk. Det är ju det dem gör! Nästan ända sedan jag började i terapi har min familj och pojkvänner ställt upp och följt med mig. Det låter nästan som att du klankar ned på min familj och det är faktiskt absurt eftersom du inte vet någonting alls om dem. Jag kunde inte be om bättre föräldrar och vi kämpar dagligen för min hälsa.

"Men att bara sitta och hålla med henne och inte presentera lösningar är inte klokt. Sorry men så ser jag det."

Återigen tror du att du dels kan allt inom psykologi och så drar du jämförelser med dina friska elever. Till exempel skall man aldrig säga till en person som lever i en vanföreställning att den har fel, det leder bara till katastrofer. Egentligen har du ju ingen aning om det här med psykiatri. Du tror att du vet precis hur man skall hantera en psykiskt sjuk person för att du själv gått i terapi ett tag och för att du har kontakt med BUP gällande dina elever. Det är så frustrerande att försöka förklara saker för dig när du inte ens tycks vilja lyssna. Man skall vara jävligt försiktig med en psykisk sjuk person om man inte har den rätta utbildningen. Varför inte bara inse det? Lyssna på vad vi tre har att säga - för vi har alla tre stor kunskap om psykiatri och psykiatrin i Sverige idag. Varför kan du inte försöka lyssna på någon annan för en gångs skull och inse att du faktiskt inte alltid har rätt? Vore det så hemskt?

Du påstår att dina kommentarer inte var påhoppande. Jag ser det helt annorlunda. Varför? För att jag bad dig att låta mig vara pga mina ångestproblem och du ändå fortsatte ditt ältande. Det är ett respektlöst påhoppande.

"Jag vet andra som skulle lägga kommentarer ang om hur hon inte skärper till sig, hur hon förbrukar samhällets pengar och att de borde dras in när hon tackat nej till psykologen osv osv."

Jag har aldrig tackat nej till psykiatrisk hjälp. Att inte ta sig iväg är en helt annan sak! Det där du skrev där uppe är förresten en av de elakaste saker jag läst och det var riktigt idiotiskt av dig att ens skriva den. Förbrukar jag samhällets pengar? Skulle jag begå självmord skulle jag få skit av samma skara idioter som påstår det. Folk tror att det är så lätt att bli frisk från en psykisk sjukdom, men vill du veta en sak? När jag var sjutton år hade en psykdoktor på BUP ett samtal med mig om att jag aldrig kommer bli frisk. Min sjukdom kommer aldrig att försvinna helt oavsett hur mycket jag kämpar. Det är ett ganska hårt slag att få i ansiktet om du inte förstår det själv. Ändå fortsätter jag kämpa dagligen.

Jag vet att jag kan få både negativa och positiva kommentarer om det jag skriver fattar jag själv. Återigen verkar du ha ifrågasatt min intelligens och jag är faktiskt inte ett dugg mindre intelligent än vad du är.

Jag kan ta negativa kommentarer och det är lätt att blocka personer som får mig att må dåligt. Men det är skillnad när det gäller dig. Du var en av de där personerna som jag gillade och som tycktes förstå. Men så plötsligt kunde du inte respektera min vädjan om att sluta skriva om det som gav mig ångest. Det tog ganska mycket av mig att lyckas blockera dig, för det var egentligen inte vad jag ville. Som sagt tyckte jag om dig.

Och det finns faktiskt ingenting som säger att man måste gå med på att diskutera saker bara för att man bloggar. Och det du hakade upp dig på var trots allt en väldigt personlig sak. Dessutom bytte du ämne ganska fort och började diskutera min psykiatri istället.

"Jag tänker inte kommentera detta i min blogg för då kommer folk garanterat att läsa hennes via min och ev hålla med mig i kommentarsfälten."

Det är nästan skrattretande. Det här att du alltid verkar tro att du har rätt och alla andra fel.

Tabletter och hemmasittande hela dagarna skriver du om. Igen Linda, har du tagit saker för givet. Innan jag skaffade hundarna satt jag hemma ganska mycket, men numera är jag ute och går mycket om dagarna. Jag leker med dem i parken och gör saker som helt enkelt varit omöjligt för mig innan. Jag talar med främlingar. Jag följer med Syd i affärer utan större problem. Jag gör saker som kanske för dig låter futtiga, men för mig är enormt stora. På bara det sista halvåret har jag blivit sååå mycket bättre inom vissa områden än jag var innan. Sluta tro så förbannat mycket om mig och försöka göra det till en sanning! Det är väldigt kränkande om du inte redan fattat det.

Det enda jag kräver är respekt. Du som anser dig vara en god häxa borde ha mer respekt för omvärlden än såhär. Jag ber dig att nu låta mig vara för jag orkar inte med det här just nu. Det ödsla en massa av min redan dyrbara energi. Tack!

(Fotograf: Jan Saudek)

På Manas blogg har under en tid diskuterats kring en anmälan som hon har avsikt att göra mot en person som grovt kränkt henne i brev och på internet. F som lämnat inlägg hos Mana tidigare ifrågasatte hennes handlande och tolkade det för att vara hämndmotiv. Mana ville inte diskutera saken vidare eftersom hon inte bett om råd och mådde dåligt av att bli ifrågasatt.  F ignorerade Manas vädjan och fortsatte skriva inlägg där hon hänvisade till sin ålder och sin erfarenhet. Dessa inlägg handlade också om hur en god häxa bör agera och där penetrerade F Manas trosläggning - på ett ytterst respektlöst sätt. Mana bad återigen F att lämna bloggen - men F forsatte. Vid detta laget gav jag mig in i diskussionen. Jag upplevde att det hela hade gått alldeles för långt och jag blev förbannad över att Mana skulle utsättas för Fs sårande attacker (för det var så dom uppfattades, vilket Mana uttryckt flera gånger!). Detta inlägg kom efter att F sagt att hon inte tänkte diskutera med Mana av respekt. Freddi som också stört sig på diskussionen skrev ett inlägg han också. Våra inlägg var rationella men diskuterade inte huruvida Mana skulle anmäla eller icke - utan att hon skulle slippa påhopp när hon beslutat sig för en sak - och påhopp av människor som medgett att de inte ens läst bloggtexterna ordentligt. Ergo - vi har försvarat Manas rätt att känna och tycka precis som hon vill. Vi har stöttat henne utan att berätta vad som är rätt att göra. Detta har vi gjort dels för att vi respekterar Manas känsloliv - men också har höga tankar om hennes intelligens. Trots att F hade för avsikt att inte fortsätta diskussionen skickade hon brev till mig och Freddi. Dessa var inte öppna brev som Mana kunde läsa - utan diskuterade henne bakom hennes rygg. Bara detta gjorde mig arg - men innehållet i breven var långt ifrån genomtänkt. Den lugna och sansade tonen som F ansåg sig ha gömde en väldigt nedlåtande syn på Mana - men också på mig.

Det långa brevet (som finns att läsa nedan) kommenterade alltså min uppfattning av Mana och av F själv, för att i nästa ögonblick uttrycka att hon inte tänkte diskutera saken vidare med mig för att jag (eventuellt) var inne i en"depp" (ytterst välformulerat). Och även om jag inte var det - så var frågan slutdiskuterad. Med andra ord "jag tänker inte prata med dig för du är deprimerad och om du inte är det tänker jag inte prata med dig iallafall". F skrev i brevet till mig att det var troligare att Freddi (min psykiskt friska pojkvän) skulle förstå henne bättre och hon skickade således också ett brev till honom (vilket också finns att läsa nedan - tillsammans med Freddis nyktra svar). Detta i sig var ju rätt förnedrande - för man kan ifrågasätta varför jag överhuvudtaget fick ett brev om jag inte skulle förstå det - om det inte var för att trycka till lite grann och sen avsluta diskussionen på ett väldigt fult sätt. I brevet som jag skickade tillbaka svarade jag på F påståenden och jag fick tillbaka ett svar att hon inte ämnade läsa brevet. Dock svarade hon på innehållet i brevet (utvalda delar) - och jag bad henne att sluta skriva till mig.

F påstod att hon ville avsluta diskussionen av omtanke till Mana, men hon drev det tillräckligt långt att skicka brev till mig och Freddi som försvarade Manas rätt att känna och tycka vad fan hon vill. Tillräckligt mycket omtanke fanns dock inte för att F skulle låta bli att diskutera diskussionen med Mana i sin egen blogg, med nedlåtande hänvisningar om att Mana blev "puttenuttad" för att vi försvarade henne, "ödmjukhet är en sak - mjäkighet en annan". Och när jag läste vad hon skrivit så kände jag att jag inte ville låta diskussionen sluta på ett sånt fegt sätt! Jag kände att jag ville ge min syn på det hela och dessutom låta läsarna ta del av allt material - (eftersom det är endast då som man kan avgöra hur man tycker om ditt eller datt).

Det elakaste jag sagt till F är att jag misstror hennes förmåga att vara en bra lärare, när hon behandlar individer som mig och Mana på ett så nedlåtande sätt. Därmed har jag INTE hävdat att hon skulle vara en dålig lärare för alla. Jag är fullt övertygad om att hon gör ett bra jobb med de flesta ungdomar - men jag tycker hennes attityd är väldigt otrevlig mot dem som inte håller med henne. Det finns en skevhet i sättet att betrakta människor som har det svårt av olika skäl (se Fs inlägg om Susanne och hennes magoperation). Offer ska bete sig på ett visst sätt - annars är de inte offer och då får de skylla sig själva. Vidare finns det en väldigt konstig syn på vad "tycka vansinnigt synd om någon" faktiskt betyder. Och det betyder inte att man innerst inne tycker att dom får skylla sig själva....

När F hänvisar till varför hon har rätt att berätta för Mana vad hon bör känna, tar hon upp sin lärarroll och att hon är en praktiserande häxa. Hon tar också upp sin ålder och sin digra erfarenhet av psykvården. Hennes uppfattning ställs mot Manas - som har en mycket längre erfarenhet av vården - och vet alldeles utmärkt vad hon känner (läs Manas sista inlägg om detta så kommer ni inte misstro hennes förmåga att avgöra vad hon känner är rätt). Jag har också erfarenhet av psykvården, jag har pluggat till lärare och har flera års studier på Universitetet bakom mig. Idag läser jag till diakon. Min uppfattning borde alltså betyda något i sammanhanget - TROTS att jag är yngre än F. Slutligen ställs Freddis uppfattning mot Fs och han är troligen den av oss som hon skulle lyssna mest på. Även han har studerat på universitetet flera år, jobbat med problembarn och är personlig assistent. Trots alla erfarenheter som ställs mot Fs - kan hon ÄNDÅ inte erkänna att Mana möjligen skulle vara kapabel att avgöra vad som är bäst för henne. Trots att Fe erkänner att hon inte orkar läsa alla blogginlägg - faktiskt inte är intresserad - så kan hon inte göra den uppoffringen att erkänna att hon har fel.

Och det har hon. För den enda som vet hur hon känner och bör känna - det är Mana, som trots att hon har en obotlig psyisk sjukdom kan formulera sig bättre och mer rationellt än F! Nu kommer jag lägga upp diskussionerna här på min blogg. Kommentarer kommer godkännas av mig. Jag kommer enbart ta bort dem som är oförskämda och direkt kränkande. Ni får diskutera med mig och Freddi - men Mana vill jag bespara en del av eländet - ifall Fhar rätt i att alla kommer hålla med henne och trakassera Mana för att hon gör av med statens pengar. Dock vet jag att Mana också kommer få väldigt mycket stöd - och det är just det hon behöver! Det är inte "puttenuttande" - utan vanlig enkel människorespekt!

Pajkastning för att man besvarar det du skriver? Knappast. Och det gör ingen skillnad att du skriver ett brev vid sidan om bloggen. Du vill ha sista ordet och i det här fallet är det oerhört barnsligt. Ja jag försvarade Mana för att jag tycker dina argument var direkt respektlösa. Varför - jo därför att du tolkade hennes eventuella anmälan som ett hämndmotiv. Du tillskriver alltså Mana din egen tolkning av hur hon känner det. Det är upprörande och väldigt nedlåtande. Och så uppfattade Mana det också. Jag vet att hon kan hantera det som du skrev till mig nu. Och vad du gör när du sänder speciellt brev till mig och Freddi - är definitivt att se ner på Mana för att hon ENLIGT DIG inte skulle hantera det du säger. Och är det så, tycker jag du ska låta bli att kommentera överhuvudtaget. Psykologistudenter är mindre erfarna och det betyder att de inte ska behandla svåra fall. Svårare än så är det inte. Mana har en diagnos som är svår, fullt jämförbar med någon annan obotlig sjukdom. Att föreslå för en tjej som du rubricerar "hon kan inte ens ta sig ur sängen" - att hon ska ta sig in till stan och prata med psykologistudenter vittnar med andra ord bara om okunskap. Jag försökte förklara för dig - genom att faktiskt referera till senaste psykologirönen rörande självskadebeteende - hur sådana kommentarer som du kläckte ur dig - hämndmotiv och dylikheter kan uppfattas av någon som skadar sig själv. Du lyssnar inte.

Du pratar om att du varit inne i mörker, och därmed kan du med dina erfarenheter berätta för folk vad som är bäst att göra. Du skriver att Freddi kanske kan förstå dig, men kanske inte jag "för att jag är inne i en depp"?!! Och med det menar du alltså att en depressiv människa inte skulle kunna förstå vad du menar - och om hon inte håller med dig beror det på depressionen? Just vad jag syftar på när jag säger att du har tendenser att behandla folk nedlåtande! Du varken kan eller borde avgöra detta. Vidare, jag har varit diagnosticerad depression i flera år men har äntligen tagit mig ur det. Med andra ord har jag exakt samma förutsättningar att uttala mig som du. Jag har också läst till lärare, och nu läser jag till diakon. Min erfarenhet är med andra ord lika mycket värd. Men om du vill rikta dig till Freddi istället så gör så - men att ta upp min depression är bara ett uttryck för människoförakt.

Miina erfarenheter gör inte att jag kan berätta för andra om hur de borde hantera sin smärta. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. Jag stödjer Mana eftersom hon behöver stöd och absolut inte bli ifrågasatt. "När man är sjuk irriterar man sig oftare och vill...." - detta är din uppfattning! Du förminskar folks känslor och den omruskningen tror jag att hon kan klara sig utan - precis som väldigt många andra som mår väldigt dåligt kan!!! Vi har nämligen blivit omruskade ett par gånger för mycket. I flera fall är det just DÄRFÖR som vi mår dåligt. Läser man Manas blogg inser man ganska snabbt att hon mår dåligt för att folk inte tar henne på allvar. Ska man kunna nå fram bör man alltså ta känslorna på allvar även om man inte tycker samma!

Varför jag tog upp dina elever? Av det enkla skälet att du verkar totalt omedveten om hur klumpig du är när du uttrycker dina åsikter! Det kommer alltid finnas tjejer som mig och Mana i klasserna och jag hoppas att du inte bemöter dem som du bemött oss!!! För det skulle inte vara roligt att vara elev och komma till en lärare som uttrycker att hon skulle anmäla en kränkande handling riktad mot henne - men råder eleven att INTE GÖRA DET för att eleven är psykiskt instabil. Liksom du har jag ingen lust att berätta om mina egna erfarenheter - för du har inte med det att göra. Det räcker med att säga att jag respekterar dina erfarenheter, men att jag inte tror att du tillämpar dem på bästa sätt - iallafall inte mot mig!!!

Vidare - vi som peppar Mana är såna som du - bloggare som hittat till Mana och försökt ställa upp (för det är jag övertygad om att du ville från början också). Det finns mer man kan göra säger du, åka dit...följa med henne - så vitt jag vet så bor du i Örebro - samma stad som Mana. Så i praktiken finns det definitivt större möjlighet för dig att göra praktiska saker än för mig. Och som du mycket riktigt påpekade så är jag fortfarande inne i en "depp"....så hey...hur ska jag kunna göra något?!!!

Till sist - om du har något att säga om samhällets syn på psykiskt sjuka, förbrukning av skattebetalarnas pengar och dylikheter, ta det med Mana! Det är respektlöst att tro att hon inte pallar diskutera ämnet - och ännu mindre att diskutera det bakom hennes rygg, vilket du försöker göra nu.

" Vänd nu inte till allt igen utan försök att läsa detta som JaG skriver. Med 
en lugn ton som är rätt vänlig. Jag vill absolut ingen illa men jag reagerar 
när jag inte håller med. Det enda jag inte respekterade var att sluta 
kommentera, jag gav en sista kommentar då det kom en på min senaste. Men 
sedan fortsatte ni att kommentera mina kommentarer och är inte det också isf 
respektlöst iom att jag inte kan svara (gav mitt ord på att sluta skriva)?"

Mana bad dig uttryckligen att sluta kommentera hennes blogg för att hon blev sårad. Du fortsatte! Det är inte respekt. Nu försöker du få sista ordet i ett brev bakom Manas rygg - och det är fruktansvärt omoget och visar en nedlåtande syn på den det faktiskt handlar om - Mana.

Svara inte på det här brevet som du gjort på mina inlägg

På detta mail svarade jag i princip bara att jag inte ville ha några fler brev från F och bad henne sluta skriva

Jag ska försöka hålla detta kort och börja från slutet.
Respektlöst kan möjligen vara att säga det man har på hjärtat, bestämma att nu är diskussionen slut och sedan inte tillåta den andre att säga sitt.
Det du upplever som "vända allt igen" det är känslan av obehag när någon för in en ny vinkel i en diskussion. Och det obehagliga kan mycket väl vara att det man gjort i gott uppsåt faktiskt har skadat något. Att något görs i gott uppsåt gör det per automatik inte gott.
Och den insikt du bör ta med dig från denna diskussion borde vara att när någon säger att "det du säger sårar mig" då lyssnar man och försöker förstå varför.

Att du känner att detta är pajkastning och "har gått över gräsen" är din upplevelse som du inte kan begära att jag ska dela.
Du verkar ha fastnat i tanken att vi håller med Mana i allt hon säger och tycker, och det är inte alls det detta handlar om. Jag vet inte ens vad Mana säger och tycker - hon är Elins kompis. Det jag reagerar på är hur du vill bestämma för Mana vad som är bäst för henne - utan att lyssna på henne när hon mycket redigt och tydligt förklarar vad hon känner är bäst för henne.

Och det är fortfarande så att människor är väldigt olika. För vissa fungerar den metoden som du var med om. För andra kan den metoden vara det som förstör allting. Det som är peppning för en person fungerar som kritik för någon annan. Olika hälsonivåer, olika personligheter, olika sjukdomsbilder.

Det går inte att jämföra. Och hur vet man att det är skillnad - jo, man lyssnar. Om Mana förklarar så finns svaren där om man lyssnar.

Och en parantes i samtalet: jag tror inte jag förstår något som inte Elin förstår. Jag har oerhört stor respekt för hennes människokännedom och insiktsfullhet. Om jag upplever att hon inte förstår, är min erfarenhet att det oftast är jag som inte förstår och inte förstått att hon har förstått.

Problemet med den offentliga bloggen är i de flesta fall inget problem. Jag tror Mana ofta fått kommentarer från okända idioter som uttryckt sig dumt och elakt. Men det är okända idioter - det betyder inget. Det som betyder något är vad vänner man ser upp till säger. Och om någon av dessa säger att man ska bita i det sura äpplet och hålla käft, för då blir det lugnast - då kan det göra ont.

Det är inte okända idioters elakheter som gör mest skada, det är kära vänner insiktslösa råd.

Freddi