Smuleliten

26 november 2007 - Nu dödar vi barnarbetarna!

Kategori: Poetik

image608
Jag är inte så naiv som vissa verkar tro. Konsekvensen av att sluta använda barnarbete för HM blir att de får betala högre löner till vuxna istället. Men vad händer med vår lilla barnförsörjande familj då? Och precis innan jul?

Barnarbete kommer aldrig försvinna om vi accepterar det som en realitet och cementerar uppfattningen att those-child-was-made-working. Om vi kallar den försörjande familjen med barnet i spetsen för familj A, kan vi självklart se denna lilla familj svälta ihjäl för att HM vägrar använda barnarbetskraft. Å andra sidan finns det säkerligen en familj B som kommer överleva och detta genom att den vuxne jobbar och barnen får möjlighet att gå i skola, leka och vara barn. Om vi ska dra det så långt att en bojkott av HM dödar familjen A, får vi också säga att ett overksamt ställningstagande dödar familj B. För det kommer alltid finnas fattiga familjer!

Barn har inget jävla fackförbund. Att försvara varför man inte ska markera mot HM är rätt lamt! Och definitivt när många av förklaringarna bara är förtäckta ursäkter. "Det är inte mitt fel - det är regeringen som ska - regeringarna i det landet - leverantörnas leverantörer- etc". En markering mot HM kan betyda att de satsar mer på sina medarbetare i andra länder - på att de försöker vara mer etiskt rättvisa. Det finns massor av företag som rättvisomärker sina kläder och ser till att tillverkningen sker korrekt. La Redoute är en av de företag som satsat mycket på detta.

Men de är väl ett ondskefullt företag som egentligen dödar en massa barn som INTE får jobba där? Eller?

Ps Det finns en trevlig liten möjlighet att familj A faktiskt består av både vuxna och barn - och att en riktig lön för den vuxne skulle innebära att barnet slipper jobba. Det är bara en naiv och omöjlig tanke som liksom tappade greppet om min tunga och helt enkelt ramlade ut....

25 november 2007 - Bojkotta HM!

Kategori: Poetik

image607H&M:s kläder görs av bomull som plockas av barnarbetare. Miljösamordnaren för HM sammanfattar vad företaget tänker göra åt problemet -  "Vi har en affärsrelation med vår leverantör, inte med vår leverantörs leverantör" = översättning "vi tänker inte göra ett skit"

Du och jag är potentiella kunder och vi har en direktrelation till HM. Vi är inte kunders kunder, utan helt enkelt - BETALANDE kunder! Om en månad när alla klappar slitits upp och leksaker ligger spridda över de julstädade hemmen vore det väl bra om de mjuka klapparna vore rättvisomärkta. Visst vore det bra om Hm vid det laget har insett att kundernas klagande och bojkott blivit en för stor belastning och gjort något åt problemet?!

Vi kan få det att hända!  Ideal är skottsäkra

(bilden är från en engelsk artikel om barnarbete som jag lagt in i H&M loggan)

21 november 2007 - Jesus finns överallt!

Kategori: Dylika dumheter

image593
Molle heter en trevlig hund som vi känner. Ni vet hur hundar brukar sniffa varandra i rumpan? Om man sniffar Molle i rumpan finns det en chans att man möter Jesus. Gud finns överallt! Bild till vänster: Molle framifrån, bild ovan: Jesus! (Ebba-Kristinas bild)

;)

20 november 2007 - dagen gryr

Kategori: Poetik

Så lätt att se Världen i svart eller vitt. Det som ständigt förvånar mig är att klara argument sällan biter på folk. För att verka vara en bra människa ska man svepa in elakheterna i rosa fluffigt sockervadd. Oturligt nog har vissa människor förmågan att se igenom sockervadden och hitta de förmenta rakblad som gömts däri. Jag önskar att jag inte var en sådan människa.

Det är skillnad på folk och folk. En människa säger att hon blir ledsen - reaktionen blir förlöjligande. En annan säger samma sak och blir trodd. Det är intressant det där. Intressant men jävligt deprimerande.

Idag tänker jag låta livet vakna upp. Jag ska gå till Okki klockan ett. Sen tänker jag ta ut pyret på promenad i Lund. Jag tänker gå och gå och gå tills pyret är så trött att han inte kan stå. Då ska vi gå hem och mysa i soffan. Och sen tänker jag gå hem. Och cykla. Och svettas bort ondskan. Och sen tänker jag lägga mig i min säng och vänta på min vän.

19 november 2007 - Fire in the hole

Kategori: Poetik

image587
Seriedagboken är tillbaka med en härlig betraktelse över narcissmens fall och en avstickare till Prag med Robert Ashberg. Och ni vet vad man säger? Skrattar bäst som skrattar sist.

18 november 2007 - Vad det EGENTLIGEN handlar om

Kategori: Poetik

Alla människor har begränsningar. Alla människor har olika perspektiv på saker och ting. Självklart. Men man kan inte ifrågasätta vad någon annan känner. Man kan tycka att någon reagerar för starkt och kanske till och med ha svårt att förstå reaktionen överhuvudtaget, men när man tror att man vet BÄTTRE vad andra känner, så är man ute på djupt vatten. Hela den här diskussionen med Fire har handlat om en sak. Nämligen om att Fire ifrågasatte Manas känslor. Det beteendet är aldrig okej! Man analyserar inte en främmande människa om man inte kan ta konsekvenserna av sitt analyserande. Allra minst gör man detta mot en person som har uttalad ångest och självskadebeteende.

Även om man inte har som syfte att såra någon - kan man göra det. Om någon säger att man sårar henne/honom - så slutar man med det man gör. Annars handlar det om mobbning och trakasserier. Om man ska fortsätta "ruska om någon" som lider av depression så bör man iallafall vara där för personen på riktigt - hålla handen, trösta och finnas där. Annars har man helt enkelt inte krediten. Då kan man lämna "omskakningen" åt lämpligare och professionella personer (som troligen inte skulle nyttja omskakningsmetoden eftersom det är en metod som bara leder till destruktiva konsekvenser för psykiskt instabila personer). Fire hade inte som avsikt att ta hand om Mana efter att hon skakat om henne. Och hon tog Manas tydliga "NEJ DU GÖR MIG ILLA  - GÅ HÄRIFRÅN" som en invit att fortsätta tjata ungefär som om hon skulle nå fram om hon bara sa det tillräckligt många gånger.

När Fire vägrade sluta såra Mana grep jag in och bad henne att sluta. Jag har haft en trevlig bild av Fire och jag hade aldrig väntat mig reaktionen som kom. I ett brev fick jag höra varför Mana inte skulle förstå vad Fire hade att säga om hur Mana skulle uppfatta saker - och också att inte heller JAG skulle förstå - eftersom jag varit inne i en "depp". Detta upplevde jag kränkande eftersom jag inte kunde se varför min åsikt och mina känslor skulle väga mindre för att jag haft depressioner tidigare. Varje vända har Fire försökt förminska mig och Mana. Hon har antytt att vi är omogna och pinsamma. Men saken är den att Firekick faktiskt lovade att hon skulle släppa saken för MANAS skull och att HON och ingen annan satte igång den här karusellen igen.

Varken jag eller Mana har följt Fires blogg. Men när Mana hittade raljerande kommentarer på en annan tjejs blogg som Fire skrivit  om Mana och dessutom LÄNKAT till henne, då tog vi upp det på nytt. Varför? Jo därför att diskussionen från början handlat om MANAS känslor. Det är alltså inte frågan om någon debatt om fördelar och nackdelar med dödsstraff - utan handlar om en människas  känslor som Fire valt att ifrågasätta. Därför har debatten fortsatt - eftersom det handlar om Manas existens och för att hon känt sig djupt kränkt. Om jag fick höra att jag kränkt någon skulle jag se till att sluta - inte förminska personen och påstå att hon INTE blivit kränkt och att hon bara barnslar sig. Men nu är jag alltså inte Firekick. Och ärligt talat är jag jävligt glad för det. I det sista har Fire fortsattt förlöjliga det vi skrivit till henne,

"Att ni är jättesjuka osv är det ni själva som skriver, alltså inget jag anklagar er för."

vi har berättat att vi blivit sårade av vad Fire sagt och inte accepterar det. Båda har berättat om vår hälsosituation och att bråk och nedvärderingar inte är av godo och bett Fire upphöra med det. Svårare än så har det inte varit.

"Men när jag har tagit upp det kastar ni det tillbaka på mig som om jag nedvärderar er för det. Och när jag försöker behandla er som några det går att föra en normal diskussion med ursäktar ni er med att jag inte får säga si eller så för att ni då mår jättekasst och tänker skära er eller få megaångest och börjar knapra tunga tabletter."

Ja - konsekvensen av smärtan Fire orsakat är självskadebeteeende och pillerknaprande. Det är inget som bör raljeras över eller förlöjligas. För det kunde lätt upphört genom att Fire lämnat Manas blogg när Mana bad om det. 

Här har vi en tjej som upplever sig vara öppen, empatisk, trevlig och är allmänt klämkäck. En tjej som SÄKERT försökte  hjälpa en annan tjej först. När råden inte togs väl emot blev reaktionen att  Mana inte visste sitt eget bästa.
Det är att se ner på någon. Om man vägrar lyssna på vad den andra berättar - så visar man att det den andra säger inte är av betydelse och det är nedvärderande.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt formulera det här för att det ska gå fram. Det är inte intentionen som gör någon till en bra lyssnare, rådgivare eller heil whatever. Även en människa med goda intentioner kan rasera Rom. Vad som skiljer en människa med självkännedom från en som tror att hon har det, är dock förmågan att inse att man ibland inte kan "vinna" utan att såra någon väldigt mycket och då väljer man om man är en god människa, att släppa det.

Jag vet att Fire är med i mobbningsförebyggande grupper, men hennes senaste agerande har verkligen fått mig att häpna. Om någon säger att "det du sa gjorde mig illa - och jag klarar inte av det just nu" och den andra säger "amen det var ju inget taskigt, så jag får göra så hur mycket jag bara vill" - undrar jag lite vem av dessa personer som Fire skulle stödja. Hennes eget beteende gränsar nämligen farligt nära mot mobbning!

Jag kommer aldrig nå fram till Fire. Jag vill inte heller göra det längre, för hon lider av en omnipotent och narcisstisk syn på sig själv och det kanske hon skulle försöka bli botad från. Och denna gång kanske hon borde besöka färdigutbildade psykologer? För hela den här karusellen har gjort mig övertygad att bloggerskan har problem. Så jag säger som hon sa till oss - skaffa hjälp, för din egen och ANDRAS skull
 
image580

17 november 2007 - på jakt efter mina rötter

Kategori: Secondhandbarn

image578
Vi har jobbat mer och mer med att lägenheten ska kännas som vår. Att den ska vara så där speciell att det känns som att komma hem. Då och då tänker jag lägga ut lite bilder på detaljer i vårt hem som jag jobbat lite extra med. Här ser ni bild från vårt sovrum. Den vackra byrån har jag fått från Emil och hans familj. Böckerna har vi jobbat med på Erikshjälpen och gjort fonder av. Bilden har Jan Saudek (min favoritfotograf) tagit och för mig symboliserar den min längtan efter min riktiga mamma och pappa - mina rötter i Colombia. Så gör också leksakselefanten som jag ska ge till min förstfödda.

16 november 2007 - hanterar du konsekvenserna?

Kategori: Poetik

Jag läser en blogg och jag tittar in genom fönstret till någon annans värld. Vad jag ser kan störa mig, och förundra mig, eller så kan det beröra mig och få mig att känna tacksamhet över att jag får förståelse för andras syn på saker och livsval.
En del bloggar är uttalat provocerande och tar upp ämnen till debatt och manar deltagande. Andra är mycket personliga men kan mana till debatt de också. Dock tycker jag att det är väldigt stort att få förmån att läsa människors dagböcker på internet. Det är stort och ibland lite skrämmande!

Tyvärr finns det en allmän föreställning om att en öppen blogg inbjuder kritik och "goda råd". Jag kan till viss del hålla med om att man får tåla kommentarer om ens blogg inte är lösenordsskyddad. Det jag däremot har svårt att förstå är hur folk kan vara så omnipotenta att de tror att de har alla svar på andra människors privata och personliga problem. En del människor verkar gå in för att lösa andras problem, utan att tänka på att dessa problem är ANDRAS problem, som endast kan lösas genom att bloggaren själv kommer fram till svaret. En främling som leker amatörpsykolog kan rasera snarare än att bygga upp. Men det är förstås jävligt lätt att gå in i en blogg och berätta att "ditt problem är din kille" eller "du borde inte göra så där, för om du gör det så sker". För även om det är välmenande råd så ger de också konsekvensen att om bloggaren faktiskt tänker vara tillsammans med sin kille trots din delikata åsikt om detta, så får hon också skylla sig själva om allting går åt helvete. Praktiskt är det faktiskt det som händer när du berättar för någon vad hon/han ska göra. Du lämnar nämligen bara en dörr öppen. 

Den här attityden att lösa folks problem har Pontus Pilatus-komplex, genom att kasta ut ett råd och sen två sina händer om bloggaren inte följer rådet.  För mig är det oerhört absurt att ifrågasätta någons känslor och berätta vad man tycker att någon bör göra - iallafall om man inte känner personen och kan hantera konsekvenserna. För om man verkligen känner personen är ju saken helt annorlunda. Om du kan sitta och hålla din vän i handen när du berättar att han har alkoholproblem och sedan ta konsekvenserna av dina råd (och konsekvenserna av att ge livsomstörtande råd är alltid att man blir syndabock eller får lägga ner mycket tid på att trösta och ställa upp), så finns det utrymme att ge råd - kanske du ska dela med dig av din visdom. Om du däremot inte kan göra detta - kanske du helt enkelt ska låta bli att blanda dig i saken?

Jag tror inte på tesen att man ska "skaka om folk" för att få dem att göra saker som är sunda. Att döma folk och berätta för dem att de "helt enkelt borde sluta med det de håller på med", är faktiskt väldigt oempatiskt, men FRAMFÖR ALLT så är det inte konstruktiv kritik. En fet människa vet att hon borde banta. En alkolist vet att hon borde sluta dricka. Jag får intrycket av att folk upplever sig vara "bra människor" om de delar med sig av sin livsvisedom.

En psykiskt stabil människa som berättar för någon som har ångest att hon borde rycka upp sig, tycker antagligen att hon gör sin medmänniska en stor tjänst. Problemet är ju att ingen människa VILL må dåligt. Och om situationen blivit så infekterad att individen identiferar sig med sin sjukdom eller sin situation - så är en "ryck upp dig" kommentar ändå ett rö för vinden. Det ligger isåfall djupare än att bloggaren skulle reagera med "AHA...jag borde rycka upp mig - det var det som var fel i tio år - om jag bara vetat?!!! Nu kan jag återgå från sjukskrivningen och sluta skära i mig själv och missbruka tabletter - eureka!!".

Det är faktiskt aldrig så enkelt! Jag engagerar mig i min vän när hon blir ledsen av att bli ifrågasatt. Men jag gör detta framför allt för min egen skull eftersom det  lika gärna kunde handla om mig. Jag har nämligen också blivit ifrågasatt sedan den dagen jag klev in i min första vägg...
jag har blivit anklagad för att:

* dramatisera
* manipulera
* fejka att jag mår dåligt
* fejka exakt HUR dåligt jag mår
* fejka ett självmordsförsök för att få en kille tillbaka 
* Ljuga för att få folks uppmärksamhet och medlidande
* vara sjukskriven trots att jag inte ser sjuk ut

En människa som har cancer blir inte ifrågasatt, men psykisk smärta syns sällan utanpå. Självklart handlar självskadebeteende till viss del om att man vill ha uppmärksamhet. Man vill berätta för folk att "så här dåligt mår jag - och om du inte tror mig så kan du se min smärta på mina zebrarandiga armar. Sällan frågar sig folk varför självskadebeteendet existerar överhuvudtaget. Varför känner allt fler människor att dom måste "bevisa" hur dåligt dom mår, genom att skära sig?

Ledande psykologer hävdar att ifrågasättande av psykiskt instabila personer, leder till att symptom förvärras.  En psykiskt skadad människa måste ständigt försvara sig själv och sina handlingar. Inte sällan måste hon göra sig själv till ett offer - EFTERSOM hon annars blir förövaren. Tyvärr är folk så enkelspåriga.

Om DU får veta att någon lider av cancer - så skriver du inte till denne och säger att hon "inte ser ut att vara sjuk nog för att ha cancer" eller att hon bara skriver om sin sjukdom för att få uppmärksamhet? Inte anklagar du henne för att vara omogen och tvingar henne att redovisa sin sjukdomshistoria (vilka läkare hon besökt - och vilka diagnoser hon fått) - innan du tror henne.

Om du tvagar du dina händer efter att du gett ett råd (alltså berättar hur någon bör göra - utan att lyssna om personen säger att hon försökt göra så - eller att hon inte tror på den lösningen) är det något som är fel. Gör du det inte i "verkligheten" bör du heller inte göra det i bloggar.

Och gör du det faktiskt i verkligheten har du garanterat gått en lärarutbildning (vilket per definition för jävligt många verkar gjort som anser sig vara utbildade i empatiskt tänkande - något som ytterst sällan stämmer!!!). Du kanske har blivit avtrubbad och avskärmar dig från dem du jobbar med för att slippa ta itu med de psykiska konsekvenserna det innebär att faktiskt engagera sig på riktigt? Är det så - bör du egentligen bli portad från att någonsin ge goda råd igen.

Det kanske behövs en licens för medmänsklighet?

15 november 2007 - har du ett liv?

Kategori: Poetik

image568Igår när jag satt och pratade med Markus fick jag ett desperat meddelande från Mana. "Hjälp mig". Efter några veckors lugn efter Fire episoden hade Fire skrivit i Malins (Tigerspices) blogg om hur Mana skulle kopierat hennes blogg. Det fanns raljerande undertoner och jag förstår varför Mana blev ledsen. Sist vi pratades vid var nämligen Linda (Fire) och jag överrens om att vi inte var det minsta överrens, men att vi inte skulle ha med varandra att göra igen och att Fire skulle låta Mana vara i fred.

Men nu alltså detta. Enligt rödhåriga amatörpsykologen själv ska vi inte besöka hennes blogg om det hon skriver stör oss så. Hon  jämför det med att hålla en hand på varm platta. Tyvärr tar hon inte med sig jämförelsen när det gäller såna bagateller som att sitta och fjortisfnissa åt layouter. Layouter som varken i Fires eller Manas fall är egenkomponerade. Störtlöjligt helt enkelt. Vilket Linda gärna också vill framhålla det som - "en roande grej" liksom.
Tyvärr är det inte roande för Mana. Vilket Fire mycket väl visste men struntade i, trots sina många bedyranden om att bry sig om Manas hälsa och det ena med det andra.

För mig är det här farligt nära mobbing! Om du gör någon illa och den personen berättar det, då slutar man. När jag berättade för Linda att hennes nedvärderande attityd i brevet mot mig (att jag inte skulle fatta vad hon snackade om för att jag var inne i en depp och att hon därigenom hellre riktade sig till en mentalt frisk individ - i detta fall min pojkvän) gjorde mig sårad ifrågasattes. Nej hon kunde inte förstå att jag blev sårad. Och om hon inte kunde förstå det - ERGO var jag inte sårad! 

Klart man är en underbar människa om man aldrig lyssnar på kritik.

Att man har en öppen blogg inbjuder folk att läsa. Att kommentera - ja. Men det finns också gränser. Om bloggaren säger sig må dåligt av det man säger och man inte har resurser att hantera hennes reaktioner av "omskakningen". Då tycker jag man får lugna ner sig. Ett nej är ett nej också i bloggsammanhang. Jag bröt mig in i diskussionen när jag märkte att Mana mådde riktigt dåligt av den. Fire behandlade mig med samma bristande förståelse som Mana. Varför skulle jag förstå - jag är ju också deprimerad. Det fick mig att känna mig mindervärdig. När skulle jag vara frisk nog att kunna diskutera med Fire på samma villkor? När jag blev frisk? När jag fått friskhetsintyg? Vem ska bedöma det?

Den attityden tycker jag rimmar jävligt illa med empati och den hållning jag hoppas att lärare av idag ska ha. För om en elev upplevs uppriven och deprimerad - är det mindre viktigt att lyssna på honom eller henne då? Eller är det egentligen inte tvärtom? Linda utmålar mig i väldigt krassa färger och publiceringen av hennes brev som otroligt elakt. Men jag tycker det är mindre elakt än att publicera valda delar av konversation eller mail som är vinklade - vilket Linda faktiskt gjorde. Jag la ut HELA brevkonversationen inklusive allt jag sagt och skrivit. På så sätt tyckte jag att läsarna kunde bilda sin egen åsikt om det hela. 

Jag är less på det här nu. Om den här händelsen är en fis i universum för Fire - så varför sitta och snacka och fjortisflabba om en layout?


Rör inte min kompis! - och om du rör henne - rör henne snällt!

5 november 2007 - paus

Kategori: Secondhandbarn

image545
Nej jag tänker inte sluta blogga. Men jag tänker pausa i nästan allting annat. Igår blev jag medveten om hur stressad jag faktiskt varit och hur dåligt jag mår av det. Imorgon ska jag lämna in instuderingsfrågor för en kurs. Jag har föreläsning för den kursen och en annan. Jag är fortfarande inte klar med instuderingsfrågorna. Paniken kramar mig så hårt att jag inte kan andas. Men jag har bestämt en annan sak och det är att lägga ner den andra kursen. Jag har varit sjukskriven i två år, att börja plugga på heltid då, är ganska magstarkt. Min tendens att köra på tills allting brister har bränt ut mig förr. Det får inte ske en gång till. För jag är inte säker på att jag hanterar ångesten längre. Att jag skar mig igår kväll kändes som ett stort misslyckande. Den senaste tiden har jag varit ledsen över ett antal grejer.
1. mitt samtal med brorsan som i början tog form av föräldrarnas anklagelseakter mot mig - och trots att jag lyckades vända det och få honom se på situationen från mitt håll också - väckte samtalen hopp inom mig. Hopp om att de skulle insett allvaret och svalt stoltheten.
2. min oro för en bloggkompis som kommit att betyda massor. Han råkar ut för så mycket jävligheter och jag känner mig så maktlös här borta. Jag har haft enorm tur med mina läkare och psykologer. Egentligen borde det vara en självklarhet att man blir tagen på allvar i sjukvården, men jag blir mer och mer medveten om att jag bara haft tur!
3. Jag orkar inte med heltidsstudier. Det är en hopplös mörk cirkel där jag sover allt mindre, stressar mer, blir ledsen för att jag inte har ork och ...sen börjar allting om på nytt.
4. Jag saknar glädjen. Jag går omkring och irriterar mig på småsaker. Verkligen binder upp mina känslor på detaljer och glädjs inte åt helheten.

Men eftersom jag varit här förut. Faktiskt har jag varit här varenda höst i tio år, så vet jag delvis vad jag behöver. Jag får tvinga mig själv att söka den hjälp och det stöd jag behöver i tid! Om jag låter det gå så långt att jag bara ligger och grinar i sängen och inte gör något - då får jag skylla mig själv. Mina faktiska åtgärder just nu är:
1. Det blir inga mer samtal med släkten angående bråket. Alls! Jag tänker inte inbjuda till några diskussioner för jag får falskt hopp och blir bara ledsen när jag inser att inget kommer förändras.
2. Jag ska engagera mig i folk, men jag ska inte försöka förändra hur dom mår. Med min vän P försökte jag göra så. Och man kan aldrig påverka hur andra upplever och känner. Man kan finnas där som tröst, men jag går lätt in för att göra dem lyckliga och det påverkar mig negativt när det inte fungerar och nästan aldrig positivt när det fungerar - för då är det som det borde vara...enligt min dumma hjärna
3. Jag hoppar av judaistiken som börjar imorgon. Jag kommer ta 75 procent av poängen i höst. Människans existens och livsvillkor fortsätter delkurs två och sen har jag läskursen för Jarlet. Jag ska gå på alla föreläsningar och jag ska vara mycket tydligare med anteckningshjälpen.
4. Mot sömnproblemen kan jag inte göra mycket annat än att kämpa mig i säng i tid och gå upp i tid. Om jag fortsätter med PP2 och tränar som jag ska kan jag hålla det i schack. Jag ska träffa överläkare och psykolog och se om jag kan få något mer stöd. Tyvärr är det mycket höstdepression. Jag är inte alls lika illa däran på våren så det är bara att kryssa av de mörka hemska dagarna och längta solsken igen!

Trots själinflammationen så tänker jag tvinga mig själv att skriva också om det positiva - för det finns ju sånt.
1. Jag är frisk och kan röra mig. Jag kan gå ut och gå och springa, cykla och spela badminton
2. Jag har bättre kondis än jag någonsin haft förut. Nu är det inga problem att gå till stan och tillbaka för jag är stark
3. Efter 11 veckor har jag äntligen börjat se skillnad på min kropp. Jag har blivit smalare kring ansiktet och jag tror jag äntligen fått bort de där extra plufskilona som jag drog på mig när jag fick ny sömnmedicin
4. Jag har hittat en vän! Någon som är som jag. Någon jag inte behöver föreställa mig för och som är hur rolig som helst att prata med.
5. Jag älskar Freddi mer än någonsin och vi kämpar mot depressionen tillsammans.
6. Jag har gått på föreläsningarna som jag ska och jag tänker fortsätta med det. Allt är inte kört bara för att jag skurit mig och ballat ur lite granna - snälla?...något sånt.

5 november 2007 - inte lika pittoreskt

Kategori: Secondhandbarn

Igår sorterade vi inga broderitrådar. Vi försökte få ner mig från taket på det 20 meter höga huset. I symboliska termer. Det gick inget bra. En sobril fick mig klara av att gråta och kasta saker. Freddi var i vägen för sakerna. Jag skakade i hela kroppen. Ångesten skrek. Jag skrek också. Så då fick jag min andra sobril. Och den hjälpte inte. Så här har det inte varit på många många månader. Att jag kan skära mig har blivit lite av ett gammalt minne, så långt från den jag är att jag glömt hur man gör. Men igår kom jag ihåg. För när inget annat hjälper.

Det hjälpte, men ångesten är kvar. Molande, väntande och rastlös. Jag har släppt ut den. Nu vill den inte gå in.