Igår sorterade vi inga broderitrådar. Vi försökte få ner mig från taket på det 20 meter höga huset. I symboliska termer. Det gick inget bra. En sobril fick mig klara av att gråta och kasta saker. Freddi var i vägen för sakerna. Jag skakade i hela kroppen. Ångesten skrek. Jag skrek också. Så då fick jag min andra sobril. Och den hjälpte inte. Så här har det inte varit på många många månader. Att jag kan skära mig har blivit lite av ett gammalt minne, så långt från den jag är att jag glömt hur man gör. Men igår kom jag ihåg. För när inget annat hjälper.

Det hjälpte, men ångesten är kvar. Molande, väntande och rastlös. Jag har släppt ut den. Nu vill den inte gå in.