Igår när jag satt och pratade med Markus fick jag ett desperat meddelande från Mana. "Hjälp mig". Efter några veckors lugn efter Fire episoden hade Fire skrivit i Malins (Tigerspices) blogg om hur Mana skulle kopierat hennes blogg. Det fanns raljerande undertoner och jag förstår varför Mana blev ledsen. Sist vi pratades vid var nämligen Linda (Fire) och jag överrens om att vi inte var det minsta överrens, men att vi inte skulle ha med varandra att göra igen och att Fire skulle låta Mana vara i fred.

Men nu alltså detta. Enligt rödhåriga amatörpsykologen själv ska vi inte besöka hennes blogg om det hon skriver stör oss så. Hon  jämför det med att hålla en hand på varm platta. Tyvärr tar hon inte med sig jämförelsen när det gäller såna bagateller som att sitta och fjortisfnissa åt layouter. Layouter som varken i Fires eller Manas fall är egenkomponerade. Störtlöjligt helt enkelt. Vilket Linda gärna också vill framhålla det som - "en roande grej" liksom.
Tyvärr är det inte roande för Mana. Vilket Fire mycket väl visste men struntade i, trots sina många bedyranden om att bry sig om Manas hälsa och det ena med det andra.

För mig är det här farligt nära mobbing! Om du gör någon illa och den personen berättar det, då slutar man. När jag berättade för Linda att hennes nedvärderande attityd i brevet mot mig (att jag inte skulle fatta vad hon snackade om för att jag var inne i en depp och att hon därigenom hellre riktade sig till en mentalt frisk individ - i detta fall min pojkvän) gjorde mig sårad ifrågasattes. Nej hon kunde inte förstå att jag blev sårad. Och om hon inte kunde förstå det - ERGO var jag inte sårad! 

Klart man är en underbar människa om man aldrig lyssnar på kritik.

Att man har en öppen blogg inbjuder folk att läsa. Att kommentera - ja. Men det finns också gränser. Om bloggaren säger sig må dåligt av det man säger och man inte har resurser att hantera hennes reaktioner av "omskakningen". Då tycker jag man får lugna ner sig. Ett nej är ett nej också i bloggsammanhang. Jag bröt mig in i diskussionen när jag märkte att Mana mådde riktigt dåligt av den. Fire behandlade mig med samma bristande förståelse som Mana. Varför skulle jag förstå - jag är ju också deprimerad. Det fick mig att känna mig mindervärdig. När skulle jag vara frisk nog att kunna diskutera med Fire på samma villkor? När jag blev frisk? När jag fått friskhetsintyg? Vem ska bedöma det?

Den attityden tycker jag rimmar jävligt illa med empati och den hållning jag hoppas att lärare av idag ska ha. För om en elev upplevs uppriven och deprimerad - är det mindre viktigt att lyssna på honom eller henne då? Eller är det egentligen inte tvärtom? Linda utmålar mig i väldigt krassa färger och publiceringen av hennes brev som otroligt elakt. Men jag tycker det är mindre elakt än att publicera valda delar av konversation eller mail som är vinklade - vilket Linda faktiskt gjorde. Jag la ut HELA brevkonversationen inklusive allt jag sagt och skrivit. På så sätt tyckte jag att läsarna kunde bilda sin egen åsikt om det hela. 

Jag är less på det här nu. Om den här händelsen är en fis i universum för Fire - så varför sitta och snacka och fjortisflabba om en layout?


Rör inte min kompis! - och om du rör henne - rör henne snällt!