Nej jag tänker inte sluta blogga. Men jag tänker pausa i nästan allting annat. Igår blev jag medveten om hur stressad jag faktiskt varit och hur dåligt jag mår av det. Imorgon ska jag lämna in instuderingsfrågor för en kurs. Jag har föreläsning för den kursen och en annan. Jag är fortfarande inte klar med instuderingsfrågorna. Paniken kramar mig så hårt att jag inte kan andas. Men jag har bestämt en annan sak och det är att lägga ner den andra kursen. Jag har varit sjukskriven i två år, att börja plugga på heltid då, är ganska magstarkt. Min tendens att köra på tills allting brister har bränt ut mig förr. Det får inte ske en gång till. För jag är inte säker på att jag hanterar ångesten längre. Att jag skar mig igår kväll kändes som ett stort misslyckande. Den senaste tiden har jag varit ledsen över ett antal grejer.
1. mitt samtal med brorsan som i början tog form av föräldrarnas anklagelseakter mot mig - och trots att jag lyckades vända det och få honom se på situationen från mitt håll också - väckte samtalen hopp inom mig. Hopp om att de skulle insett allvaret och svalt stoltheten.
2. min oro för en bloggkompis som kommit att betyda massor. Han råkar ut för så mycket jävligheter och jag känner mig så maktlös här borta. Jag har haft enorm tur med mina läkare och psykologer. Egentligen borde det vara en självklarhet att man blir tagen på allvar i sjukvården, men jag blir mer och mer medveten om att jag bara haft tur!
3. Jag orkar inte med heltidsstudier. Det är en hopplös mörk cirkel där jag sover allt mindre, stressar mer, blir ledsen för att jag inte har ork och ...sen börjar allting om på nytt.
4. Jag saknar glädjen. Jag går omkring och irriterar mig på småsaker. Verkligen binder upp mina känslor på detaljer och glädjs inte åt helheten.

Men eftersom jag varit här förut. Faktiskt har jag varit här varenda höst i tio år, så vet jag delvis vad jag behöver. Jag får tvinga mig själv att söka den hjälp och det stöd jag behöver i tid! Om jag låter det gå så långt att jag bara ligger och grinar i sängen och inte gör något - då får jag skylla mig själv. Mina faktiska åtgärder just nu är:
1. Det blir inga mer samtal med släkten angående bråket. Alls! Jag tänker inte inbjuda till några diskussioner för jag får falskt hopp och blir bara ledsen när jag inser att inget kommer förändras.
2. Jag ska engagera mig i folk, men jag ska inte försöka förändra hur dom mår. Med min vän P försökte jag göra så. Och man kan aldrig påverka hur andra upplever och känner. Man kan finnas där som tröst, men jag går lätt in för att göra dem lyckliga och det påverkar mig negativt när det inte fungerar och nästan aldrig positivt när det fungerar - för då är det som det borde vara...enligt min dumma hjärna
3. Jag hoppar av judaistiken som börjar imorgon. Jag kommer ta 75 procent av poängen i höst. Människans existens och livsvillkor fortsätter delkurs två och sen har jag läskursen för Jarlet. Jag ska gå på alla föreläsningar och jag ska vara mycket tydligare med anteckningshjälpen.
4. Mot sömnproblemen kan jag inte göra mycket annat än att kämpa mig i säng i tid och gå upp i tid. Om jag fortsätter med PP2 och tränar som jag ska kan jag hålla det i schack. Jag ska träffa överläkare och psykolog och se om jag kan få något mer stöd. Tyvärr är det mycket höstdepression. Jag är inte alls lika illa däran på våren så det är bara att kryssa av de mörka hemska dagarna och längta solsken igen!

Trots själinflammationen så tänker jag tvinga mig själv att skriva också om det positiva - för det finns ju sånt.
1. Jag är frisk och kan röra mig. Jag kan gå ut och gå och springa, cykla och spela badminton
2. Jag har bättre kondis än jag någonsin haft förut. Nu är det inga problem att gå till stan och tillbaka för jag är stark
3. Efter 11 veckor har jag äntligen börjat se skillnad på min kropp. Jag har blivit smalare kring ansiktet och jag tror jag äntligen fått bort de där extra plufskilona som jag drog på mig när jag fick ny sömnmedicin
4. Jag har hittat en vän! Någon som är som jag. Någon jag inte behöver föreställa mig för och som är hur rolig som helst att prata med.
5. Jag älskar Freddi mer än någonsin och vi kämpar mot depressionen tillsammans.
6. Jag har gått på föreläsningarna som jag ska och jag tänker fortsätta med det. Allt är inte kört bara för att jag skurit mig och ballat ur lite granna - snälla?...något sånt.