Här går det upp och ner. När det är upp så är jag uppe och fixar och donar, syr och städar, sitter vid datorn, läser böcker, försöker fånga sommaren innan den är borta. När det är ner - då kan jag inte andas annat än små korta stötar. Varje andetag river upp bröstkorgen (så känns det) och det känns som att få en kniv instucken bland revbenen. Smärtan går i perioder, men jag blir lika förvånad varje gång som de sätter in. Det måste finnas någon inbyggd mekanism i mig att tänka att "nu är det över för alltid, nu kommer det aldrig bli så igen" för jag häpnar varje gång det börjar göra ont igen. Naiv eller vad?

Dennis var här igår och hade med sig ett monumentalt stort paket till min födelsedag. Det förvirrade mig. Jag fyller inte år förrän den 29 juli. Jaha, han ska vara i Kroatien i flera veckor. Jahaja. Och så plötsligt gick det upp ett ljus. JÄVLA DENNIS. Klart han ska åka dit nu. När det är födelsedagskalas för fler än mig . Det är alltså inte bara jag som nojjar om åldern. Konstigt nog blev jag sårad av att han åker iväg då. Jag hade inte planerat något - men ändå, det är ju vi som är hans familj. Vi vill fira honom! Men men, han är en raring och när han kommer tillbaka vet han att vi kommer stå upp i öronen med bröllopsförberedelser. Vill han inte fira så gör vi det en annan gång. På annat sätt. Herregud, jag kanske känner exakt likadant om ett år när det är dags för mig att fylla de XX. Usch.

Om en timme ska jag vara på vårdcentralen för att få mer och starkare piller utskrivna (så slipper jag nalla vår vackrafinaunderbara whiskey). Jag ska gå dit själv och är lite skraj för att få ont på vägen. Freddi säger att han kan ringa taxi, men det är typ 1000 steg härifrån och vi har verkligen inte pengarna. Men jag ska förbereda mig redan nu. Så det så. Jag saknar någon nära väninna som skulle finnas där hos mig. Både nu och under bröllopet - framför allt då förstås. Men någon sådan väninna har jag inte. Det saknar jag ibland.

Det här är ju rena dagboken. Jag slutar skriva NU