Teater. Jag gillar inte teater. Pjäser. Jag gillar att läsa pjäser, men jag tycker inte om att se dem spelas upp. Det blir alltid fel. Jag har alltid en annan bild av pjäsen än den som skådespelarna spelar upp.

För mig är teater en tom scen och en stol. Alltid den där jävla stolen. Stolen som skådespelarna använder på tusen olika sätt för att gestalta tusen olika situationer - alltid lika enerverande entusiastiskt. Jag hatar stolen och jag hatar skådespelare. Jag tycker dom är pinsamma. Skådespelare har antingen för stort ego eller för litet och måste få det bekräftat på scenen. Jag har i princip aldrig träffat en skådespelare som varit trygg i sig själv och gjort teater för teaterns egen skull.

Skådespelare som ställer sig på scenen för att få vara någon annan en timma, jag förstår dom! Jag skulle också vilja vara någon annan om jag var dom. Skämt åsido. Jag förstår varför folk tycker det är roligt att spela teater. Jag förstår bara inte varför dom ska tvinga folk att titta på dom när dom har roligt. Jag har inte roligt. Så länge dom gör det bakom låsta dörrar och utan att skada någon (att tråka ut någon till döds är också skadligt) har jag inget emot det.

Som ni säkert räknat ut var jag inte särskilt nöjd med uppsättningen av min första skrivna pjäs. Det mesta som kunde gå fel gick fel. Vi fick fel tidsangivelser om när pjäserna skulle sättas upp. Vi blev inte särskilt omhändertagna när vi var där och uppsättningen var katastrofal. Den var en parodi mot pjäsens grundtanke. Faktiskt. Jag satt och blundade mig igenom vissa partier.

Sen kom jag hem och bearbetade upplevelsen. Vi är inne på dag 2 Process bearbetning. Om 48 dagar kanske jag har kommit så långt att jag tycker att Molieré är en riktigt hygglig snubbe :=)