Jag har ett kall att bli diakon. Jag vet att jag kommer bli en bra sådan. Men hur vet man om man kan införliva allting kyrkan står för - i sin tro. Jag vet att det borde vara så naturligt, men för mig är det knappast så. Jag stöter och blöter min tro. Jag vägrar tro blint på institutioner som jag vet har formats av människor. Följaktligen blir kyrkan för mig - i första hand inte något heligt - utan en väg för människor att mötas, respektera varandra och älska sin nästa.

Ändå är det inte mitt första intryck när jag kommer in i kyrkliga verksamheter. Där känner jag mig som en outsider - precis som många andra. Vi tror, men kanske inte på allting och kanske inte på samma sätt som man "ska". Bitvis införlivar jag en kristen tro i min värld - som oftast känns så cynisk att alla vackra ord studsar bort. Det går att införliva traditionen - men det tar lång tid, för jag vill inte göra det på ett sätt som känns fel för mig. Om jag ska tala med någon om himmelriket vill jag åtminstone vara öppen nog att ge människan jag pratar med - en möjlighet att själv hitta vägen. Hur ska det gå till om jag redan har en kyrklig konstruktion i medvetandet. Hur ska jag kunna rucka på fastslagna föreställningar - om jag inte öppnar mig för olika sätt att tro? Kyrkan av idag tillfredställer inte den moderna människan. Så enkelt är det. Därför försvinner kyrkobesökare undan för undan. Därför känns det som om kyrkan använder ett helt annat språk än vanliga människor. Jag tror att traditioner är viktiga, men när allt fler människor ser kyrkan som rigid och uppstyltad, blir budskapet om möten lite tamt.

Jag menar inte att kyrkan ska anpassa sig rakt av efter rådande samhälle. Så skedde under nazismen där den tyska kyrkan sökte formge sin tro efter de nazistiska rådande strukturerna. Kyrkan ska inte vara tidsbunden, utan fortsätta sända sitt budskap till folk. Men jag tror att man kan fånga upp människor på ett annat sätt än det vi idag känner. Mellan konfirmation och stora händelser som giftemål eller dop finns ett stort glapp. Ett glapp som kyrkan inte helt lyckas fylla upp. För mig ska kyrkan, och tro praktiseras, ifrågasättas och ständigt förändras. Människor måste våga gå in i andligheten utan krav på hur andligheten ska se ut. Etappvis kan den troende komma fram till sin personliga relation med Gud - och därmed också hur leva i Jesu efterföljd. För mig kan detta gestalta sig väldigt olika. Jag tror att det finns lika många vägar till Gud, som det finns människor.

Tvivlen finns dock hela tiden närvarande. För tänk om jag inte passar i kyrkan? Tänk om mina visioner är för vidlyftiga och att mitt framtida jobb kommer bli en ständig kamp? De föreställningarna skrämmer mig. För om jag känner att jag måste redovisa och försvara min tro inför människor i kyrkan - hur kommer min inställning bli till de människor jag möter? Kan jag möta de tvivlande med säkerhet? Med den auktoritet som behövs för att övertyga, bekräfta och få människor att känna sig som en del av kyrkan, älskade?