Jag är trettio och jag har haft besök av hemtjänsten två gånger idag. De kommer en gång till precis innan tio. Jag är inte alls lika yr längre och svullnaden på den stukade foten har gått ner, men vaden gör fortfarande lika ont. Efter fallet förra veckan insåg jag att kameran blivit mer skadad än jag först trodde. Jag har blivit så van vid att dokumentera och har alltid kameran med mig, så det har känts trist när den fått vila. Idag åkte den in på reparation och jag fick en lånekamera så länge. Eftersom House (som min kamera är döpt till) kommer genomgå stor genomkoll kommer jag ha en Nikon D80 så länge. Det kan ta upp till tre veckor så det är lika bra att jag vänjer mig. På lördag ger vi oss av på vår veckosemester och det oroar mig. Den lilla bilen vi hyrt är sannerligen liten, och att få in en rullstol kommer bli ett företag. För att inte tala om varje gång vi måste packa ur den. Vi har hört oss för bland våra vänner om att låna en bil, men just nu ser det dystert ut.
Nu ska jag läsa missionsteologi tills nästa besök. Mila har förresten etablerat en ny favoritplats i rullstolen bredvid sängen. Invalidomiss!

p.s bilden är den sista jag tog med House innan han fick åka  till kameradoktorn