Mitt i pms-veckan finns det inte mycket som är roligt. Även om jag inte drabbas lika mycket som när jag käkade "desolett - självmord är jättelätt!" så är de här dagarna tunga. Glädjande i mörket är Jenny K:s vackra bilder från bröllopet som hon la upp idag (se länk). Jenny är en av de bästa fotografer jag vet. Och jag har mött många (plåtats av fler än fyrtio fotografer). Något jag lärt mig är att en bra fotograf inte kommer an på kameran. Duktiga fotografer tar bra bilder även med billiga engångskameror. Eller som det väldigt uppenbara intryck jag fick när jag följde med Mikael Jansson till fotomässan år 2005 - storleken på objektivet har ingen betydelse. Det är hur man hanterar eländet som gör den stora skillnaden. Jenny är en fantastisk fotograf. Hennes bilder är mer konstverk än vanliga fotografier. Hon inspirerar verkligen mig i mitt eget fotograferande!  

Igår var jag hos CI tekniker. Jag är så glad att höra igen att jag sällan noterar hur bra ljudet på CI:n fungerar. Gårdagen visade dock att min högtalare var helt kraschad och jag hade knappt märkt något. Jag kompenserar upp när ljudet inte fungerar och märker inte nyanserna. Men när jag fick tillbaka min livskamrat så var ljudet så rent och klart. Och de senaste timmarna har jag lyssnat på The Doors och jublat! Hörapparaternas ljudkvalite var urusel i jämförelse med CI och det facinerar mig att jag "nöjer" mig med det ljud jag hörde när högtalarna krånglade. Operationen var ingen enkel väg till lycka. Men det är onekligen en skön känsla att höra Milas underbara stämma när hon spinner och vill pussas på kinderna (två på vardera kind - sen en på munnen - precis som en liten fransyska!

Jag har fått hem två böcker om förintelsen. Den ena innehållande Auschwitzrapporten som Rudolf Vrba stod bakom samt en som handlar om de vita bussarna. Spännande läsning väntar - men först ska jag bli klar med Pratchetts "Carpe Jungelum". Pussar!