Idag kommer allas vår Kapten Kolossal på besök. Jag är så trött att ögonen går i kors. Men det är Freddi som är underhållaren. Vi har varit på badet. Jag simmade arton längder men orkade knappt gå i land sen. Det är lätt att tro att man orkar mer än man orkar. Men de där sista krafterna är viktiga att hushålla med för annars brakar jag samman och det tar timmar att samla ihop bitarna igen. Ikväll ska jag avsluta en av läskursböckerna, "Självkänsla på djupet" som är en oerhört irriterande bok. Boken handlar om att finna sitt inre barn och bli vän med det. Tyvärr vill mitt inre barn lappa till Cullbergs inre barn för hon är så påfrestande. Hennes favorituttryck är "när livet lägger krokben" och det har gått så långt att jag ryser av obehag varje gång hon använder frasen (typ minst en gång på varje sida). Jag antar att jag måste skriva en mer uttömmande recension än "titta på omslaget - visst ser hon dryg ut - läs inte boken" - så jag ska ge mitt inre barn ett par sobril och försöka stoppa raseriutbrotten.

P.s är det bara jag som tycker att det låter rätt konstigt att man ska reparera negativa självbilder. Är det inte bättre att försöka bli av med de negativa självbilderna och ersätta dem med positiva självbilder? Eller skulle det sabba Cullbergs möjlighet att inkassera stålar på depressiva klienter i fortsättningen? Carpe Jugulum!