Det är inte självklart. Det är inte självklart att vakna på morgonen och må bra eller bara okej. Det är inte självklart att det bara kräver lite självdisciplin för att ta sig ur sängen. Det är inte självklart att gå omkring utan en klump i halsen och magen söndersnörd av ångest. Det är inte självklart.

För somliga är en bra dag, en dag utan ångest. När de inträffar är det nästan som att vara lycklig. Ändå vet man att det inte är exakt som den lycka andra beskriver. Det är en lycka som är frånvaro av smärta - egentligen är det en normal "okej" dag. Somliga som har det så bra att de inte vet vad ångest är - tror att de kämpar lika hårt som alla andra. Ingen kan i själva verket må sämre än dem - och de har självdiscplin nog att inte "deppa". Såna människor är så utom räckhåll för förståelse och empati. De förstår inte ens att de har något att vara tacksamma över.

Men sen en dag så rasar också de. Och muren  mot omvärlden är inte längre ett fantasifoster. Gå i väggen, bränna ut sig, bli deprimerad? Kalla det vad du vill. Det spelar egentligen ingen roll när det är DU som ligger där på golvet och inte orkar duscha. Du vill inte, kan inte, orkar inte. Har världen blivit vansinnig? När du tittar dig i spegeln ser du samma person som alltid tittat tillbaka. Men DU är inte där. Och ingen förstår.