Smuleliten

”G.I Jane” från 1997 fick på sin tid (och även efter) mycket skit för att bara vara en orealistisk feministrulle och till och med lesbisk våldspornografi. Den har dock också hyllats för att vara en girlpowerfilm och G.I Jane har på många håll blivit en symbol för att en kvinna kan klara allt en man kan.
Bloggaren ”antifeministen.blogspot.com” vill i ett inlägg från 2006 kalla filmen för antifeministisk då den talar emot kvotering – kvinnor ska slåss på lika villkor eller inte alls. Den mesta kritik innehåller nog korn av sanning, men utan nyanser blir det mesta bara korkat.
I mitt tycke är ”G.I Jane” en bra film som berättar något viktigt.

Orealistisk feministrulle? Tja. Den är inte vardagsmat. Även om dörrarna skulle vara vidöppna så är det få kvinnor som skulle klara den fysiska utmaning som SEAL-utbildningen kräver. Demi Mores karaktär är en sjusärdeles kvinna som nästan kan mäta sig med killarna fysiskt men sopar mattan med dem i alla andra sammanhang. Så även utan kategoriskt motstånd skulle det inte vimla av kvinnor där, MEN – kvinnorna skulle finnas. Det FINNS sådana kvinnor som Demi Mores karaktär.

Jag tolkar inte filmens budskap som att det borde antas lika många män som kvinnor till SEAL-utbildningen, utan att de kvinnor som är kompetenta ska få chansen att visa det. De mest uppenbara mansgrisarna i filmen har någon odefinierad föreställning om varför kvinnor inte ens borde få chansen – men eftersom dessa föreställningar baseras på korkade fördomar lyfts de aldrig upp till ytan att verkligen möta kritik.
Viggo Mortensens karaktär i filmen lägger däremot fram det enda argument som egentligen är det minsta relevant. Han säger: ”Det handlar inte om dom (kvinnorna), det handlar om oss.” Det är inte det att kvinnorna inte klarar de krav som ställs, problemet ligger hos männen. Han tar upp ett exempel från Israels arme som har haft kvinnor under samma förutsättningar som män och de erfor hur männen började agera annorlunda i krig med kvinnor närvarande. Männen kunde orsaka större strategiska förluster när de räddade livet på eller skydda en kvinna i ett utsatt läge. Männen blev därmed oberäkneliga och farliga i krigssituationer.
Som det ser ut i världen idag har Mortensens ”Master Chief” givetvis rätt. Utifrån hans perspektiv förstör kvinnans närvaro den militära disciplinen. Men i ett större perspektiv - och med Simone de Beauvoirs ande svävande över mig – ser man att detta är ett problem att jobba emot. De kvinnor som de Israeliska männen särbehandlade blev diskriminerade.

Och här landar jag i diskussionen om huruvida kvinnan i första hand är till för att föda och uppfostra barn eller om hon kan agera i världen och samhället under samma premisser som mannen.
Om man både tror på det senare och även att man kan förändra attityden hos de som tror på det första – så tror jag nog att ”Master Chief” inte skulle ha några problem med kvinnor i det militära. I filmens sensmoral tolkar jag det till och med som att han når en insikt om detta. Demi Mores karaktär har kämpat sig fram till en position där det är självklart att hon ska åka på lika mycket stryk som nån annan. Hon har främst inte bara visat att hennes värde är lika högt som mannens, utan även att det är lika lågt. I ett krisläge är hennes liv som kvinna inte viktigare att rädda än någon annans. Hennes kön räknas inte som en parameter i sammanhanget.
Och det tycker jag är det viktigaste budskapet med filmen. Lika värde gäller både upp och ner.

//Freddi