Jävla älskade Freddi som ger mig en bok med klister i. Faktiskt klibbigt hopplöst klister. Slutar inte klibba förrän hela boken är utläst. Det är den tidigast klockan sex imorgonbitti om jag fortsätter så här. Å andra sidan var jag vaken nog för att buda hem min älskade kjol från Noa Noa. Kavajen till anlände idag och den sitter så underbart fint. Jag tror att det är en av de vackraste saker jag har i min garderob just nu. Ren lycka! Jag hade överlåtit budandet åt min kära, men när jag ändå inte kunde slita mig från läsandet tyckte jag att det var lika bra att sitta kattliktstilla de sista minutrarna innan budandet gick ut - för att förskansa mig mästerverket. Och den gick för 40 pund ungefär. Grymt bra med tanke på att kavajen från början hade kostat 2200! Så jag tror att jag lyckades fynda eftersom kjolen tillhör. Whatever. Jag vet inte om jag vill resa in i Vrbas helvete igen. Vara vaken så här länge kanske egentligen handlar om att jag inte kan sluta läsa för OM jag slutar läsa får jag mardrömmar och om jag läser ut hela boken kanske jag får sova bättre sen, för då vet jag ju hur det slutar. Just nu befinner jag mig den där djävliga natten när åttatusen zigenare från Theresienstad skulle gasas ihjäl och hur motståndsrörelsen gav upp. Det gör ont i magen på mig. Det är löjligt att känna sån ångest att man vill ge sig på ett par sobril. Borde jag läsa sånt här? Är det vettigt? Allt gör ont. Jag fattar inte att människan kan vara så jävla sjuk att hon gör sån här saker. Å andra sidan förstår jag systemet och det skrämmer vettet ur mig. Om den enda chans att överleva är att bli en kugge i maskineriet. Vad har man då egentligen för val?

Djävelskaper. Här får ni iallafall en bild att titta på som gör mig lite lyckligare till mods.