17 juni 1972 påbörjades avslöjadet av den stora Watergateskandalen där det uppdagade hur sittande president Nixon använt sig av olagliga metoder för att misskreditera sina politiska motståndare.
Men det är egentligen inte denna historiska händelse denna film handlar om.

9 augusti 1974 hade så mycket uppdagats om Nixons förehanvande att han kände sig föranledd att avgå från sin presidentspost, något som inte hänt förrut i USAs historia.
Det är heller inte denna historiska händelse filmen handlar om.

Denna film börjar först när efterträdande president Gerald Ford gett Nixon amnesti och alla verkar ha bestämt sig för att sanningen om Nixons förehavande inte går att få fram.
Den brittiska  satirikern och showvärden David Frost får dock den lysande idén att en intervju med Richard Nixon, om vad som EGENTLIGEN hände, ska bli en stor medial händelse och succe. Han skulle därmed kunna vända sin dalande karriär uppåt igen och åter njuta den framgång han blivit van vid.
Han erbjuder mer pengar än någon annan för en intervjuserie med expresidenten, samlar på sig finansiärer och politiska experter, sluter avtal med Nixon och sätter igång.
Men han har egentligen inget annat syfte med intervjuerna än att befrämja sin egen karriär och underskattar grovt vilken mästare i fula knep och retorik "Tricky Dick" är. 

David Frost närde drömmen om en karrär som vaknar till liv, efter att han blivit den som slutgilltigen får expresidenten att erkänna vad han gjort. I stället - när intervjuerna rullar på - verkar han bli mannen som ger Nixon möjligheten att rentvå sitt namn och återvända in i rampljuset.
Frost/Nixon är som en boxningsmatch mellan den "före detta världsmästaren" och den unge utmanaren. I stället för en boxningsring har vi två stolar. Annars finns kameror och strålkastarljuset på plats. I fyra ronder ska matchen pågå och på slutet kan bara en avgå som segrare och den andra är för alltid slagen.

Frost/Nixon är baserad på verkliga händelser och är från början en Brodwaypjäs. Och när man ser filmen är det inte svårt att förstå, då filmens drivkrafter är bra dialog, god regi och lysande skådespelarinsatser. Det man kan hitta i teater - när teater är bra - har på ett utmärkt sätt överförts till film. I Ron Howards säkra regi vibrerar filmen av en framåtrörelse där man känner sympati för karaktärerna - trots att man oftast kan tycka ytterst illa om Nixon. Att stora delar av filmen består av två män i två stolar är något som inte borde fungera - men som fungerar utmärkt.
Kameran fångar minsta ögonkast, ryckning i ansiktet, variation i rösten. Den retorik som Nixon behärskade så utmärkt görs här tydlig. Jag upplever att jag förstår varför Nixon lyckades bli president - och varför han föll.

Både Frank Langella som Richard Nixon och Michael Sheen som David Frost gör utmärkta skådespelarinsatser i filmen och Langella blev välförtjänt Oscarsnominerad det året för sin roll.
Filmen får en självklar femma i betyg.