Jean-Claude Van Damme spelar JCVD. Actionhjälten som ser hela sitt liv glida bort från honom. Karriären är på väg att tyna bort, han har stora skatteskulder och håller på att förlora en vårdnadstvist om sin dotter - och har inte råd att betala sina advokater som sköter förhandlingarna. Han beger sig till sitt hemland, Belgien, för att besöka sina föräldrar och återvända till sina rötter. När han besöker ett postkontor för att föra över pengar till sina advokater, så de inte avsäger sig hans fall, vandrar han rakt in i ett gisslandrama där han oskyldig blir betraktad som gisslantagaren.

JCVD är på många sätt en komplex och fascinerande film som i många lager presenterar människan Jean-Claude Camille Francois van Varenberg. Det intryck som filmomslaget ger - att detta är en parodi med självdistans, med taglines som: "I´m to old för this shit" och "I huvudet på JCVD" - ger en väldigt felaktig bild av filmen. Självdistans: ja. Men parodi: nej.
I JCVD bjuder Jean-Claude Van Damme på något vi aldrig sett honom göra förr: seriöst agerande på hög nivå. Jag skulle till och med våga påstå att vi aldrig sett någon actionhjälte förr så framgångsrikt ta steget över till seriöst agerande med ett sådant genuint resultat. Inte heller har jag sett någon kändis - eller stjärna - förmedla en sådan rättfram och självutlämnande bild av sig själv som Jean-Claude gör i denna film.
Redan här har vi tre nivåer på vilken JCVD är en fascinerande film.
Detta är en metafilm där Jean-Claude spelar sig själv och på ett självbiografiskt vis får sammanfatta sitt liv och sin karriär. Men det är inte på långa vägar en hyllning åt sig själv han gör. I filmen befinner han sig i en situation - som skulle kunna vara tagen från någon av hans filmer - men han agerar inte så hjältemodigt som han gör i filmerna. Han har dödsångest, han reflekterar över sitt liv och ifrågasätter hur han levt det.  

Utöver allt detta är JVCD en välfilmad och välregisserad thriller. Den unge franske regissören Mabrouk El Mechri har själv berättat att han hämtat influenser från både Spike Lee i regisserandet och Charlie Kaufman i manusupplägget. Något som märks tydligt i denna originella och drivna film.