Det är den 29 juli 2009. Idag fyller Elinleticia 30 år. Jag skriver detta inlägg för att hon inte är i kondition att göra det. Vi åkte igår iväg för en två dagars turridning. Vi var lite sena iväg och kom fram med andan i halsen till Ängarnas ranch utanför Våxtorp. Efter en timme där hade hästarna plockats fram och vi kunde bege oss iväg. Jag på den lugna Bon Jovi och Elinleticia på den pigga och snabba Zabanera . (Startar snabbt och kan sticka iväg, men reagerar också snabbt på direktiv, fick vi veta.) 
Vi var rofyllda och avslappnade. Trots att allt tog sådan tid var vi inställda på att detta skulle bli en vacker och lugn upplevelse. Vi stiftade bekantskap med gårdskatten Månster och fick även rykta lite.
Vi red i väg och jag försöka hantera tyglar och gräshungrig häst. Vi började komma in i en lunk och efter 45 min stannade vi till för att packa om skakig ryggsäck. Turridningsledarna stannade 10 m längre fram och våra två hästan stod och åt gräs och hallon medan Elinleticia packade om sin ryggsäck.
Och i nästa ögonblick förändrades allt. Zabanera stack iväg åt motsatta hållet. Snabbt. Och Bon Jovi stack efter. I vild gallop längs skogsvägarna. Jag såg Elinleticia på Zabanera 30 meter framför mig. Bon Jovi red i full gallop, och jag hade problem att hålla mig på plats samtidigt som jag försökta stanna honom, men i jämförelse med hastigheten Zabanera höll stod vi nästan still. Jag hörde två hästar gallopera bakom mig - turridningsledarna. Jag fick till slut stopp på Bon Jovi och ledarna kom i kapp mig. Samtidigt som jag såg Elinleticias rygg försvinna bakom en skogskrök så stannade båda ledarna bredvid mig. 
Jag skrek att jag är ok, att jag har fått stopp på hästen: Följ efter henne!!! Då stannade den ena och den andra fortsatte.
Jag klev av Bon Jovi för att denne skulle lugna ner sig och inte flippa iväg igen. Tjejen som var kvar verkade inte särskilt bekymrad över alltihop. Hennes kommentar var: "Ja, då har du fått prova på att gallopera också".
Jag reagerade inte då på denna sjuka kommentar i sammanhanget. Jag bara såg efter den  andra ledaren som försvann bakom samma krök som Elinleticia försvunnit bakom någon minut tidigare.
Och sedan väntan.
Jag uttryckte oro. Det är säkert inga problem, sa tjejen, bara Zabanera stannar föra landsvägen.
Och sedan lämnades jag med den obesvarade frågan: "Och om Zabanera INTE stannar före landsvägen..."

Efter ytterligare ett par minuter hördes ett avslägset skrik. Den andra ledaren ropade. Vi steg upp igen och red dit. Och lättnaden när jag såg Elinleticia sitta vid vägkanten var enorm.

Och detta hade hänt som jag inte sett:

Elinleticia, som är en erfaren ryttare sedan tidigare, hade försökt få stopp på Zabanera enligt konstens alla regler. Men denna hade inte reagerat på något. Hästen fortsatte, med stegrat huvud, framåt. Till slut började hon sakta ner till vanlig gallop, för att sedan sätta ny vansinnig fart i sken. Och då trillade Elinleticia av. Hon minns inte hur. Där är minnet svart.
När hon börjar minnas igen ligger hon på marken och har ont i huvudet och i benen. En liten bit bort står Zabanera och betar i godan ro. Elinleticia försöker resa sig upp men kan inte. Ingen finns i närheten. Hon märker att innehållet i väsken, med hennes kamera, vält ut på marken och att hon tappat sin CI-apparat. Hon kravlar upp och börjar leta runt.
Nu kommer ledaren fram. Elin är uppe i varv, i chock, och visar sin väska som gått sönder. Ledaren hjälper inte till att samla ihop saker men kommer med rådet att Elinleticia kan knyta ihop den rem som gått sönder och att hon kanske borde sätta sig ner.
Elinleticia gör till slut detta och berättar att hon har ont i huvudet och ser dubbelt. Att hon tror att hon fallit med huvudet före i marken. Hon hade hjälm som tog värsta stöten och sedan föll av. Ledaren visar inget vidare intresse för Elinleticias  hälsa, tar inget kommande eller kommer med förslag om hur hon bör agera (försiktigthetsmått).

Ungefär nu kommer jag fram. Jag stiger av och skyndar fram till Elinleticia. Frågar hur hon mår. Hon berättar för mig: ont i huvudet, ser dubbelt. Ledaren kommer fram och frågar om vi kanske vill fortsätta eller om vi vill avbryta ritten, så kan vi boka om den till någon annan gång. Elinleticia konstaterar att hon inte kan fortsätta. Jag frågar om vi ska ringa efter någon som kommer och hämtar upp henne med bil. Elinletica säger dock att hon vill stiga upp för att rida tillbaks så att hon inte blir rädd för hästar. Hon är fortfarande mycket uppe i varv. Jag ser hennes chock och känner igen den i mig själv. Ledarna klappar om hästarna. Elinleticia kommer med hjälp och smärta upp på en häst, dock inte Zabanera. Elinleticia frågade ledaren om de kunde byta. Så började vi rida tillbaks. Elinleticia kunde inte ha fötterna i stigbyglarna för det gjorde för ont. Ledarna la sig båda längst fram och jag försökte hålla mig längst bak och hindra en hungrig Bon Jovi att stanna överallt för att ta sig en tugga av diverse grönt. Likadant gjorde Elinleticias häst och hon hade ingen kraft att hindra honom.
Vi red 45 minuter tillbaks och vid något tillfälle kom Bon Jovi förbi Elinleticias häst och resten av färden ägnade jag åt att försöka få honom att sakta in så jag hamnade bredvid Elinleticia. Det gick inte.
Ledarna höll sig hela tiden 10 meter framför. Ända tills Elinleticia blev hopplöst fast när hennes häst sket fullständigt i allt och stannade för att äta. Då red en av ledarna bakåt för att ta kontroll över hennes häst. Ledaren klev av och ledde Elinleticias häst och den andra ledaren fick ta Zabanera på släp. Sedan kom vi tillbaks och Elinleticia kom av hästen med hjälp men kunde över huvud taget inte stödja på någon av sina ben nu. Jag satte mig att prata med henne medan ledarna och två som också fanns på plats - alla gick in i stallet. Snabbt kunde jag konstatera att Elinleticia måste ha läkarhjälp snabbt. Så jag gick in och sa att vi åker nu till akuten i Lund. Ja, det tyckte dom lät vettigt. Frågade om vi ville ha något med oss. (Vad detta var har jag ingen aning om.)

Vi åkte iväg och började så smått prata om det som skett. Elinleticia satt med fötterna upphöjda på kuddar och hade ont hela tiden. Vi pratade om vad som hänt  och om de skulle kräva oss på betalning trots det som  hänt. Det skulle väl vara bara för mycket, tyckte jag. Vi var fortfarande båda tagna, men här någonstans började chocken släppa för mig och tårarna kom strömmande strax före hallandsåsen. Jag hade på min näthinna fastbränd Elinleticias rygg  när den försvinner in bland träden. (En bild som blev effektivt förstärkt av ledare som sa: Ja, bara hon stannar före landsvägen.)

I jämnhöjd med Ängelholm bestämde vi oss för att söka upp sjukhuset där. Dels för att spara en halvtimmes bildfärd innan vård och dels för att vi har dåliga erfarenheter av akuten i Lund. Framme vid aktuen i Ängelholm hittade jag en rullstol som vi behövde för att ta oss in. Vi fick vänta någon kvart innan vi fick registrera oss, men när vi väl gjort det gick allt mycket snabbt. Vi fick ett uppbåd av sjuksköterskor som tog hand om Elinleticia och inom 20 minuter hade hon träffat doktorn och inom en timme hade hon fått göra skiktröntgen av hjärna och halskotor samt röntgen av handled och fot. Mycket smärta inblandat men oerhört effektivt och trevligt bemötande. En stödkrage gjorde helvetiskt ont hela tiden och den stukade foten dunkade konstant. Kl 18 på kvällen var allt klart och först då kom de på att Elinleticia kanske skulle vilja ha smärtstillande och en macka. Men detta var i princip det enda misstag som gjordes - annars var de toppen.
De hämtade ett par kryckor som de tyckte hon skulle använda innan jag påminde att vi anmälde en skada till när vi kom in. Elinleticia hade ont i vaden i vänster ben också. Läkaren kom tillbaks och kunde snabbt konstatera att vänsterbenet var än värre skadat än högerbenet. En muskel hade skadats och bitvis slitits av. Med stor smärta drogs en stödstrumpa på och ordination att uppsöka läkare i Lund dagen efter för återbesök.
Sedan fick vi slutligen åka hem.
Rullstol ut till bilen och väl hemma fick vi ringa på hos grannen som har en rullstolsbunden son, där vi fick låna hans för att få in Elin från bilen.
Hemma blev det mycket lyftande, då Elinleticia inte kan stödja sig alls och får oerhört ont så fort något av benen stöts till.
Men framemot kvällen var allt hyffsat lungt och vi kunde dels konstatera att morgondagens 30-årsfirande skulle bli katastrofalt och att ingen ännu ringt från Ängarnas ranch för att kolla hur det gått.

Vi skickade ett surt sms om det innan vi gick och la oss.

På morgonen började jag ringa runt för att boka tid på vårdcentral och på audiologen. Elinleticias inopererade processor måste alltid kontrolleras vid skada på huvudet och till slut fick vi tid där halv 11 och sedan en tid hos vår husläkare Staffan Olsson i Löberöd kl 11.
Parallellt försökte vi få reda på var man kan rekvirera en rullstol. Kommunen är stället, hos den arbetsterapeut som är ansvarig för vårt områden. (Vid halv tolv var jag i kontakt med en sjukvårdssamordnare på kommunen som skulle hjälpa till att jaga rullstol. Vid halv ett ringde hon tillbaks och sa att hon fått kontakt med berörd person och denne skulle återkomma om någon timme. Kl halv tre när detta skrivs har denna person ännu inte ringt.)
Vi ringde även till Ängarnas ranch och lämnade meddelande om att vi tycker att de skött krissituationen mycket illa. Med tanke på vilket uppbåd det blev på sjukhuset när de fick höra ordet "ridningsolycka" så borde någon som jobbar med det dagligen, och har ansvar för hästovana människor, ha haft en betydligt mer angelägen attityd än de visat upp.
När vi - ute ur chocken - analyserade vad som hänt upplevde vi att de i stort sett sket i oss på vägen tillbaks. De agerade som om inget speciellt hänt. Oj, hon trillade av, men titta nu står hon upp igen. Och hästarna mår bra. Kan vi fortsätta?

Lite senare ringde ansvarig upp och sa att hon var ledsen  för vad som hänt men tyckte att hon gjort allt hon kunnat. Jag ville inte gå in på den diskussionen då eftersom jag jagade läkare och rullstol.

Läkaren på audiologen kunde konstatera att inga skador inträffat på processorn men att Elinleticia skulle låta apparaten var av ett par dagar. Staffan Olsson begärde papper från Ängelholm och kunde konstatera  hjärnskakning, stukad fot och delvis avsliten muskel. Att åka till Köpenhamn i morgon - ens i rullstol - är inte ens att tänka på. Vila för både stukad hjärna och stukad fot i några dagar gäller.

Modstulna och mer och mer arga på de ansvariga från Ängarnas ranch - som "inte kan förstå hur de kunnat agera bättre" - kom vi hem och Elinleticia fick komma i säng.
För att finna att vykortet som hennes mormor och morfar alltid skickat på hennes födelsedag i 29 år, inte kom denna 30e gång. Och återigen kom höstens händelser tillbaks. När de tog Elinleticias mammas sida i deras konflikt och sa upp bekantskapen med Elinleticia. Och utöver det även väldigt mager på gratulationsfronten. Något enstaka sms, något mejl...

Men i stort sett den sugigaste födelsedagen någonsin.
Hoppas bara att den kan bli lite bättre - för nu är den bara jävla skit!