Humlor är söta men farliga. Det är Kami också har jag lärt mig. Jag ser ut som ett krigsoffer, men det var det värt. Jag har fått träffa Mana i två dagar och hon är mer underbar än jag föreställt mig. Det känns lite konstigt ibland, vi har haft all vår kontakt på internet och plötsligt står hon där framför mig och vackra människa, men jag blir rädd. Rädd för att inte duga och för att hon ska komma på mig att inte alls vara särskilt trevlig och social. Igår rusade vi runt i bokhandlar, vi hade tur för alla mina favoriter var öppna. Stan var rätt kaotisk, och det var varmt som en majbrasa. Iförrgår åkte vi in akut med min humlebrända hand och igår kunde jag inte tänka på något annat än att få klia mig. Men om jag kliade så gjorde det ännu mer ont och kliade ännu mer. Det lugnade ner sig när vi kom hem. Agador och Ebba stack och gömde sig, ett jävla beteende som jag aldrig sett tidigare - å andra sidan var Mila förtjust i Bex och jag bara glodde när hon lät Bex klappa henne och faktiskt spann. Underliga vidunder. De tycks dra lott på morgonen för att välja personlighet. På kvällen följde vi med till Löddeköpinge. Handen kliade som besatt och jag pallade inte. Kände mig så dum när jag satt där och inte kunde koncentrera mig. I vanliga fall är det hörseln som sätter hinder, men min hand var som Guds pekfinger som satt och petade på mig exakt hela tiden, "det kliar ...det kliar.....det gör ont....ha...nu kliar det lite till. Freddi tolkar...men det kliar..." ja Herregud. Så till sist fick vi ge oss och åka hem. Men gissa vad?

Jag vaknade klockan sju och då var handen inte svart länge. Den matchade solskenet och min räliga sönderstuckna arm från blodprovet skiftade i en purpurröd nyans för att inte tala om benen som Kami tuggade på och som nu har samma ton som mina turkosa haremsbyxor. Men jag är rätt nöjd! Ändå. Igår klarade jag av att träffas utan att ta något lugnande. I förrgårdaden dock knaprade jag Sobril som om det var tictac tabletter.

Imorgon ska vi äntligen hälsa på lemurerna. Jag längtar. Och i augusti precis på vår bröllopsdag så ska vi ta oss en veckas kärleksturné runt om i landet. Först besöka underbara Ebba-Kristina och Anders, sen en tur upp till Ellinor om hon har tid för oss - hon flyttar just nu och kommer antagligen vara rätt upp i varv (men liten kram kanske?). Sist men inte minst Jenny och småglinen Astrid och Ingrid och Martin Mååånsson förstås. Hela hans familj. Jäklar vad jag kommer kramas. Sist men inte minst? Äh....allt handlar ju egentligen om Mana. För Örebro ligger ju ...eh...raka vägen till Göteborg eller nåt. Så henne ska vi våldsgästa också. Örebro....länge sen jag var där, och då ville jag ju inte alls (gymnasiet, tvångskommenderad att studera där för att Alvikskolan inte ville betala teckentolk - men jag fick min vilja igenom ändå).

Nu ska jag inte belasta min stackars hand mer. Det har varit grymt att träffa Mana och en del av ångesten jag haft har lagt sig. Men inte allt. Och det är tufft. Men så skiner solen igenom. Som igår när Malin hörde av sig och sa att jag  måste höra av mig även om det inte "är något" och det var så jävla skönt att höra. Och ännu gladare blev jag av att pajasen Harris blir kvar hos Malin nu. Och det betyder mer spex framför kameran och en glad framtid för en härlig unge.

Peace out