Vecka 2
Jag sitter utanför Elinleticias klassrum. Jag har funnit mig ett hörn där jag packat upp min dator och kopplat ut mig på internet via 3G. Har jag bara detta spelar det ingen roll var jag är. Jag kan lika gärna sitta hemma i min kontorsstol som i en trappa på Hvilans folkhögskola.
Ned för trappan kommer en av Elinleticias lärare. Han passerar mig och stannar sedan upp. Vänder sig om och frågar:
"Det är du som hjälper hon i SKG som sitter i rullstol?"
"Eh... ja."
"Har du heltidsanställning för att göra detta? Jag menar det kan ju bara bli ett par, tre gånger om dagen som hon behöver hjälp med rullstolen."

Jag håller upp min vänsterhand med vigselringen.
"Ja, på heltid kan man ju säga att jag gör det. Elinleticia är min fru. Jag har fixat så jag jobbar natt så jag kan vara här på dagarna och hjälpa till."

Han stannar upp ett tag som för att bygga om sin världsbild något. Sedan snabbt, på väg ut genom dörren:
"Jaha, vad bra. Praktiskt."

Just när det skedde tyckte jag bara att han gjorde bort sig. Men ju längre tiden gått desto mer börjar jag fundera kring vad han egentligen var ute efter.

Jag vet att han sett mig hjälpa Elinleticia med rullstolen.
Han har då av det dragit slutsatsen att jag är Elinleticias personliga assistent.
Han har därefter funderat kring detta och gjort vidare antaganden: Elinleticias personlige assistent jobbar sammannlagt 30 minuter om dagen och sitter övrig tid och latar sig.
Detta ger han sedan uttryck för inför mig.
Till vilken rimlig nytta?

ÄVEN OM jag nu varit personlig assistent, vad ville han tillsammans med mig komma fram till?
- Att det är slöseri på samhällets pengar att ha en personlig assistent som sitter och dräller när det bara behövs så lite hjälp?
- Att jag bör hålla med om detta?
- Att jag borde skämmas och i stället göra lite nytta under den tid jag inte hjälper Elinleticia. (Diska i köket? tvätta hans bil? plocka fallfrukt? VAD?!)
- Att Elinleticia borde  skämmas som upptar resurser från samhället. Resurser som kunde använts till annat. (Se "tvätta hans bil mm.")
- Att han och jag ska bilda en pakt som ska titta menande på Elinleticia och med underförstående hummanden sända uttrycket: "Jaha ja, där sitter du i rullstol och blir uppassad."?

Hur jag än vrider och vänder på det förstår jag inte seriöst vad ha ville komma fram till. Och detta OM jag hade varit personlig assistent - något han bara fördomsfullt och värderande antog.
Jag och Elinleticia fick bli två dockor i hans inre, dömande dockteater - helt frikopplad från en verklighet som han egentligen inte verkade riktigt bry sig om. Då han helt tappade intresset när hela grunden för hans antaganden falsifierades.