Om man ska vara sjuk ska man vara det så att det syns. Och om man inte kan vara sjuk så att det syns, ska man iallafall följa handboken för hur ett bra offer/en god patient ska bete sig. Man kan aldrig förvänta sig att hjälpen ska komma och knacka på dörren om man inte följer ramverket. Lika lite kan man hoppas på att få hjälp av svenska psykvården om man inte är tämligen frisk nog att argumentera för sin sak. Alla som någon gång slussats in i den Kafka-liknande verklighet som svensk psykiatri innebär förstår vad jag pratar om. Det är moment 22. Du kan inte möjligtvis göra rätt, utan att samtidigt göra fel. Och allt detta är ju inget nytt egentligen. Men få har beskrivit helvetet så gripande som Markus Westlberg gjort i "Instinct & Jag".

Marcus Westberg har tillräckligt många syndrom och problem för att förvirra psykvården och skapa olust kring att hjälpa honom.  I "Instinct & jag" följer vi med Marcus på ett frustrerande korståg mot korkade och förstoppade tjänsteandar. Boken kombinerar satir över dumheten med insikten att dumheten inte går att distansera sig från - när man faktiskt behöver hjälp. Detta är en av de många frustrerande paradoxer vi möter i Marcus berättelse, att se det absurda, men anses vara galen nog för att påpekandet inte ska betyda en fis i universum. Jag kommer på mig själv att hoppas att Marcus överdriver, men vet allt för väl att verkligheten ser ut som han beskriver den. Om intet värre.  I "Instinct & Jag" ryter ett odjur till från marken. Han har blivit tillplattad, nedsparkad, förbannad av oliktänkande och tar inte skiten längre. När han reser sig från marken kommenderar trupperna "eld" och trycker ner honom på plats. Inte upp och flyga din envingade jävel!

Marcus berättar om en kamp för att berättiga sin existens. "Instinct & jag" är en trovärdig men inte allt för smickrande skildring av den svenska psykvården. Den här boken sjuder av frusteration över nödvändigheten att smälta in för att få existensberättigande. Den berättar om det förintande i att inte bli trodd och hur olika känslouttryck som ilska omintetgör trovärdigheten hos den sjuke. Marcus blir nedsparkad av en busschaufför och ifrågasatt varför han inte bad chauffören "snällt" att släppa av honom. Oförmåga att slicka röv och utbyta hälsningar med andra rövslickare utan att lite ironiskt påpeka bajslukten är karaktäristiskt för författaren. Och på så sätt är boken befriande elak, men udden är ändå riktad mot Marcus själv, vilket gör boken till något av det starkaste jag läst.

Westbergs språk är rappt och intensivt. Men även om boken är lättläst är den långt ifrån lättsmält. Den är svår att ta till sig utan stort mått av självdistans. Tyvärr är den också något splittrad, vilket gör det svårt att följa huvudpersonens tankar från ena dagen till den andra.  En viss bearbetning av texterna skulle göra denna bok till ett mästerverk. Boken får en fyra i betyg av mig. Det är ett väldigt högt betyg för en debutant och jag spår Marcus Westberg en lysande framtid som författare.

---