Det har hänt en del grejer. Självklart sånt som gör ont. Självklart, eftersom det alltid gör ont, så fort Dom gör någonting. För så infekterad är situationen att intentionerna bakom handlandet inte längre spelar någon roll. Allt gör ont. Och det konstiga är att "det är ju familj man kan ju inte bara klippa banden" blivit mer och mer en pappersreplik. Man kan klippa banden om banden bara gör ont. Det finns ingen mening att umgås med dem man inte mår bra av - bara för att det finns blodsband. Eller i detta fallet pseudoblodsband - inte ens det. Så allting rörs upp igen. Samma gamla visa. Jag börjar hoppas och föreställa mig saker. Bröllop där alla är närvarande - alla är vänner och alla är stolta över mig. Så fort jag tänker mer realistiskt på det ploppar det upp jävligheter. 

Dom kommer vara där - men dom kommer inte teckna. Och numera räcker det med att det sker en gång att jag "måste avläsa i onödan" för att jag ska känna mig kränkt. En enda gång, för att gränsen är perforerad. Det tålamod jag har med andra, har jag inte längre med Dom. Det blir bara en enda lång påminnelse om hur svinigt jag känner mig behandlad. 

Men som sagt. Det dyker upp förhoppningar. Vilda förhoppningar där jag sitter och räknar "november, december, januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti -  10 månader! Om de bara vill och lägger manken till kan de lära sig tillräckligt" och om de bara gör det så kommer ALLT förändras. Inte. Egentligen. Men det vill jag inte låtsas om, för en sådan insikt innebär att det faktiskt är kört för oss. Jag kommer aldrig kunna förlåta dem. Inte ens om. Och hur berättar man det för sin lillebror? Berätta om ni vet. För han vill ta på sig oket att lösa allting mellan oss, mig och de andra. Han - som inte ens vet hur bra/dåligt jag hör idag. Han som tar för givet att jag kan prata i telefon.

Jag sa faktiskt till honom om det. Frågade honom om han inte tyckte det var det minsta konstigt att det gått 1.5 år sedan operationen och att INGEN i familjen tagit reda på hur mycket jag hör nuförtiden. Att anklaga mig för att jag skulle kunna ringa istället för att ta hjälp av F, är ganska morbit. Jag tror inte ens han har tänkt på det.

På fredag ska jag intervjuas av "Allers". Jag vet inte riktigt vilken vinkel jag ska välja. Just nu känns det otänkbart att skjuta hela den här historien åt sidan. För i grund och botten handlar ALLT om det här. Allt handlar om att inte känna sig hemma och att ta beslut för sin egen skull - inte andras. Det var Ci-implantatet som gav mig mod att ta tjuren mellan horna och avsluta alla bråk - genom att ge dem chans att ställa saker till rätta. Nu tror jag inte längre det går. Jag känner mig så ensam. Ensam och trött. Och jag hatar hoppet. Hoppet är det som gör mest ont.