Jag är så jävla dålig. De hemska tankarna attackerar mig obarmhärtigt. Falskt leende, falska förhoppningar om att passa in. Se mig och  tyck om mig! Hur kan Freddi få mig att känna mig som en bra människa, när jag känner mig som ett monster när jag är ensam med andra? Jag inbillar mig att jag är ful, konstig och allmänt vedervärdig. Och vet ni vad? Jag finner inga belägg på motsatsen. Jag börjar tänka i de där banorna och sen agerar jag genom mina rädslor. Och jag börjar tvivla om jag kan passa in i samhället överhuvudtaget. Folk gör mig yr, rädd och svimfärdig - jag vill spy, jag vill krypa in i ett hörn och skrika. Jag darrade när jag skulle lyfta koppen med te till munnen. Jag skakar. Och jag hoppas att ingen ser mig. Imorgon eller i övermorgons morgon ska jag gottgöra och bli en annan människa. En sån som folk tycker om - jag ska härma de orädda.

Vad är det för mening med ett rättspatos att ingen ska lämnas utanför - om det bara är jag som håller på principerna - och gör det främst för min egen skull?  När de satt där fram i bilen och skrattade och inte förklarade åt vad - då blev jag så rädd. Jag har varit här förut och tänker att jag måste välja, vara osynlig eller konstig? Jag vill röra vid folk, men jag vill inte att de rör vid mig. Jag kräks inombords över hur rädd jag är och över hur små detaljer i min vardag blir en del i förintelseschemat.

Det är ju ingen slump att jag är så fixerad vid förintelsen  - jag förintar mig själv, jag har gjort det i många år. Jag borde veta! Jag hörde att de pratade om en tjej som satt på S:t Lars för några månader sen. Där satt jag också. Borde jag göra det ännu? Jag vill inte ha medlidande för jag vill bli förstådd. Jag vill inte låtsas vara stark för jag vill gråta, skrika, be och begära. Men jag är konstig. Jag skadar mig själv. Mitt leende är ett påklistrat rakblad. Jag tröttnar på mig själv. Vill ta mig ut ur bilen, ut ur min kropp. Jag vill vara trevlig, angelägen och empatisk. Jag vill iallafall få någon att tro att jag är det. 

Men jag är bara ett monster.